Inför: Watford - West Ham
Det är en unik situation West Ham befinner sig i. För första gången på flera år åker man som etablerat Premier League-lag för att möta en kämpande nykomling på bortaplan. En ny situation för Alan Pardew att hantera. Med tanke på managerns magiska flow det senaste året litar jag bergsfast på att han löser den.
Watford gör sin andra säsong sedan varumärket Premier League etablerades 1992. Senast The Hornets var uppe i finrummet var 1999 och då rasade man ur utan att egentligen någon gång haft riktig kontakt med övriga lag. Hammers vann båda mötena då, och har en god chans att göra det i år igen.
Lätt kommer det dock inte att bli. Watford skulle ha haft med sig minst en poäng i bortapremiären mot Everton, men blev rånade på poäng av linjemannen. Den assisterande domaren fick akut synfel och vinkade för hands på Chris Powell när denne touchade en boll i straffområdet. Handen var på intet sätt inblandad, men Mikel Arteta satte likväl straffen fram till 2-0. Rivige Damien Francis satte sedan tröstmålet i slutminuterna och hade inte Everton haft mannen i kråkfärgerna med sig hade Watfords comeback slutat med poäng. Man hade bland annat 8-2 i skott på mål och 6-0 i hörnor.
Den olycklige Powell är en av två Watfordspelare som var med och hjälpte West Ham upp ur läskträsket. Malky MacKay och Powell var båda mer eller mindre viktiga delar i uppflyttningen, med sin viktiga rutin. Förutom de båda backveteranerna har Watford ett par klasspelare. Unitedlånet Ben Foster i mål är en, liksom nämnde Damien Francis. På topp finns Marlon Harew… Nej, Marlon King. En ny lag i England säger nämligen att alla som heter Marlon måste vara likadana, därav min förvirring.
Skämt åsido är Marlon King en light-kopia av ”vår” Marlon. En snabb, stark striker som dessutom är snarlik till utseendet. Googla Harewood och King så förstår ni vad jag menar. Så länge Anton och Gabbidon håller koll på King och hans targetpartner Henderson borde det här ordna sig.
West Hams premiär mot Charlton visade att laget inte var en one-season-wonder förra året. Spelet såg precis lika rappt och vasst ut framåt och tyvärr även lika halvsvajigt bakåt. Precis som det ska vara, med andra ord. Dean Ashtons ande vilar inte längre lika olycksaligt över Upton Park sedan Bobby visat de som fortfarande tvivlar (hur kan ni?) vad han är gjord av.
Inga nya skador har rapporterats från Chadwell Heath, vilket alltså förmodligen betyder att startuppställningen blir densamma som senast, med en nyväckt Lee Bowyer på högerkanten och Yossi som vänstermittfältare.
Have faith in Bobby. Den här matchen vinner vi med 2-0.
