Nottingham - Brighton 2-1
Mark McGhees män fick inkassera den första förlusten för säsongen, då man trots tappert motstånd fick se sig besegrade av Nottingham Forest med 2-1.
Mark McGhee valde, kanske inte helt oväntat att behålla samma lag som förra veckan spelade oavgjort mot Brentford. Det betydde bland annat att Adam El-Abd hann återhämta sig från sin vristskada. På bänken hittade man inte bara Alexandre Frutos igen, utan också den nye fransmannen Santos, som McGhee kontrakterade på ett år i veckan. Med andra ord såg laget ut så här: Henderson i mål; Reid, El-Abd, Lynch och Mayo i backlinjen; Carpenter, Stokes och Hammond på mittfältet; med Robinson, Revell och Hart som anfallare. På bänken satt Kuipers, Lowe, Santos, Cox och Frutos – den uppmärksamme läsaren har säkert redan noterat att McGhee inte ansåg det nödvändigt att inkludera någon anfallare på avbytarbänken...
Det första halvleken var ganska jämn; Nottingham startade bäst, sedan hade Brighton en bra period, och sedan böljade spelet ganska friskt fram och tillbaka. Statistiken berättar att Nottingham hade fler «skott» mot mål, medan Brighton mest sysslade med att slå inlägg, och det stämmer ganska bra med den matchbild Seagulls World förmedlade.
Några större farligheter lyckades inte något av lagen skapa innan det börja hända saker i slutet av halvleken. Den farligaste möjligheten hade Nottingham, som fick en tveksamt tilldömd frispark i ett farligt läge. Nicky Southall petade bollen i sidled till Gary Holt, som slog på ett mellanting mellan inlägg och skott som smet förbi alla, men tack och lov utanför.
Med några minuter kvar tog Brighton ledningen. Om jag förstod det hela rätt började det hela med ett inlägg från Kerry Mayo, som Nottinghams målvakt Paul Smith misslyckades kapitalt med att ta hand om. I stället hamnade bollen hos Revell, som vidarebefordrade bollen till Jake Robinson som enkelt kunde peta in den i mål. 1-0 till bortalaget!
Detta fick Nottingham att äntligen visa varför de toppar serien, och man skapade ett par farligheter i slutet av halvleken. Den farligaste uppstod när Lynch först gjorde en av sina sällsynta missbedömningar, och sedan krockade med Henderson, men just som Nottingham skulle fira kvitteringen dök Paul Reid upp på mållinjen och fick bollen över ribban på något akrobatiskt vis. «Om jag försökt mig på något sådant hade jag knäckt ryggen» påstod bisittare Norman Gall, som på sin tid spelade mer än 400 matcher i mittförsvaret för Brighton.
Så halvtidsresultatet var alltså 0-1, och det var inte helt orättvist, även om en neutral betraktare förmodligen skulle ansett att oavgjort var det resultat som bäst återspeglat händelserna på planen.
Andra halvlek hann knappt börja innan Brighton fick en jättemöjlighet att fördubbla sin ledning. Cullip hade tydligen inte hunnit varna nyinbytte Curtis för Gary Hart, som helt sonika snodde bollen av honom och passade fram Revell. Denne sköt dock ett skott som målvakten ganska lätt kunde parera; om han tittat upp hade han sett att Hammond stod helt fri...
De som väntat sig en massiv Nottinghampress från start blev besvikna; Brighton spelade runt bollen tålmodigt, och speciellt Robinson ställde till problem för Nottinghamförsvaret. Hemmalaget fick mest ägna sig åt kontringar. Och på en sådan var olyckan framme; Southall kom förbi Mayo på högerkanten, spelade fram Jack Lester, som rutinerat ramlade i straffområdet när El-Adb råkade röra honom, och domaren pekade på straffpunkten. Grant Holt satte den lågt vid en stolpen, Henderson gissade rätt, men han kunde ändå inte stoppa den välslagna straffen. 1-1!
Efter målet hade Nottingham sin bästa period, och etablerade under några minuter ett bastant tryck mot Brightonmålet, men mer än en nick över av Southall blev det inte av det hela. Därefter jämnade spelet ut sig igen, och såg ut ungefär som tidigare – Brighton har mycket boll, Nottingham kontrar. Och tyvärr upprepade sig historien; Southall gick förbi Mayo, och slår in ett inlägg mot bortre stolpen där Grant Holt möter med huvudet, och så står det, hastigt och mindre lustigt, 2-1 till hemmalaget.
Visst försökte Brighton komma igen, men det är inte så lätt mot ett lag som spelar med fem man i backlinjen (och där en av dem dessutom är brightonlegenden Danny Cullip). När sedan El-Abd på övertid drog på sig det andra gula kortet, och därmed hamnade först i kön till duschen, var matchen i det närmaste över. Brighton fick dock en allra sista chans, men Cox' skott blev blockerat, och Revells uppföljare hamnade över ribban.
Sammanfattningsvis en bra insats av Brighton, men med ett mindre bra resultat. Oavgjort hade förmodligen återspelat spelet bättre – det var en av de där jämna och hårda matcherna med chanser åt båda hållen som kunde slutat hur som helst, och tyvärr gjorde den ju det också...
Ännu finns det ingen anledning att börja hiva yxor i riktning mot Frankrike, men jag har en obehaglig känsla av deja vu – förra året spelade vi också trevlig och anfallsinriktad fotboll, men utan att resultaten motsvarade spelet, och efter ett tag försvann också spelet. Jag hoppas att McGhee & Co lärt sig något av den episoden...
Några spridda kommentarer:
I och med gårdagens match sprack «skinksviten»; de senaste tio matcherna mot lag vars namn slutar på "ham" hade slutat med åtta segrar och två oavgjorda. Dags att börja bygga upp en ny svit...
Försvaret hängde inte riktigt med några gånger i går eftermiddag; El-Abd är i mina ögon ingen mittback, Kerry Mayo hade en del problem med Southall och Paul Reid är naturligtvis fortfarande en nödlösning som högerback. I synnerhet El-Abd hade svårt med de rutinerade Forestanfallarna; till viss del kan det ju ha berott på vristskadan, som nästan äventyrade hans start. Flytta ut El-Abd på högerbacken, stoppa in Santos eller Lowe i mitten, och ge Reid chansen på det centrala mittfältet är mitt recept, och jag vet att fler supportrar har liknande tankar.
Var det straff? Förmodligen. Kommentatorenra på Seagulls World tyckte straffen inte var något att bråka om, medan Tim Dudding i sin rapport på den officiella hemsidan kallar straffen «soft»; därmed också sagt att jag litar mer på objektiviteten hos Andrew Hawes och Norman Gall. Min något ironiska beskrivning av händelseförloppet berodde snarare på att huvudpersonen, Jack Lester, i första halvlek dels gjorde sig skyldig till ett överfall på Henderson, och dels «rutinerat» lyckades lura till sig ett par frisparkar i farligt läge; ingetdera ägnat att skaffa honom vänner på sydkusten. Men det är bäst att inte säga för mycket; annars kanske jag får äta upp mina ord som i fallet «Gifton Noll-Williams»...
