Oavgjort igen
Brighton och Coventry, ledda av brightonlegenden Micky Adams, delade broderligt på poängen i en match som bjöd mer på öppen fotboll och spänning än skönspel.
Alla trodde att Brightons laguppställning skulle vara oförändrad för fjärde raka matchen, men den visade sig innehålla ett «nytt» namn – Alan Blayney, som lånats in på en månad sedan Wayne Henderson skadat ryggen på träning. McGhee hade tydligen inte tillräckligt förtroende för Chaigneau, som släppte in tre mål mot Shrewsbury i ligacupen, och släppt in en del mål i reservserien också.
Första halvlek började med att båda lagen skapade en del möjligheter; Jarrett sprang redan i andra minuten förbi två spelare på vänsterkanten, och slog ett inlägg som Jake Robinson nickade utanför, några minuter senare gick Adebola förbi McShane och serverade Scowcroft en fin passning, men denne sköt utanför. Men spelet ville inte riktigt stabilisera sig, mycket felpassningar från båda lagen gjorde att bollen mest studsade omkring på mittfältet.
Efter dryga halvtimmen hade Brighton en bra period med press mot Coventry-målet, med en hörna som Hammond nickade men målvakten Bywater räddade. Pressen avslutades med ett skottförsök av Jarrett som blockerades, bollen föll till McSheffrey som sprang över till brightonmålet och fixade en hörna. En kort hörna, och ett inlägg från Hughes senare hade Coventry tagit ledningen sedan McShane misslyckats med en brytning och petat in bollen i eget mål i stället. 0-1, och även om det inte kändes helt rättvist var det inte heller ologiskt – båda försvaren verkade ganska darriga.
Sista minuterna av halvleken attackerade Brighton hårt, men Coventry lyckades freda sitt mål. De bästa chanserna föll till Hammond, men båda gångerna lyckades någon nicka bort bollen när målvakten inte hann med.
Den andra halvleken började med att Coventry skapade några farligheter, men i sin första framstöt kvitterade Brighton. Jarrett slog på ett lurigt skott/inlägg som gick förbi målvakten, träffade stolpen där den hjälptes in av Leon Knight, som fick målet även om kommentatorn tyckte att bollen redan var inne. 1-1, och ordningen var återställd – tyvärr bara för nittio sekunder... Jørgensen fick nicka in ett inlägg från målområdeslinjen utan att någon brightonspelare var i närheten, och Blayney verkade också lite långsam ur startblocken. 1-2; säg den glädje som varar beständigt...
Mark McGhee gjorde omedelbart sitt första byte för eftermiddagen; Colin Kazim-Richards, «the coca-cola kid», fick komma in i stället för Jake Robinson. Med sin första «touch» tog han bollen förbi sin försvarare, och med den andra sköt han ett hårt skott lågt vid målvaktens närmaste stolpe, och ställningen var återigen utjämnad. 2-2, och fortfarande fanns det en halvtimme att klämma in ett vinstmål på.
Fastän den återstående delen halvleken var fylld av chanser för båda lagen lyckades inget av lagen få det sista ordet. Jarrett hade kanske Brightons bästa möjlighet efter ett inlägg från Paul Reid, men Bywater räddade. Kazim-Richards försökte göra ett «månadens mål», men hans volley från 25 meter fräste just över.
Sammanfattning: Resultatet var ganska rättvist, även om båda lagen hade tillräckligt med chanser för att kunna säga att de borde ha vunnit. Spelet var dock sämre än i de senaste matcherna, till viss del förmodligen beroende på att Coventry spelade en 4-5-1-uppställning (eller 4-3-3 om man ser lite mer optimistiskt på kantspelarnas roller) med mycket långbollar mot Adebola, och båda lagen hade svårt att få ned bollen på backen och spela fotboll.
Brightons stora problem den här säsongen har varit, och är alltjämt, defensiven. Mark McGhee lägger gissningsvis några timmar av nattsömnen på att grubbla över hur han ska få ordning på de bakre leden...
Spridda kommentarer:
Brightons «man-of-the-match» var Albert Jarrett, som övertygar alltmer i Brighton-tröjan, och om han fortsätter så här kommer Mark McGhee att ha angenäma problem med sina kantspelare eftersom både Alexandre Frutos och Sebastien Carole verkar mycket kapabla.
Uppe på topp slåss fyra starka kort om två platser. Jake Robinson var kanske lite nedanför kokpunkten idag; Colin Kazim-Richards gjorde en fin insats idag, med bland annat ett mål av högsta karat, och har utan tvekan stärkt sina aktier. Och sedan har vi ju Tuienzo väntande på sin chans...
Trots detta påstod Berndt Rosqvist i DN att «Brightons problem är offensiven»... Huh? Endera har sagde skribent råkat ur för ett «tyrckfel», eller så försöker han överträffa systertidningen Expressens bottenlösa okunnighet om läskligan. Eller känner han möjligen till något som vi «amatörer» missat?
Micky Adams fick som väntat en hjältes mottagning, och han sa i en intervju efteråt att han skulle försöka komma ned till Brighton för «protestmarschen» för Falmer vid labour-konferensen i Brighton i slutet av månaden. Han berättade också att när han kom till Brighton 1999 trodde Dick Knight och styrelsen att man skulle kunna starta byggandet av Falmer-arenan två år senare...
Paul Watson fick hoppa i slutet för Coventry, och även om det kändes lite ovant att höra honom ta frisparkar för motståndarlaget så vande man sig snabbt. Såvitt jag kunde bedöma av radioreferatet lyckades han hålla Carole och Jarrett ganska lugna på sin vänsterbacksplats, och skapa en del farligheter med sina frisparkar. Han hänger nog med några år till...
