Del II - Where are you, Mr Blue Sky?
Del 2 - Marcus Admunds och Oskar Sonn-Lindells bitterhet fortsätter i del två av denna krönika. Här tas en rad avsaknader upp. Motivation, spelidé, offensivlusta, försvarsstabilitet. Listan görs lång...
I den första delen (länk) av denna krönika diskuterades fenomenet och problemet Steve Bruce, hans ovilja att förändra och hans taktiska feghet. Men även om Bruce har en stor inverkan på Birmingham och deras situation idag finns det givetvis andra aspekter och andra faktorer som påverkar mycket. Andra faktorer som i denna krönika också ska sågas vid fotknölarna.
= = = = = = =
Såsom motivationen. Denna nollställda, knappt existerande företeelse i Birmingham. Majoriteten av spelarna vandrar omkring ute på planen och tycks leva i tron att kontraktet till ytterligare ett år Premier League var säkrat sedan månader tillbaka.
Det nuvarande läge som Birmingham befinner sig i, på gränsen till helvetet men med en chans att klara sig kvar i himmelriket, borde fungera som ytterligare tändvätska för spelarna, men så har inte varit fallet. En kamp för överlevnad plockar generellt sett fram det bästa och det yttersta ur spelarna, men så har inte heller varit fallet.
Varför? Pengar, säger Blues' ägare David Sullivan. Ekonomisk mättnad, höga löner som de inte arbetar för. Tekniskt sett borde denna faktor medföra att spelarna vill prestera ett bättre resultat. Att de uträttar något som gör att de känner att de förtjänar de enorma lönecheckar som hamnar i brevlådan varje månad. Tyvärr fungerar inte det så i realiteten.
För etablerade och erfarna spelare som Nicky Butt, Emile Heskey och Mario Melchiot finns det alltid andra klubbar att gå till om Birmingham skulle rasa ned i seriesystemet. Andra arbetsgivare villiga att betala rejäla summor för deras tjänster. Allt fler fotbollsspelare har kommit till denna insikt och tänker enbart med deras egotrippade hjärnor istället för att känna efter med hjärtat.
Hade det inte inneburit att man hade haft tio stycken galet sparkande, grovjobbande men tekniskt begränsade spelare, skulle man ha haft en hel startuppställning av Damien Johnsons.
= = = = = = =
Förutom spelarnas psykiska inställning på planen brister det också i spelet. Inte bara i kvaliteten på deras prestationer, utan också på direktiven och riktlinjerna de fått att jobba efter. Utifrån sett verkar de nämligen inte existera överhuvudtaget.
Återigen är det något som kan sammanlänkas med Steve Bruce. Hans spelidéer har antingen inte förmedlats till spelarna, eller så finns det inga, helt enkelt. Långa bollar upp på Bengt (i Blues fall Heskey), som är så medioker trots sin styrka i luften, att resultaten av dem är lika med noll.
Blandas mittfältet in i spelet ser det ut som om de försöker spela som Liverpool eller Chelsea och föra matchen. Med avsaknad av pondus och kvalitet, är detta ödesdigert.
Under Birminghams första säsong spelade man på kontringar och utifrån det material man hade. Man klarade sig kvar och överraskade många. I år har man spelat ett spel som vida överstiger det material man har att tillgå, och följden av detta har inte blivit annat än planlöshet. Ingen verkar veta vad de ska göra när de går ut på planen. Pannkaka av alltihop, som det brukar heta.
Som lag har Birmingham blivit extremt enkla att läsa. Eller mer exakt: offensiven. Anfallsspelet är så otroligt omständligt att motståndarna praktiskt taget kan ställa sig på en plats och vänta på att en spelare i sällskap med boll ska utföra sin traditionella rutt.
De enda som avviker från systemet är Pennant, Jarosik och Dunn, och den sist nämnde är som bekant på plan ungefär tjugo minuter var tiondematch. När anfallarna dessutom är så enkla att markera bort och i sådan enorm avsaknad av understöd händer inte heller någonting då Pennant gör bort en motspelare och skickar in ett inlägg.
Man borde sätta sig ned, granska det material man har och resonera vad det bästa alternativet är att göra med det ute på planen. Svaret står kristallklart: kontringsspel. Snabba passningar ut på kanterna, snabba omställningar och så vidare. Det finns det ingen som är kapabel till idag. Finns det några löpningar över halva planen för att hjälpa till offensivt eller defensivt? Nej. Löpningar på fem meter för att hitta tillbaks till sin ursprungsposition men i nästa moment ändå bli bortfintad? Ja, alltid.
= = = = = = =
Ett annat stort problem är det ständiga mixtrandet med centrallinjen. En gyllene regel för ett framgångsrikt lag är att dessa positioner så intakta som möjligt. Birminghams favoritsysselsättning är att skylla detta på skador, men denna otur kan man inte enbart skylla på. Det finns ingen kontinuitet i laget, mycket beroende på en instabilitet och osäkerhet på nyckelpositionerna i laget. Resultatet, ånyo: Planlöshet.
= = = = = = =
I Birmingham har man lagt sig an med en mycket sällsam och intressant tradition som inte finns någon annanstans i Storbritannien, eller i synnerhet inte i Premier League. Traditionen infaller vanligen varje vecka på lördagar eller söndagar och firas vid olika klockslag på dygnet.
Firandet går ut på att man ställer upp fyra personer i matchställ i straffområdet, som är huvuddeltagarna i en lek som är lika ovanlig som själva traditionen. Varje vecka kommer olika gäster för att delta och hjälpa till i leken. Den går ut på att gästerna får anfalla mot Birminghams mål under 90 minuter, och de blåklädda personerna i Birminghams straffområde ska försöka göra så många misstag som möjligt på den tiden. Olika former på utförandet är att slå bollen i eget mål, sparka ned gästerna och orsaka frispark eller straff, missa markering eller bli bortdribblad.
= = = = = = =
Alltså: försvarsspelet. 80 % av tiden har backlinjen sett ut som höns höga på tjack. Hårda ord för en hård sanning. Det tycks vara A och O för Bluesförsvaret att göra misstag minst en gång per match, och beroende på den tidigare nämnda ineffektiviteten i anfallet, är detta något otroligt förstörande för Birmingham.
Misstag tillåts oftast, men vad gäller försvarsmissar på St Andrews, är de ödesdigra. Släpper man in ett mål är man uteslutande oförmögen att kvittera och förlusten är därmed inkasserad i förtid.
= = = = = = =
På söndag klockan sju spelar Oskar Sonn-Lindell fotbollsmatch själv. Detta innebär att han enbart hinner se första halvleken mellan Birmingham och Manchester United. Låt oss hoppas att Rooney & Co gör mål tidigt i matchen, så att man kan sluta titta och gå till matchen, förvissad om att inte missat något annat än ännu en förlust.
Not: Krönikan är baserad på diskussion mellan skribenterna Marcus Admund och Oskar Sonn-Lindell.
Har du kommentarer? Vädra dem i forumet!
