Oavgjort på Vicarage Road
Brighton fortsätter att spela oavgjort; det har var den trettonde oavgjorda matchen för säsongen.
Laguppställningen innehöll bara en överraskning – Leon Knight började på bänken, tillsammans med Chris McPhee, och i stället fick Jake Robinson och Colin Kazim-Richards chansen från början. Mittfältet (Carole, Hammond, Oatway, Frutos) och försvaret (Hart, Butters, El-Abd, Reid) nominerar i princip sig själva för tillfället med tanke på de skador vi har, och Blayney i målet börjar visa tecken på att han vill bli lika populär som Henderson. Problemet är «bara» att hitta en kombination av anfallare som prickar in ett par, tre strutar per match...
Första halvlek var en ganska maklig affär, och jag har väldigt få anteckningar om farligheter för endera laget; det var bitvis till och med så sömnigt att jag ägnade en del av halvleken åt att lösa sudoku... Jake Robinson snappade upp en bakåtnick från Mackay, men målvakten hann ut i tid för att bryta, och diverse skottförsök efter hörnor är allt jag noterat -- fram till den allra sista minuten av halvleken, vill säga. Då fick nämligen Marlon King ta ner bollen i lugn och ro i straffområdet, vända om, finta en back, och ganska enkelt slå in ett ledningsmål för Watford. 1-0 återspeglade absolut inte händelseförloppet så långt, och det kändes onekligen lite grann som deja vu; mot Stoke för några veckor sedan hade vi det aningen bättre spelet den första halvleken, men Stoke gjorde första målet; då rasade spelet ihop totalt, skulle det bli likadant den här gången?
Efter bara några minuters spel i andra halvlek fick Brighton sin högst välförtjänta kvittering. Sebastien Carole slog in en frispark mot främre delen av straffområdet, «Big Guy» Butters fick till något slags nick med ryggen mot målet som lurade målvakten och gick i en båge över honom in i mål. 1-1, och hypotesen att det finns någon form av rättvisa i världen fick förnyad aktualitet...
Men nu tog Watford över nästan helt och hållet, och Brighton hade väldiga svårigheter med att överhuvudtaget få tag på bollen, och i synnerhet hade Reid och Hart problem med sina respektive yttermittfältare, Devlin och McNamee. Reid var tvungen att stoppa Devlin med väl bryska metoder två gånger inom fåtalet minuter, och fick ett gult kort för besväret. På den frispark som följde kom Clarke «ärkeäcklet» Carlisle högst, och domaren bestämde sig för att hans nick träffat Butters hand – straff till Watford. King stegade fram, men Blayney räddade den här gången också; en trevlig vana han skaffat sig de senaste matcherna...
Förutom straffen hade dock Watford inte någon riktigt farlig möjlighet; jag har noterat en nick av «äcklet», som Blayney fick sträcka ut för att rädda, och ett skott över av Grant, bisarrt nog framnickad av ... Seb Carole! Men Watfords massiva tryck innebar att Brighton knappt lyckades ta sig ut ur den egna planhalvan, och att för att räkna upp Brightons chanser i andra halvlek, förutom målet, klarar man sig galant med ena handens stortå... På övertid stack man dock upp i små minimöjligheter, som kunnat utveckla sig till chanser om Hammond och Nicolas visat lite större kyla.
Sammanfattning: Lite parodoxalt tog Watford ledningen i en första halvlek där Brighton var det aningen bättre laget, medan Brighton kvitterade i den andra halvleken, som nästan helt dominerades av Watford. 1-1 var inte helt orättvist, men Watford låg utan tvekan närmare till segern; och Marlon King kommer förmodligen att få träna lite straffar tills nästa match...
Korta kommentarer:
Gary Hart drog på sig en varning i slutminuterna, och om jag förstått saken rätt kommer han därmed att missa nästa match, mot Reading borta. En chans för Kerry Mayo, kanske? Eller har möjligen Jason Dodds rygg piggnat till?
Sebastien Carole blev utburen på bår i slutet av matchen, och det rör sig tydligen om en vridning i ankeln; enligt McGhee trampade han helt enkelt snett. Det är bara att hoppas att det inte är något allvarligt; vi har nog av skador för tillfället...
Straffräddningar: Två räddningar på två matcher är ju inte illa, men enligt minnesgoda lyssnare i «Harty's Phone-in» efter matchen har Blayney en bit kvar till en viss Harry Baldwins statistik från säsongen 1947-48 -- inte nog med att han tog fem straffar i rad, hans statistik för säsongen var 12 räddade straffar av 16 möjliga. Imponerande, i synnerhet som målvakten på den tiden inte fick röra på sig förrän straffen slagits...
Ytterbackar: Reid och Hart gör förvisso ett strålande jobb på sina nya platser, men då och då stöter de på motståndare som visar att de inte riktigt platsar i den här ligan, åtminstone inte då den positionen, och det här var en sådan match. Jag tror att det nog är viktigare att hitta en eller två ytterbackar, en mittback och en central mittfältare som kan slå åtminstone två-tre riktigt öppnande passningar per match – Carpenter är den som brukar lyckas då och då, men han är alltför ensam – än att hitta ytterligare anfallare...
