Festen som kom av sig
Publiken bjöds på champagne, och i inledningen av matchen spelade Brighton också champagne-fotboll. Men Ipswich vägrade följa skriptet, kämpade emot och lyckades till slut bärga en pinne.
Mark McGhee gjorde en ändring jämfört de senaste matcherna, Colin Kazim-Richards fick starta i stället för Jake Robinson. På bänken fick Federico Turienzo plats efter sitt fina hat-trick i en reservmatch i veckan, och Florent Chaigneau var målvaktsreserv, medan däremot Jason Dodd får vänta på sin comeback.
Första halvlek började trevande, och de första tio minuterna hände nästan ingenting. Men vartefter halvleken led ökade Brighton farten, och i fjortonde minuten tog man ledningen efter en snabb spelvändning. Leon Knight spelade ut bollen till Kazim-Richards på högerkanten, denne hittade Hammond med en fin genomskärare, och han sprätte upp bollen i nättaket utan chans för målvakten. 1-0 till hemmalaget, högst välförtjänt.
Brighton fortsatte att trycka på, och skapade flera farliga chanser, bland annat sköt Frutos en frispark runt muren, men målvakten hann med. Efter en halvtimma fick Charlie Oatway fick en armbåge i ansiktet (åtminstone gissade kommentatorna det), och tvingades utgå till förmån för Alexis Nicolas. Samtidigt bestämde sig Joe Royle, Ipswichs manager, för att det behövde göras något, och satte in Jim Magilton för att försöka få lite mer kontroll på händelserna på mittplanen. När en manager tar ett sådant steg redan efter en halvtimmas spel är det lätt att inse att han inte varit helt nöjd med matchinledningen.
Brighton fortsatte till att börja med sitt positiva spel, och Carole var framme i ett par möjligheter; en gång tvingades en försvarare fälla honom i ett farligt läge strax utanför straffområdet, och en gång snappade målvakten upp bollen precis framför fötterna på honom.
I 38:e minuten fick Vilnis lite väl mycket tid på sig på vänsterkanten, slog in ett farligt inlägg och Sam Parkin nickade in kvitteringen. En total kalldusch; så långt fanns det ingenting i machbilden som pekade på att Ipswich skulle kunna ställa till med några farligheter. «För enkelt!» ojade sig bisittare John Byrne i utsändningen från Seagulls World, och det lät verkligen som ett billigt mål att släppa in.
På något sätt verkade det insläppta målet chocka Brighton, spelet kom helt av sig, och de sista minuterna av halvleken hände ingenting, trots ett rejält tidstillägg för alla skadeavbrott. 1-1 i halvtid speglade inte alls matchbilden, men det gäller ju att ta vara på sina möjligheter.
I andra halvlek började Ipswich bäst; redan i första minuten smekte Darren Currie in en av sina patenterade frisparkar i straffområdet, och ånyo fick Sam Parkin träff med huvudet, men den här gången prickade han tack och lov bara ovansidan av ribban. Efter tio minuter fick Bowditch stå helt fri och nicka, men missade målet. Brighton skapade under den här perioden väldigt lite, och Ipswich var bara aningen vassare.
Runt mitten på halvleken tog matchen fart igen. Det började med att Leon Knight prickade ribban, varpå Ipswich gick till motattack och så när lyckats spela Parkin fri.
Någon riktig fart på Brighton anfall blev det dock inte förrän Jake Robinson kom in. Några minuter tidigare hade Frutos lämnat plats för Adam El-Abd, vilket lett till att Hart flyttat upp på höger sida på mittfältet, och Carole bytt till vänster sida; nu fick El-Abd flytta in i mittförsvaret (eftersom det var Paul McShane som gick ut), Hart och Carole återtog sina ursprungliga platser, och Leon Knight gick ner på mittfältet. Robinson hade åtminstone tre möjligheter att avgöra matchen, men lyckades inte riktigt få till det i slutändan. I stället var det nära att Bowditch gett Ipswich segern på övertid, men Henderson gjorde en fin räddning.
Sammanfattning: Oavgjort var kanske det mest rättvisa resultatet, men Brighton låg utan tvekan närmast segern och borde ha avgjort matchen redan i första halvlek. Ipswich har inte alls samma tyngd i spelet som förra året, och det skulle förvåna om de blandar sig i toppstriden i år. Men visst är det oroväckande att vi inte vinner den här typen av matcher, på hemmaplan mot formsvaga lag. Lyckas Plymouth plocka poäng hemma idag, mot Millwall, är vi tillbaka i nedflyttningsträsket igen...
Några spridda kommentarer:
Festen: Klubben bjöd som sagt alla besökare, även Ipswichfansen, på champagne utanför grindarna, och även i övrigt var Withdean fullare än vanligt, åskådarsiffran var över 6800, vilket i sin tur till stor del berodde på att Ipswich lyckats sälja nästan alla sina biljetter. Folkligt, festligt, fullsatt med andra ord...
I halvtid talade både Dick Knight och Martin Perry om den viktiga roll som fansen spelat i kampen om att få tillstånd att bygga ett nytt stadium i Falmer. Och Attila the Stockbroker läste en relevant strof ur sitt poem «Goldstone Ghosts», som han skrev samma dag som Brighton spelade sin sista match på Goldstone Ground:
The battle's only just begun, but we have won the war.
Our club, though torn asunder, will survive.
And I salute each one of you who stood up and said NO!
And fought to keep the Albion alive.
And one day, when our new home's built, and we are storming back
A bunch of happy fans without a care
We'll look back on our darkest hour and raise our glasses high
and say with satisfaction: we were there.
Charlie Oatway: Oatway tvingades besöka sjukhus efter att ha fått en smäll i ansiktet. Den minnesgode kommer kanske ihåg att Oatway hade en nackskada för några år sedan som var så allvarlig att läkarna var osäkra på om han någonsin skulle kunna spela fotboll igen, och när han nu kände samma bekanta smärta valde han det säkra före det osäkra och åkte direkt till sjukhuset. Men den första rapporten, som Oatway levererade själv från sjukbädden, tyder på att det bara var en nerv som kommit i kläm, och att han kanske kan spela redan på tisdag mot Wolves. Ont krut förgås inte så lätt, heter det ju...
Paul McShane fick utgå i slutet av matchen, och han har tydligen en liten skada som man inte vill förvärra. Hoppas att han snart är tillbaka i «gammalt» gott slag...
Falmer: Bara två och ett halvt år kvar nu...
