Krönika: Souness satsar skarpt?
Inför säsongen efterlyste jag nyförvärv. De kom, de har också setts, återstår sedan att se om de följdriktigt också kommer att segra.
Luque, Owen och Solano. Det är ingen dålig trio det inte. När dessutom ett par, tre ”juniorer” kliver fram och visar att de kan hävda sig väl i Premier League finns det all anledning att se ljust på framtiden.
Tyvärr har namn försvunnit ur laguppställningen också. Tänker främst på Jenas som flyttade söderut, till Tottenham. ”J.J” har fått en flygande start på sin karriär i Londonklubben, och verkligen lyft Tottenhams mittfältsspel. Tyvärr, tyvärr får vi inte se hans vidare utveckling och öden på St. James`s (förutom då han kommer på besök – som motståndare. Ve och fy!)
På det hela taget känns det dock som laget är förstärkt, trots detta, i mitt tycke, kännbara frånfälle. När samtliga nyförvärv sedan dessutom är hela, friska, rena och vattenkammade har Souness en stark; för att inte säga mycket stark; trupp att forma. Nu bör således resultaten snart komma.
Lagets inledning var allt annat än bra. Poängen har dock på senare tid trillat in allt mer frekvent och laget har så sakteliga börjat avancera uppåt i tabellen. Trots detta känner åtminstone inte jag mig nöjd med spelet. Visst glimtar det till ibland (ibland under korta stunder, ibland under något längre), men som helhet känns det inte så bra som det kanske borde.
Visst, jag vet att många nyförvärv tar tid att spela ihop, men det finns tendenser i uppträdandet ute på planen som jag inte mår bra av att se. Det borde vara mer flyt och mer fart. Mer våga och mer vilja. Mindre ångest och mindre omständligt anfallsspel. Och visst håller jag med Ola Andersson när han för någon vecka sedan menade att Newcastle spelade utan trygghet och tillit. Han menade vidare att detta ofta kommer ”uppifrån”, från ledarstaben och vad den utstrålar. Vågar spelarna misslyckas? Nog för att det är en synnerligen uttjatad fras, men den är tillika sann. Vågar man inte misslyckas och inte känner sig trygg i det man företar sig, är det svårt att i slutänden lyckas. Hoppas sannerligen Souness får ordning på detta, vilket i mitt tycke verkar vara ett aktuellt problem. Att det finns kvalité, finess, kreativitet, fart och fläkt i truppen råder det väl knappast tvivel om. Allt detta behöver bara få släppas löst och få utrymme att härja fritt.
Av nyförvärven har Owen börjat lysande. Vissa perioder i matcherna försvinner han, men hugger sedan plötsligt på allt och visar vilken anfallare av absolut högsta klass han är. Han är sylvass i straffområdet och en skrämmande klinisk avslutare. Med ytterligare speltid och självförtroende kommer han att bli en mycket, mycket stor tillgång.
Solano har sedan återkomsten, i de få matcher han hitintills deltagit i, åter rest den fråga åtminstone jag ställde mig när han såldes: ”Varför sålde vi Solano?”
Om Luque finns det inte så mycket att säga egentligen. Inte mer än: skynda dig att bli kry, vi vill se dig på St. Jamses`s gröna matta.
Av sommarens förstärkningar gillar jag det nya centrala mittfältet Parker/Emre. Visst har de mycket mer att erbjuda än vad de hitintills visat, men jag tycker att tendenserna finns. Tänk bara när samarbetet sätter sig. Emre som kreatör med Parker som bollvinnare, hjälpgumma och alltiallo vid sin sida. Mmmm…jag myser vid tanken. De bilder som spelas upp för mitt inre när dessa båda herrar får härja fritt, fullpumpade med självförtroende ger mig härliga rysningar längst ryggraden. Mumma för en fotbollsgalning med svartvit själ.
Härnäst väntar annars Chelsea. Tala om kraftprov. Det är också på detta alliterationen i rubriken hänsyftar. Hoppas verkligen Souness drillat manskapet att det är tre poäng som gäller. Chelsea har ju, trots allt, visat sig vara både möjliga att göra mål på, och att till och med besegra. För att göra detta krävs dock modiga spelare, som vill och vågar. Det är det Souness ska inpränta i ”de våra”. Viljan att våga och att våga misslyckas. Vi vet vad Ni kan!
Ad interim.
