Brighton - Millwall 1-2
Bottenmötet på Withdean vanns av Millwall sedan bortalaget vänt matchen med två mål på två minuter i början av andra halvlek.
För omväxlings skull valde Mark McGhee att starta med en uppställning nästan helt fri från överraskningar – Anders prickade in tio av elva namn i sin införmatchen-krönika. Det namn han missade var Mark McCammon, som fick förtroende på topp, medan Gary Hart fick vila efter att ha dragit på sig halsfluss.
Första halvlek fick en flygande start, redan i tredje minuten tog Brighton ledningen genom Dean Hammond, som nickade in ett inlägg från Frutos. Tyvärr missade jag de första minuterna av matchen, och de olika källor jag konsulterat kan inte enas om huruvida det var en frispark, en hörna eller ett helt vanligt inlägg. Who cares, alla mål räknas...
Brighton dominerade första halvleken klart, utan att skapa mer en ytterligare ett par giftiga målchanser. McCammon hade ett sånt där läge där det räckt att få någon del av kroppen på bollen så hade det blivit mål, och Hammond blev smart frispelad av McCammon men sköt blekt rakt på målvakten. Men mest bestod anfallen av lyror mot en målvakt som inte verkade helt riktigt säker på sig själv i luftrummet; vid flera tillfällen lyckades han först tappa bollen och sedan greppa den innan en brightonspelare utnyttjat tillfället.
Mot slutet av halvleken jämnade Millwall ut spelet lite, och lyckades till och med ställa till med några farligheter. Som helhet var det dock en helt OK halvlek, problemet var bara att det fortfarande «bara» var 1-0.
Andra halvlek var en helt annan historia. Millwalls manager vidtog den drastiska åtgärden att byta in samtliga tre avbytare med en gång, något som skulle visa sig vara ett genidrag. Inom fyra minuter hade bortalaget nämligen inte bara kvitterat utan också tagit ledningen. Först fick en av deras mittfältare oangripen vandra rätt in straffområdet och servera Ben May en smörpassning, och någon minut senare sköt nyss inkomne Josh Simpson 2-1 efter kaos i Brightons straffområde. En hastig och synnerligen olustig scenförändring, minst sagt...
Resten av andra halvlek uppträdde brightonspelarna som om de behövde akut chockbehandling. Millwall hade total kontroll och det var inte förrän i de allra sista minuterna som hemmalaget lyckades samla sig så pass att man skapade något som avlägset kunde liknas vid en målchans. Leon Knight, som kommit in i stället för Kazim-Richards, hade ett skott högt över; det, mina vänner, var allt Brighton åstadkom i en av de mest deprimerande halvlekar jag tvingat mig att lyssna på.
Två suveräna vinster, mot Hull och QPR, har nu följts av två deprimerande förluster; att förlora mot Luton borta kan väl hända den bäste, men att förlora hemma mot det lag som så här långt prenumererat på sistaplatsen i serien, efter ett par minuters försvarspel på «min nivå» (korpen, division fem, alltså...) känns inte helt nödvändigt.
2005 slutade alltså på sämsta möjliga sätt; det är bara att hoppas att 2006 börjar på ett bättre sätt.
