Tionde oavgjorda
Inte helt oväntat spelade förra årets «krysspecialister» Wolverhampton oavgjort mot ett Brighton som verkar vara på god väg att ta hand om denna titel i år; hittills har tio av sjutton matcher slutat utan segrare.
Kvällens laguppställning bjöd inte på några större överraskningar; Charlie Oatway fick som väntat vila några matcher medan man undersöker hur allvarlig hans nackskada är, och i stället fick Alexis Nicolas chansen. I övrigt fick det manskap som startade mot Ipswich nytt förtroende, medan Jason Dodd som börjar komma tillbaka efter sin ankeloperation fick en plats på bänken.
Första halvlek fick ett märkligt förlopp. Under den första halvleken spelade Wolverhampton strålande, med så mycket rörelse och löpningar att kommentatorerna hade svårt att bestämma sig för vilken formation de spelade. Brighton blev tillbakapressat, men för allt sitt arbete fick Wolves ut väldigt lite; den främsta chansen skapades av en löpning av ytterbacken (eller möjligen vingbacken) Naylor som till slut gav Darren Anderton ett skottläge, men Henderson hade bollen under kontroll.
Men efter ganska precis en halvtimme hände något; det var precis som om batterierna tog slut samtidigt hos alla vargar. Under en treminutersperiod for bollen omkring som en flipperkula i Wolves straffområde; jag hann inte notera alla Brightonspelare som pepprade Wolvesförsvaret med inlägg, men Carole, Frutos och Hart gjorde det definitivt. Colin Kazim-Richards avlossade stora kanonen från straffområdeslinjen, och Stefan Postma i Wolvesmålet fick visa sin klass.
Några minuter senare hamnade dock Postmas hjältegloria på sned – Sebastien Carole sköt, Kazim-Richards försökte få kontroll över bollen utan större framgång, men Alexandre Frutos fick på ett skott som Postma nog borde ha tagit. Alla mål räknas, i synnerhet dom som hamnar i motståndarnätet – 1-0 till hemmalaget!
Tyvärr var Paul McShane inblandad i en improviserad brottningsmatch med Leon Clarke, vilket renderade dem var sitt gult kort. I och med detta har McShane samlat ihop fem gula kort och blir alltså avstängd en match; kommentatorerna var inte säkra på om det var Stoke eller Crystal Palace, men enades så småningom om att han missar matchen på lördag, mot Stoke.
Andra halvlek var en nervkittlande historia, där båda lagen skapade chanser. Wolves hade majoriteten av spelet, men Brightons försvar lyckades oftast tvinga motståndarna att ta skott ur dåliga vinklar och från långt håll, medan hemmalagets anfall var direktare, snabbare och farligare. Statistiken berättar att vi hade åtta av elva skott på mål, medan motsvarande siffror för Wolves var tre skott av 15 (!) på mål.
Som alltid i sådana lägen är nästa mål oerhört viktigt – och tyvärr var det Wolves som fick det. Med mindre än tio minuter kvar tappade Kazim-Richards bollen, den spelades snabbt upp till Ganea, vars skott träffade trävirket på ett sätt som kommentatorena inte lyckades beskriva (så att jag förstod det, åtminstone), men bollen verkar ha varit i närkontakt med målramen minst två gånger. Inhopparen Cameron reagerade snabbast, och petade in bollen i målet med Henderson fortfarande yr i mössan efter det första skottet.
Brighton saknade dock inte chanser att angöra matchen. Innan den försmädliga kvitteringen hade Hammond haft två bra möjligheter; en gång blev han framspelade av Carole, men satte skottet över, och en gång gjorde Postma en fin räddning. Även Carole hade en bra möjlighet på en smart framspelning av Kazim-Richards, och med bara någon minut kvar slet sig Jake Robinson loss från sin bevakare, men i båda fallen kunde Postma freda sin målbur.
Det som ändrade matchbilden var att Wolverhampton under den andra halvan av halvleken släppte in Ki-Hyeon Seol, en klasspelare som verkligen rörde om i brightonförsvaret; eller som bisittare John Byrne uttryckte det när koreanen kom in: «Han måste vara bra; han har röda skor!». Från att ha varit nästan helt uddlösa fick nu vargarna spets på sitt anfall, och när målet kom var det inte helt oväntat; Wolverhampton hade pressat hårt under en tiominutersperiod, och Brightons spel hade nästan helt försvunnit.
Sammanfattning: Ännu en match där vi tappar en ledning på slutet, efter att ha förlorat kontrollen över spelet i slutet av andra halvlek. Å andra sidan visade Wolves glimtvis att de har ett stort spel, så på det stora hela ska vi nog inte vara alltför missnöjda. Det är ju bara det att man inte hänger kvar på att spela en massa oavgjorda matcher, man måste vinna en del. Vi har nu bränt två upplagda «smashlägen» då vi mött lag med dålig form på hemmaplan, men bara fått 1-1 mot båda. Nu väntar Stoke, ännu ett lag i botten av formligan, och det är bara att hoppas på tredje gången gillt.