Tuff förlust
En tuff och jämn derbymatch avgjordes på övertid, då inhopparen McAnuff gjorde 3-2 till sitt Crystal Palace sedan Gary Hart blivit utvisad efter att ha fått två gula kort, båda tämligen diskutabla.
Brightons laguppställning innehöll inte några större överraskningar; Charlie Oatway och Leon Knight var tillbaka på sina ordinarie platser, efter att ha missat matchen i Stoke av olika, väl dokumenterade, anledningar. Tillbaka i startelvan var också Jake Robinson, medan Colin Kazim-Richards och Chris McPhee fick finna sig i att börja matchen på bänken, liksom Jason Dodd och Alexis Nicolas.
Matchen som sådan var inte särskilt mycket att hänga i julgranen, inte ens i julskyltningen -- det var många felpass från båda lagen, mycket «huvudtennis», ganska smågrinigt på planen, och få riktigt heta målchanser. Men på de tre chanser som lagen tillsammans skapade lyckades man göra fem mål...:
1-0:Frutos sprang ifrån sin försvarare på vänsterkanten, och skickade in ett inlägg mot Leon Knight, som slitit sig lös vid den främre stolpen. Inlägget var inte särskilt välriktat, och kom bakom Knight, som dock med akrobatik i den högre skolan skarvade bollen förbi både försvarare och målvakt med vänster insida/klack; bollen letade sig in i målet via den bortre stolproten. Matchens läckraste mål, kanske ett av de snyggaste någonsin på Withdean -- det beror naturligtvis lite på hur man definierar skönhet...
1-1: Efter en stunds hönsgård i brightonförsvaret, där ingen lyckades hitta sina rätta positioner, fick en palacespelare ostörd slå ett inlägg som Freedman, lika ostört, fick nicka in från tre-fyra meters håll. Ett skolexempel på hur man inte ska bedriva försvarsarbete.
2-1: Lika snyggt som Brightons första mål var, lika billigt var det andra. Jake Robinson blev dragen i tröjan i straffområdet, långt ifrån bollen, och linjemannen vinkade för straff. Ärligt talat, om man skulle blåsa för varje tröjdragning av den här typen skulle varje match innehålla ett tiotal straffar... Leon Knight stegade fram, och slog en riktigt usel straff; målvakten chansade åt rätt håll, men släppte den lite släpphänt under sig.
2-2: Freedman fick ostört ta ner bollen i straffområdet, vända upp, gå förbi Butters och skjuta ett hårt skott vid bortre stolpen. Ytterligare ett exempel för nästa lärobok i konsten att inte försvara sig i fotboll... För att inte alla Butters fans ska ta illa upp så bör jag kanske påpeka att det är den första delen av meningen som hamnar i läroboken -- att en forward får ta ner bollen i höjd med straffpunkten med närmaste försvarare tre-fyra meter bort händer knappast ens i korpfotboll...
3-2: I fjärde övertidsminuten lät Palace bollen gå fram och tillbaka framför ett väl samlat brightonförsvar tills en av inhopparna ansåg att «McAnuff is McAnuff», och avlossade ett långdistansskott. På något outrett sätt letade det sig igenom snårskogen av utsträckta brightonben, och förbi Blayney, som visserligen var på den men inte kunde hindra att den gick in.
Letar man lite kan man hitta en handfull chanser till: Jake Robinson hade åtminstone tre bra möjligheter, men lyckades inte hitta rätt med någon av dem, och Frutos träffade ovansidan av ribban med ett rappt volleyskott. Palace hade inte särskilt mycket framåt -- just nu minns jag bara en lurig hörna som Blayney missbedömde, men tack och lov blev även Morrison (?) lurad av den hårda skruven, och nickade bollen högt över.
Några minuter från slutet inträffade en händelse som förmodligen kommer att diskuteras livligt framöver: Gary Hart blev brutalt nedtacklad av en palacespelare -- och medan han vred sig i plågor fick han i rask takt ett andra gult kort och ett rött. Såvitt jag förstår fick han det gula kort för att avsiktligt försökt stoppa bollen med handen (en tvivelaktig bedömning, som enligt flera källor gjordes av fjärdedomaren) i momentet innan, men hur palacespelaren kunde klara sig kortlös ur situationen är en gåta.
Hart rullades ut på bår, och det är för närvarande oklart hur pass illa skadad han är. Matchrapporten på den officiella hemsidan nämner att han förlorade medvetandet en stund, men säger inget mer. Det rykte som verkar mest trovärdigt är att han brutit ett revben; det stämmer i alla fall bra med att han tog sig åt bröstkorgen. [PS. Senaste budet är «lättare hjärnskakning», och att han förmodligen är återställd tills på lördag.]
McGhee var nöjd med Adam El-Abds insats i mittförsvaret, men som man kanske kan utläsa av texten ovan är jag inte lika imponerad. OK, El-Adb gjorde kanske inte något avgörande individuellt misstag, men samarbetet med Butters klickade ett par gånger med beklagliga följder. Det är naturligtvis inte säkert att resultatet blivit ett annat med McShane i laget, men helt otroligt är det inte.
Frågan om huruvida resultatet var rättvist eller ej kan debatteras i det oändliga -- hjärnan säger att fotboll handlar om att göra mål, och eftersom bortalaget gjorde ett mer än hemmalaget var det rättvist, medan hjärtat besviket muttrar något om «Robinsons chanser», «visselglada domare» och «sk:tlag som P*l*ce måste vi ju bara slå hemma»... En mer sansad bedömning är väl att matchen var jämn om man ser till spel och målchanser, att den kunnat sluta hur som helst, och att den tyvärr gjorde det också.
Intrycket från den här matchen är annars att framtidsutsikterna för båda lagen är dystra -- Palace är knappast ett lag som kommer att blanda sig i tätstriden i serien i år, åtminstone inte utan Andy Johnson, medan Brighton måste täppa till bakåt om man ska lyckas ta sig från det obekväma tabelläge man nu befinner sig i. Jag har inte riktigt våga tänka på vad som händer då McShane återvänder till Manchester efter jul, men om det här är en försmak på det så ligger vi pyrt till...
