Brighton - Preston 0-0
Matcher mot Preston är ofta målsnåla historier, och detta var inget undantag. Trots att båda lagen hade sina möjligheter slutade matchen 0-0.
McGhee stuvade om lite i laget och prövade för första gången på länge att spela med tre mittbackar och fem mittfältare. Laget såg alltså ut så här: Henderson i mål; El-Abd, McShane och Butters som mittbackar; Hinshelwood och Lynch som vingbackar; Hammond, Carpenter och Frutos på mittfältet; samt Kazim-Richards och Carole på topp. Den som fick stiga åt sidan var alltså Joe Gatting, som fick nöja sig med en plats på bänken, där man också återfann trotjänarna Gary Hart och Kerry Mayo, samt nykomligen Doug Loft.
Första halvlek var spelmässigt jämn, med chanser åt båda håll. Efter en avvaktande inledning tog Preston kommandot i mitten av halvleken; Dichio och Nugent i bortalagets anfall fick så mycket understöd av i första hand Sedgwick att kommentatorerna menade att det var ett tremannaanfall mot Brightons tremannabacklinje. Henderson fick göra ett par viktiga räddningar, en gång när Nugent sprintade ifrån Butters och passade till Dichio, och en annan gång då Nugent försökte en fräckis genom att skjuta mellan McShanes ben. I det läget såg det ut att vara en tidsfråga innan Preston skulle smälla in sitt ledningsmål.
Men Brighton svarade med att gå tillbaka till den mer invanda 4-4-2-uppställningen (genom att Lynch gick ner på vänsterbacken och El-Abd tog hand om högerbacksplatsen), och mot slutet av halvleken hade Brighton två fina möjligheter. Först sköt Frutos just utanför efter en snabb kontring där Hinshelwood rusade upp på sin högerkant och hittade fransmannen med en fin passning; och sedan nickade McShane utanför från nära håll på en hörna.
I slutsekunderna fick Preston en farlig frispark just utanför straffområdet, men den här gången sköt Sedgwick över – äntligen en första halvlek där vi inte släppte in ett onödigt mål i slutminuterna...
Preston startade andra halvlek i ett högt tempo, och redan efter två minuter hade de bollen på väg in i mål ett par gånger i samma anfall; en gång stoppades bollen på mållinjen, och en gång räddade Henderson och/eller stolpen i sista sekunden.
Preston fortsatte sin massiva press, dock utan att jag noterade särskilt många direkta farligheter. Seagulls Worlds bisittare John Byrne kommenterade torrt någon gång i slutet av halvleken: «Det ser ut som sånt vi brukade köra på träningsplan – anfall mot försvar...»
Mot slutet av matchen skapade Brighton dock några chanser som kunde ha resulterat, men Hart och Frutos placerade sina respektive skott utanför. Sista chansen föll till Preston, men tack och lov var det mittbacken Callum Davidson som fick den, och han sköt högt över.
En hård och jämn match, där Preston i kraft av sin andra halvlek låg närmare segern. Jag tänker naturligtvis inte klaga för att vi lyckades fixa en poäng; men, med risk att upprepa mig, vi måste börja vinna matcher nu om vi ska hänga kvar.
Dick Knight tog emot samtal på «Harty's phonein«, och naturligtvis kom det fram lite intressanta saker, förutom de numera så vanliga supportrarna som kräver «McGhee ut» – förmodligen samma supportrar som för ett halvår sedan hävdade att McGhee var den bästa tränare klubben någonsin haft...
Ordförande Knight nämnde i förbigående att man under veckan gett tio spelare från ungdomsakademin professionella kontrakt, ett intressant besked som jag råkat missa. Knight antydde också det som vi väl hoppats, nämligen att nästa veckas träningsmatch bakom stängda dörrar eventuellt möjligen kanske kan leda till att vi lånar en forward från motståndarlaget. Om nu någon missat det ska vi möta ett av de internationella topplag som lyckats mygla sig in i det engelska seriesystemet (Arsenal, närmare bestämt), och den officiella anledningen till matchen är att spelare som Campbell och van Persie behöver matchträning. En förstärkning från Arsenal skulle inte sitta helt fel inför slutspurten; den där Henry verkar ganska lovande...
