Brighton - Leicester 1-2
En mardrömsstart, med två motståndarmål i de fem första minuterna, gav Brighton en omöjlig uppförsbacke i den för nedflyttningsstriden så viktiga matchen mot Leicester. Matchen förlorades med 2-1, och nu börjar nedflyttningsspöket yla hotfullt runt hörnet...
När säsongen summeras i slutet av april är det mycket sannolikt att vi med viss bävan kommer att komma ihåg de viktiga matcher där vi plötsligt och oförklarligt tappat kontakten med verkligheten, och släppt in två mål inom några få minuter. Det började redan i augusti, då vi såg ut att gå mot en knapp men klar hemmaseger mot Crewe när bortalaget plötsligt fick två gratismål i present. Det fortsatte lite senare med bortamatchen mot Leeds, där vi ledde med tämligen komfortabla 2-0 när hemmalaget bjöds in i matchen igen. Strax före årskiftet var det dags igen, då Millwall på tre röda minuter i början av andra halvlek tilläts vända en oerhört viktig bottenmatch med två snabba mål.
Den här gången gjorde bortalaget två mål inom de fem första minuterna. Jag är normalt en lugn och ganska balanserad person, men det finns tillfällen då man önskar att man hade en trevlig liten sandsäck inom bekvämt räckhåll, och det här var definitivt ett sådant. Ska man vara riktigt ärlig skapade Brighton sin första chans på övertid i första halvlek; de båda fransmännen samarbetade efter en snabbt slagen frispark av Paul Reid, men Carole styrde skottet utanför. Detta var alltså allt hemmalaget åstadkom framåt på hela första halvlek.
Då hade redan Leicesters lagkapten McCarthy fått stå helt omarkerad efter en hörna, och helt oattackerad ge bortalaget ledningen. McGhee hävdade efteråt att både Henderson och Butters blev ojuste behandlade, och att Brighton borde haft frispark, men nu är det ju domaren som avgör sådant. Minuten senare slog islänningen Joey Gudjonsson en boll förbi Butters, Iain Hume kom ensam med Henderson, rundade honom och slog in bollen från en snäv vinkel. Fem minuter hade gått av matchen, ställningen var 0-2 och matchen kändes redan avgjord.
I andra halvlek lyckades Brighton i alla fall skapa några halvvhanser, och fick en reducering till skänks av Rob Douglas, som slogs med Magnus Hedman om Celtics målvaktströja för några år sedan – denne boxade ett inlägg från Hammond rakt på Frutos, som lugnt tog ner bollen och hamrade in bollen lågt med vänsterfoten.
Riktigt nära en kvittering var det dock aldrig; unge herr Gatting hade ett par skott över och en nick bredvid; Gary Hart och Jake Robinson hade också några halvfarligheter, men tyvärr blev det ingen mirakelräddning den här gången (heller).
På lagfronten kan noteras att Seb Carole linkade av planen med någon form av vristskada, att Guy Butters skaffade sig sitt första (!) gula kort för säsongen, om jag inte misstagit mig totalt, och att Dean Hammond i slutminuten fick sitt andra gula kort (under den här matchen, dock) och därmed fick han några minuters försprång in i duschrummet. Dessutom missar han nästa match, borta mot Norwich, och det känns som att det var inte riktigt vad vi behöver just nu...
Läget är som sagt dystert, på gränsen till förtvivlat, men inte omöjligt. Större under har skett, men nu krävs det krafttag. Samt, naturligtvis, att man slutar slumpa bort mål «two for the price of one»...
