Så nära, men ändå så långt bort...
Brighton halkade ner under det förhatliga nedflyttningsstrecket efter att ha förlorat med 2-1 mot Southampton. Men med tanke på förutsättningarna gjorde laget en godkänd insats, och det fanns utan tvekan positiva saker att ta med sig nu när ligan gör kort Cup-uppehåll.
Gårdagens respektive laguppställningar måste väl innebära något slags rekord? Jag menar, det är inte så länge sedan man automatiskt gav tröjan med nummer ett till målvakten, tvåan till högerbacken, och så vidare upp till vänsterytterns elva. Visst har beteckningarna på de olika positioner varierat en del genom åren, men grunden var densamma. Och även sedan systemet med fasta nummer inom spelartruppen infördes, för några år sedan, så brukade de låga, «riktiga», numren gå till de spelare som förväntades spela de flesta matcherna.
Igår fanns totalt fem spelare i de «ordinarie» tröjorna. Fem av trettiotvå – och två av dem satt dessutom på bänken. Jag kan i alla fall inte påminna mig att ha sett något liknande tidigare.
McGhee började överraskningarna redan med målvakten – lånet från Rennes, Florent Chaigneau, fick äntligen göra sin ligadebut. I backlinjen fick El-Abd flytta tillbaka till högerbacksplatsen, och en annan debutant fick ansvaret för vänsterkanten; Joel Lynch, 18 år. På mittfältet återfanns tre givna namn, samt ... Kerry Mayo, som väl inte spelat central mittfältare sedan Kalle Dussins turné i Östeuropa, om ens då. Och längst fram fick Jake Robinson förtroendet tillsammans med Mark McCammon.
Laget såg med andra ord ut så här: Chaigneau; El-Abd, Butters, McShane, Lynch; Carole, Carpenter, Mayo, Frutos; McCammon, Robinson.
Bänken saknade inte heller intresse: förutom Kuipers satt där Albert Jarrett, som börjar vara tillbaka från sin skada på allvar nu, Dean Cox, Tommy Elphick och Joe Gatting. De tre senare är alla produkter ur de egna leden, och både Cox och Elphick har redan fått spela några minuter förstalagsfotboll.
Den uppmärksamme läsaren bör vid det här laget noterat att det saknas ett namn som för en neutral betraktare borde platsat i ett så pass uttunnat Brightonlag, och som inte står uppsatt på skade/sjukdoms-listan – men mer om det senare...
Southampton startade första halvlek med ett rejält tryck, och just som det verkade som om vi skulle lyckas reda ut den första anstormningen gjorde de 1-0. Dexter Blackstock, som vissa rykten ville placera i Brighton inför den här säsongen, blev framspelad av Martin Cranie, och kunde enkelt placera bollen utom räckhåll för Chaigneau. Skulle det bli repris på «det stora raset» nu igen?
Efter målet började Brighton så smått jobba sig in i matchen. Mayo kom runt på kanten och slog ett inlägg som passerade just över huvudet på McCammon, och slogs bort precis framför fötterna på Carole. Annars litade man mycket på Frutos' snabbhet, och det var mycket riktigt han som blev upphovet till kvitteringen – han drev upp bollen på sin kant, passade Robinson som med ryggen mot mål, och väl påpassad, lade upp bollen för en framrusande Kerry Mayo, som drog till ett lågt skott som smet in vid Antti Niemis främre stolpe. «Jag kan minnas den reslige finnen, och hans blick under buskiga bryn...» OK; så långt var man tvungen att använda ganska kraftigt blåvitfärgade glasögon för anse att det var rättvist, men varför bråka...
Resten av halvleken böljade spelet fram och tillbaka utan att det blev några fler mål. För Brightons del stod, «som vanligt» är man beredd att skriva, Frutos och Carole för de flesta farligheterna; både Robinson och McCammon var nära att kunna göra något av Frutos' inlägg, och Carole fick en frispark «två tum utanför straffområdeslinjen» sedan Cranie kommit på efterkälken och tvingats ta till bryska metoder. Southampton hade också sina möjligheter, dels genom raider av den svårstoppade kantspringaren Nathan Dyer, och dels genom långdistanskytte av Djamel Belmadi. Den senare prickade ribban med ett skott, och hade i halvlekens slut ett skott på mål som Chaigneau med viss möda lyckades tippa till hörna.
Andra halvlek fortsatte på ungefär samma sätt som den första slutade. Blackstock var framme på en hörna, men hans nick nickades bort på mållinjen av McCammon. Efter en hörna klipte Frutos till på volley från strax utanför straffområdeslinjen och Niemi gjorde en fantomräddning. Belmadi fortsatte sitt bombardemang, men Chaigneau hade inga större problem.
Allteftersom halvleken led tog Southampton över spelet mer och mer. Framför allt var det på mittfältet vi började få problem; Carpenter och Mayo hade gjort ett efter omständigheterna bra jobb, men framför allt hos Carpenter började orken tryta. McGhee hade inget lätt val att göra, men tyckte uppenbarligen att en tröttkörd men rutinerad räv var att föredra framför en pigg men helt orutinerad grabb, som dessutom skulle sättas in i en för honom ovan position. Personligen misstänker jag att det var en av de där kuggfrågorna man ibland ställs för i livet där det inte finns något rätt svar.
