Julfröjd på Withdean
Brighton och QPR svarade för en medioker underhållning i årets julmatch. Hemmalaget vann dock till slut med 1-0, och de tre poängen gjorde att åtminstone brightonsupportrarna kunde återuppta sitt julfirande vid gott mod.
Min medredaktör antydde i sin införmatchen-krönika att Mark McGhee brukar komma med överraskningar i sina laguppställningar då och då; och det här var en sådan dag. Tyvärr så berodde den största ändringen på att Seb Carole inte klarade ett sistaminutentest, och var tvungen att stå över. Förhoppningsvis är det inte så allvarligt, han kommer att behövas i de närmaste matcherna...
Gary Hart, som spelade i försvaret för två matcher sedan och i anfallet förra matchen, fick därmed ta hand om högerkanten på mittfältet. I försvaret fick Kerry Mayo återvända till bänken för att lämna plats för Paul McShane, som i sin tur puttade ut Adam El-Abd på vänsterkanten. Som väntat fick Kuipers överta målvaktshandskarna efter Alan Blayney, som ju gått tillbaka till Southampton; däremot var det väl inte helt väntat att Chaigneau inte ens fick plats på bänken, där fanns i stället John Sullivan. I anfallet, slutligen, återfanns ett namn som bara för några dagar sedan verkade ha spelat sin sista match för Brighton – Leon Knight.
Laget såg med andra ord ut så här: Kuipers i mål; Reid, McShane, Butters och El-Abd i backlinjen; Hart, Hammond, Oatway och Frutos på mittfältet; och Knight och Kazim-Richards i anfallet.
Första halvlek hann knappt börja innan Brighton tvingades till ett byte; kapten Oatway blev kapad av Marcus Bean, och lämnade arenan utburen (utkörd?) på bår. De första rapporterna berättar att han åkte direkt till sjukhuset med en förmodad bruten vrist – just precis vad vi inte behövde...
Carpenter fick därmed göra comeback lite tidigare än vad någon hade tänkt sig. Han återtog också sin naturliga plats som förste frisparksläggare, och bara några minuter in på sin comeback skickar han in en pärla mot den bortre stolpen, och där dyker «Big Guy» Butters upp, sätter till skallen och – 1-0! Jake Cole, QPRs nybakade målvakt, kunde bara se på när bollen visslade förbi honom.
Resten av halvleken var varken välspelad eller välartad – mycket långbollar, i synnerhet från QPR, vars spelplan uppenbarligen var att slå långa och höga bollar på Paul Furlong; och mycket heta känslor, vilket resulterade i fem gula kort, trots att Furlong till kommentatorernas stora förvåning lyckades undvika att skaffa sig ett. Tyvärr gick de tre gula kort som Brighton skaffade sig till Reid, Kazim-Richard och Hammond, som samtliga hade fyra gula kort innan den här matchen. Det betyder med andra ord att de kommer att saknas i matchen mot Southampton strax efter nyår – en liten, liten tröst för alla helgonfans som ungefär samtidigt försökte smälta den karamell de just fått av Watford.
Annars var det som sagt inte särdeles mycket att skriva om. Brighton hade väl egentligen bara ytterligare en chans, då Leon Knight och Paul Reid jobbade fram en möjlighet, jag tror Hart och Hammond var på bollen innan Frutos sköt, men Cole gjorde en bra räddning. QPR var tämligen tandlösa, och en nick över av mittbacken Shittu på en hörna är allt jag noterat. Samme Shittu blev för övrigt nedtacklad (!) av Leon Knight någon minut senare; en händelse jämförbar med att en älg skulle bli golvad av en pingisboll, ungefär...
I andra halvlek blev det aningen mer fotboll, och QPR hade några perioder där de parkerade i närheten av Brightons straffområde. Man lyckades också skaka fram några chanser, och Kuipers fick visa sig på styva linan ett par gånger. Richard Langley sköt en bra frispark, som Kuipers med viss möda tippade till hörna, och lite senare testades han av den just inhoppade Lee Cook. Hans comeback var i stort sett felfri, även om han hamnade på mellanhand en gång; han räddades dock av en sista ögonblicket uppdykande Kerry Mayo, som fått ta över vänsterkantsspringandet från Frutos. QPRs bästa chans hade Paul Furlong i slutminutrarna, men Paul McShane lyckades i sista sekunden blockera bollen, just som Furlong skulle peta in den.
Brighton var dock inte utan möjligheter att öka sin ledning; Hammond, Kazim-Richards och McCammon tvingade målvakten till hyfsade räddningar; Kazim-Richards hade dessutom ett bra läge sedan han väggspelat med Hammond, men sköt i det läget utanför. Dessutom verkar det finnas någon regel som säger att QPR får ta med handen utan åtgärd en gång per match, åtminstone om man möter Brighton på annandag jul – förra var det gången var det «äcklet» Carlisle som stoppade ett skott från Oatway, om jag minns rätt, och den här gången fick Ian Evatt bryta ett lågt inlägg med handen i knähöjd utan att domaren reagerade...
Så, trots att det även den här gången blev onödigt spännande på slutet så var segern högst välförtjänt; Brighton var närmare 2-0 än QPR var att kvittera. Men vi ska nog inte dra för höga växlar på den här segern; det var inte någon av våra bättre matcher för säsongen. Till viss del kan underlaget ha spelat in; det var ovanligt dåligt och kommentatorerna gissade på att många av de mer komiska ingripandena berodde på ett ojämnt och slipprigt underlag. Bisittare Norman Galls analys av varför Brighton vann matchen var kort och kärnfull: «QPR were appalling»...
Bäst i Brighton var Guy Butters, inte bara för att han gjorde målet, utan också för hans nästan totala kontroll av luftrummet i det brightonska straffområdet. Hammond, El-Abd och Carpenter fick också beröm av bisittare Gall i en match där de tre poängen var det viktigaste, skönspelet fick nöja sig med en plats i baksätet.
