Seger mot Leeds
I veckan visade Leon Knight vad kan göra göra utan Brighton då han smällde in ett hat-trick fortare än det går att uttala «axelotl», och den här helgen visade Brighton vad man kan göra utan Leon Knight – en imponerande seger med 2-1 mot ligatrean Leeds.
Mark McGhee fortsatte att visa vad han ansåg om sina anfallare genom att låta de två högerbreddarna Gary Hart och Sebastien Carole bilda anfall. På högerkanten fick i stället Paul Reid chansen, hans första start på mittfältet på en-och-en-halv evighet, Joel Lynch fick en ny chans på vänsterbacken, och Michel Kuipers, som gjorde en superb insats i reservlaget i veckan, fick åter förtroendet i målet. Hela laget: Kuipers i mål; El-Abd, Butters, McShane, Lynch i backlinjen; Reid, Carpenter, Hammond, Frutos på mittfältet; Hart och Carole i anfallet.
Första halvlek började med en massiv Leedspress, och de skaffade sig tre hörnor på raken. Efter de första fem minuterna tog emellertid Brighton tag i matchen, och skapade snabbt ett par vassa möjligheter – Gary Hart sköt ett skott som touchade en försvarare, och smet just utanför stolpen, och på den efterföljande hörnan nickade Hammond i stolpen. Två minuter senare kom Frutos fram på vänsterkanten, hans inlägg mot bortre stolpen där Paul Reid kom ångande och smällde in ledningsmålet. 1-0 efter tio minuter, och trots Leeds massiva start var det inte helt orättvist.
Leeds svarade direkt, och bara någon minut senare jobbade de fram den enda chansen värd namnet på hela matchen – en nick utanför av Paul Butler precis i början av matchen, en nick över av Cresswell i slutet av matchen, och en frispark av Robert Blake som Kuipers inte hade några större problem med var de övriga Leedsanfall jag noterat. Den här gången lyckades Gary Kelly ta sig ner till mållinjen för att slå ett inlägg, Blake fick ett par chanser att skjuta, och den sista av dem gick förbi Kuipers, men El-Adb nickade bort bollen på mållinjen.
Brighton hade dock minst lika mycket av spelet, och åtminstone en riktigt vass möjlighet till; Sebastien Carole grundlurade sin försvarare, och passade till Hammond, som dock sköt precis utanför.
Domaren, en viss Andy d'Urso som gjorde sig känd för något år sedan som domaren som inte «kände till» att en spelare som får två gula kort ska visas av banan, gjorde sig grundligt impopulär hos kommentatorerna för sina inkonsekventa domslut. Seb Carole fick till exempel ett gult kort för att ha sparkat bort bollen; när Cresswell gjort samma sak några minuter tidigare, eller Kilgallon några minuter senare, hände ingenting – bisittare Byrne kommenterade syrligt att Gary Hart, som påpekade Kilgallons tilltag för linjemannen, förmodligen hade tur som inte blev varnad...
Med mindre än tio minuter kvar av halvleken slog Kelly ett inlägg mot Eddie Lewis, som tvingades vända eftersom inlägget var bakom honom; han misslyckades med att hålla balansen, trillade omkull – och domaren pekade på straffpunkten. Enligt kommentatorena en mycket tveksam straff; Paul Reid, som befann sig i närheten, försökte, fortfarande enligt kommentatorena, att komma undan den snubblande leedsanfallaren. Jag behöver väl inte påpeka att domarens popularitet hos kommentatorna inte direkt steg efter detta domslut? Nåväl, Robert Blake stegade fram och slog in bollen utan chans för Kuipers. Brighton - d'Urso 1-1, vilket också blev halvtidsresultat. «Vi borde lett med 3-0» tyckte Ian Harte i halvtid, och även om man måste ha ganska stark blåvit färgning av glasögonen för att hålla med, så kändes 1-1 inte direkt som en rättvis återspegling av händelseförloppet i första halvlek.
Andra halvlek bjöd på mycket mindre «action», och det lilla som skapades stod Brighton för. Mest var det halvchanser av typen «inlägg mot bortre stolpen som rensas framför fötterna på Reid». Närmast mål kom förmodligen Kilgallon, som fick snedträff när han skulle rensa en frispark, men som tur var, för honom, gick bollen utanför målramen...
Med knappa tio minuter kvar fick matchen nytt liv. Kilgallon misslyckades med att rensa undan en genomskärare från Carpenter, Paul Reid löpte fram på sin högrekant, passade snett bakåt till Gary Hart, som stänkte in bollen i krysset. 2-1 till hemmalaget, och teorin om att det finns en rättvisa även inom fotbollen fick välkommet stöd.
De sista minuterna försökte Leeds samma taktik som räddade en poäng åt dem på Elland Road – flytta in så många fyrtorn som möjligt i Brightons straffområde, och slå inlägg mot dem. Den här gången blev det dock knappast ens farligt, om man undantar Cresswells nick över ribban, som dock Kuipers hade god kontroll på. Trots att domaren hittade ett tillägg på fem minuter stod sig siffrorna den här gången tiden ut.
En fullt rättvis hemmaseger, och det känns skönt att domarens insats inte påverkade resultatet; enligt samstämmiga uppgifter så var han den sämsta domare som setts på Withdean sedan Phil Prosser. Personligen är jag inte särskilt förtjust i det konstanta skällandet på domare, och brukar därför inte referera åsikter om domarens insats, men jag måste säga att en så samstämmig och förintande kritik av d'Ursos första halvlek är det sällan man hör. Det skulle vara intressant att höra om leedskommentatorna var lika nedgörande i sin kritik...
Vad ska man säga om Leeds? Ju mindre, desto bättre antar jag. Hittills har de varit en av de stora positiva överraskningarna i serien, och de har forfarande goda möjligheter att knipa en av playoff-platserna, men de två insatserna mot oss har inte direkt övertygat mig om att de håller PL-klass. Men eftersom vi får ett par miljoner om Leeds går upp så är det bara att önska lycka till i fortsättningen...
Vad beträffar laguttagningen så lyckades McGhee pricka in den på ett suveränt sätt. Hart är visserligen ingen elegant, eller målspruta, men gäller det «lagkänsla» och arbetsmoral har han få övermän – och han stänker ju faktiskt in en och annan pyts då och då. Carole har fått axla Leon Knights roll som trixare, och gjorde det på ett övertygande sätt. Kuipers och Lynch hade inte särskilt mycket att göra, men gjode det de skulle. Och Paul Reids återkomst till mittfältet, med ett mål och ett målpass, kan man inte heller klaga på...
Segern betydde också att vi lämnar över nedflyttningsplatsen till Leicester, som sakta men säkert rutschat utför i tabellen den senaste tiden. Frågan är om Leicester nu börjar drabbas av panik, och «gör en Nottingham»? Crewe verkar ha tappat taget, och får nog svårt att komma igen – lite tråkigt, jag har stor sympati för Dario Gradi och vad han åstadkommit med minimala resurser, men det finns inte mycket plats för sentimentalitet i det slagsmål som kommer att utveckla sig fram till slutet av april...