Med en knapp kvart kvar ökade hemmalaget tempot igen, och Chaigneau fick visa prov på sina färdigheter flera gånger. «Bra räddning» krafsade jag ner efter ett skott av David Prutton, och insatsen på ännu en projektil från Belmadi fick betyget «jätteräddning». Men med knappa fem minuter kvar av ordinarie tid kom Dyer förbi Lynch på högerkanten, och på inlägget var «olyckan» Blackstock framme igen. 2-1 till hemmalaget, och helt orättvist var det kanske inte; om man undantar den sista kvarten var matchen helt jämn, men en av de äldsta sanningarna i fotboll är att spelet pågår i nittio minuter. Visst försökte Brighton få till en kvittering i slutminuterna, men mer än en hörna gav inte slutforceringen.
Sammanfattningsvis var det trots allt ett fall framåt. Det är aldrig roligt att förlora, i synnerhet efter att ha släppt in ett mål med bara fåtalet minuter kvar av matchen, men efter genomklappningarna mot Luton och Millwall behövdes det en moralhöjande, positiv insats; och det känns som om laget bjöd på en sådan. Hade bara «den reslige finnen» varit lite mindre reaktionssnabb, eller vissa återvändande hemmaspelare fortfarande utlånade, kunde den blivit ännu mer moralhöjande...
Till slut några korta kommentarer om diverse spelare, i något slags «arbetsinsatsordning»:
Joel Lynch gjorde en strålande debut, och McGhee var nästan lyrisk i intervjun efteråt. Han hade alltsomoftast Dyer att hålla reda på, och gjorde det på ett sätt som skulle hedrat en långt mer rutinerad spelare. Han kommer säkerligen att få fler chanser, och fortsätter han så här känns vänsterbackskrisen inte så akut längre.
Kerry Mayo har fått mycket kritik den senaste tiden, men svarade för en gedigen insats och enligt flera rapporter var han den av mittfältarna som stod emot Southamptons anstormning bäst i andra halvlek. Jag har en känsla av att Mayo inte har några planer på att lägga av frivilligt efter den här säsongen.
Florent Chaigneau började lite darrigt i första halvlek, med att fumla lite med bollen vid ett par tillfällen, men spelade upp sig efterhand, och gjorde som redan påpekats ett par bra saker. McGhee var nöjd efteråt, men håller sina kort väl dolda vad beträffar målvaktsfrågan på sikt. Blayney, Henderson, Chaigneau och/eller Kuipers? Min gissning är att han ville se vad fransmannen går för i en riktig match, för att kunna göra en bedömning hur viktigt det är att skaffa (ännu) ett komplement till Kuipers.
Brett Ormerod byttes in för Southampton i andra halvlek, men det är egentligen inte honom min kommentar gäller, utan det faktum att han kostade 1,5 miljoner engelska pund när han kom till klubben. Lite snabb huvudräkning tyder på att han i så fall kostade i runda slängar 1,5 miljoner engelska pund mer än Brighton lagt ut för de sexton spelare som var omklädda igår. Och hur mycket var det Arsenal och Chelski påstås ha bjudit för grabben på bänken som inte fick spela? Om någon säger att «Southampton har ont om spelare», lägg upp ett gapflabb så att inte skämtaren tror att du är bakom flötet...
Albert Jarrett fick i uppdrag att lösa av Robinson med ungefär en kvart kvar, men lyckades i stort hålla sig utanför spelet. Inte ett inhopp som gav löften om kommande underverk, men eftersom Brighton mot slutet spelade nästan helt utan mittfält är det inte säkert att felet är hans. Vi avvaktar...
Joe Gatting fick känna på hetluften de sista tre-fyra minuterna, men lyckades inte uträtta något mirakel. Men i historieböckerna kommer det att stå att det var i den här matchen han gjorde sin debut...
Och så, till slut: Leon Knight. För visst måste det väl vara slut nu? Såvitt jag kan komma ihåg nämndes orden «Leon» och «Knight» inte ens i närheten av varandra under hela gårdagens utsändning från Seagulls World; och på den officiella hemsidan står det bara lakoniskt att han lämnats utanför truppen helt och hållet, utan någon mer kommentar. Det kan bara betyda en sak – han är på väg bort från klubben. Gissningsvis har vi fått något bud från någon klubb i desperat behov av en anfallare (och med mer pengar än förstånd), och accepterat det – Sheffield W har ju redan shoppat, Nottingham tänker köpa Nathan Tyson, så det betyder väl att det blir Bristol City nästa för Knight? Eller är kanske Steve Coppell intresserad av att hitta ett sätt att få hjulen att trilla av vagnen igen...? Vi borde få klarhet i frågan inom kort, men mitt tips är i alla fall att vi har sett Leon Knight för sista gången i den blåvitrandiga tröjan.
