QPR - Brighton 1-1
Efter en av säsongens blekaste instser kan Brighton känna sig smickrade av slutresultatet 1-1, som mer var ett resultat av hemmalagets generositet än bortalagets spelskicklighet.
I stället för en normal matchrapport (QPR-redaktionen brukar vara snabba och exakta, så vill ni veta vem som sköt vilket skott när, var och hur rekommenderar jag ett besök på deras sida) tänkte jag komma med några mer eller mindre svamliga funderingar – kom inte och säg något annat än att jag varnat er...
Tennislegenden Jan-Eric Lundquist berättar i ett kåseri att han i sin ungdom var en jäkel på att spela pingis, och att han en gång fick chansen att testa sina kunskaper mot bordtennisditon Hasse Alsér. Alsér började dock efter några bollar att spela med vänster hand, och trots Lundquists protester fortsatte han att använda fel hand när de så småningom spelade en tresettare – Alsér vann trots sitt självvalda handikapp lätt, och avslutade med kommentaren «Du, jag vet ett spännande spel – jag spelar med vänster hand och sitter på en stol...»
Att jag råkar påminna mig denna historia just nu är sannerligen ingen slump. I första halvleken av dagens match bjöd Brighton på ett tämligen amatörmässigt motstånd, och förutom två hörnor i de inledande minuterna och några ärtbösseskott från långt håll som målvakten förmodligen kunnat stoppa med förbundna ögon så åstadkom man inte ett smack.
Under tiden hade QPR gjort ett mål på en nick av Ainsworth. Denne gav El-Abd stora problem på sin högerkant, så stora att ytterbackarna efter en halvtimmes spel bytte plats. El-Abd hade då skaffat sig en varning, och fått ytterligare en tillsägelse från domaren, och kände väl hur marken gungade under fötterna på honom.
Nåväl, i halvlek måste de vänliga människorna i QPR funderat på hur de skulle kunna göra den ojämna kampen lite mer rättvis, och kommit fram till att det bästa sättet var att se till att den dittills bästa spelaren, Kevin Gallen, blev utvisad. Sagt och gjort – andra halvlek hann knappt börja innan Gallen viftade lite högt med en armbåge inom bekvämt synhåll för domaren, och denne drog snabbt upp det röda kortet.
Allteftersom halvleken led blev det alltmer uppenbart att Brighton fortfarande inte lyckades skapa några farligheter i närheten av hemmalagets mål, och med lite drygt tio minuter kvar kunde med med lite god vilja räkna till summa summarum en chans för bortalaget, då ett av Kazim-Richards lama långdistansförsök ändrade riktning på en försvarare och gick någon meter utanför.
Men QPR hade inte gett upp försöken att jämna ut styrkeförhållandet, och QPR's mittback Marcus Bignot hade uppenbarligen blivit utsett att leda «plan B», om det nu inte skulle räcka med spela med en man mindre. Med elva minuter kvar av den ordinarie matchtiden nickade han in Dodds inlägg bakom egen målvakt.
QPR hade några bra möjligheter att avgöra matchen på slutet, men tyckte tydligen att ett oavgjort resultat var det bästa när man nu gjort sig så stort besvär med att försöka hitta en spelform som var någorlunda jämn. Matchen slutade alltså 1-1, och det borde framgå ganska väl av ovanstående huruvida jag tycker det var rättvist eller ej...
Eftersom Sheffield W vann tämligen övertygande hemma mot Preston är läget nu förtvivlat, på gränsen till hopplöst. Jag har ungefär samma klump i maggropen som ett par minuter före slutsignalen på förlängningen i den andra matchen mot Swindon för några år sedan – en sjunkande känsla, ett slags «jaså, det blev inte roligare än såhär...» Då steg Oatway, Cullip och, inte minst, Adam Virgo fram, och såg till att drömmen om ett mirakel hölls vid liv ännu ett tag...
Men vi behöver vinster, och vi kan inte räkna med att alla lag vi möter är så tillmötesgående att de går med på att spela med vänster hand, sittande på en stol. Ett mål på noll chanser är ju effektivt, men vi måste börja producera fler chanser. Annars är det lika bra att börja rikta in sig på Hartlepool, Doncaster och Scunthorpe...
