Bonuspoäng i Cardiff
En rökare i krysset från en nyss inhoppad Colin Kazim-Richards räddade en poäng till Brighton i bortamötet med Cardiff.
Jämfört med söndagens match mot Crystal Palace innehöll Brightons laguppställning tre nya namn. Två av dem var väntade -- Paul McShane återtog sin plats i mittförsvaret, och Jason Dodd övertog den skadade och avstängde Gary Harts högerbacksplats -- medan uppgiften att Chris McPhee ersatt Jake Robinson fick åtminstone mig att gnugga mig i ögonen och titta på skärmen en gång till för att kontrollera att jag inte läst fel. Robinson var definitivt inte dålig mot Palace, och den enda anledning till bytet jag kan komma på är att McGhee ville ha en anfallare med lite mer «fysisk närvaro», som engelsmännen uttrycker det, som stöd till Leon Knight.
Första halvlek var till en början ganska jämn, och lät oroväckande lik matchen på Withdean för en månad sedan -- Brighton hade mycket boll, åstadkom inte så mycket, och Cardiff kontraslog livsfarligt, i första hand genom Jason Kuomas. Denne stod för första halvleks kanske vassaste chans då han sprang med bollen över nästan hela Brightons planhalva innan han avlossade ett skott som Blayney med stor möda tippade i stolpen och ut. Cardiff hade ytterligarre en möjlighet sedan Blayney blivit nedtacklad av Jerome långt ute i straffområdet, men trots att Alan Lee fick gott om tid och nästan öppet mål slog han inte bollen bättre än att Paul Reid kunde nicka bort den på mållinjen. Minuten innan hade Brighton haft sin farligaste chans för halvleken, då Leon Knight prickade ribban, och McPhee inte lyckades få någon kraft i sin nick i momentet efteråt.
Mot slutet av halvleken tog Cardiff över alltmer, och etablerade en kraftig press mot brightonmålet, och det berodde förmodligen på att Brighton tvingats till två byten. Först gick Jason Dodd ut efter cirka en kvarts spel, och Adam El-Abd övertog hans plats. En kvart senare smällde McShane och Jerome ihop i en närkamp; McShane försökte fortsätta spela, men var tvungen att byta några minuter senare. Eftersom El-Abd var den enda försvararen på bänken tvingades McGhee improvisera en sprillans ny uppställning, och till att börja med gick Frutos ned som vänsterback, El-Abd gick in i mittförsvaret, Reid och Carole bytte kant och Nicolas fick överta högerbreddarrollen. Hängde ni med? Det var knappt att kommentatorna på Seagulls World gjorde det, och det är inte särskilt konstigt om Cardiff tog över spelet i det här skedet; det var många spelare i Brighton som spelade på ovana platser. Det var nog inte bara jag som hade en sjunkade känsla i maggropen; kan det här verkligen hålla?
Andra halvlek började på samma sätt som den första slutade, och efter tio minuter kom målet som vi alla fruktade. Jason Kuomas, vem annars, smög sig bakom brightonförsvaret på högerkanten och slog bollen till en helt fristående Alan Lee, som inte hade några problem att överlista sin namne Blayney. Därmed har Lee gjort två mål under den här säsongen, båda två mot oss...
Så långt fanns det inga som helst tecken på att det sargade bortalaget skulle kunna skapa några farligheter, och än mindre göra ett kvitteringsmål, men så småningom började man sticka upp. McGhee rumsterade om lite i formationen, Hammond fick överta vänsterbacksplatsen medan Carole och Frutos återtog sina kantspringaruppdrag. Första möjligheten fick «Big Guy» Butters, vars nick efter en hörna tippades över av den duktige cardiffmålvakten Neil Alexander.
Med två byten redan gjorda hade McGhee inte så mycket att chansa på offensivt, men med en dryg kvart kvar kastade han in «läskgrabben», Colin Kazim-Richards, och resultatet lät inte vänta på sig. En minut senare fick denne bollen av Paul Reid, och drog till ett kanonskott från 25-30 meter som Alexander var helt chanslös på. 1-1, nästan från ingenstans, och nytt hopp om att undvika en tredje förlust på raken.
Under slutminuterna pressade Cardiff febrilt för att få in ett segermål, och Brighton satsade på snabba kontringar; de bästa chanserna att avgöra för Brighton hade Carole, som ett par gånger kontrollerade att Alexander inte somnat på sin post.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att 1-1 inte var helt orättvist, men att Cardiff kanske låg närmast till segern; Brighton saknande dock inte chanser, och hade med lite flyt kunnat bärga alla tre poängen. Med tanke på skadorna i försvaret var det dock en helt godkänd insats. Framför allt visar kämpatakterna i andra halvlek att man inte låter sig bli nedslagna av besvikelsen från söndagens holmgång med ärkefienden från Croydon och tvångsimproviserade lagformationer. Samtidigt, och jag har nog påpekat det här förut -- det räcker inte med att bara spela en massa oavgjorda matcher; vi har bara två (!) vinster på tjugo (!) matcher, och det räcker naturligtvis inte om vi vill hänga kvar. Men jag har fortfarande förtroende för Mark McGhee, vi kommer att greja det här. Det kommer säkert att hänga på ett hår, men i slutet av april kommer vi att vara på rätt sida om strecket...
