Grabben hela Dean
Dean Wilkins, och den assisterande Dean White, fick en flygande start som tillförordnad manager. De tre poängen i den laddade bortamatchen mot Millwall bärgades sedan Dean Cox' frispark styrts i eget mål av en millwallspelare strax före full tid.
Tyvärr blir det ingen «riktig« matchrapport idag – på grund av andra händelser kom jag precis lagom till de sex (!) minuternas extratid, och missade därmed det roliga med några minuter. De kommentarer som följer nedan är därför hämtade från diverse källor på nätet.
Den fråga som väl de flesta ställde sig efter att McGhee blivit oceremoniöst dumpad sent torsdag eftermiddag var vilken inverkan detta skulle ha på laguttagningen. Svaret blev, naturligtvis, «inte särskilt mycket». Det var dock några förändringar som det osäkert om McGhee skulle gjort – för det första fick Kuipers behålla målvaktströjan efter sin fina insats mot Bristol (enligt uppgift hade McGhee för avsikt att låta Henderson stå), för det andra gick man tillbaka till ett «klassiskt» 4-4-2, och för det tredje så fick Paul Reid äntligen chansen som mittfältare, medan El-Abd gick in som högerback. Dessutom fick Sam Rents chansen från start trots att Kerry Mayo klarat av sin avstängning, men det är långt ifrån omöjligt att McGhee skulle gjort samma val.
Laget såg alltså ut så här från start: Kuipers i mål; El-Abd, Santos, Lynch och Rents i backlinjen; Reid, Hammond, Carpenter och Cox på mittfältet; och Hart och Revell som anfallare. På bänken fanns Henderson, Mayo, Frutos, Robinson samt Tommy Fraser; förra årets kapten i ungdomslaget som nu fick sin första chans att vara delaktig i en A-lagsmatch.
Första halvleks viktigaste händelse var utan större konkurrens en vårdslös tackling av Richard Carpenter på Millwalls portugis Morais. Domaren, en viss A. d'Urso, är kanske mest känd för att ha «gjort en Graham Poll» redan innan Poll visade en spelare två gula kort utan att följa upp med ett rött i somras; men den här plockade han fram det röda kortet utan att dutta med gula på vägen – det kortet kom till ganska flitig användning ändå.
Om det var utvisning? Ingen aning – på den officiella hemsidan menar Tim Dudding att tacklingen inte ens verkade träffa Morais, och att det var hans och hans lagkamraters reaktioner som lurade domaren; på ett engelskt forum kommenterar en brightonsupporter att «Chippys tackling såg ut som en klar utvisning ända bort på bortaläktaren» – någonstans däremellan ligger väl sanningen...
I andra halvlek fick Brighton mest ägna sig åt att slå ifrån sig. Den mer rutinerade Mayo fick ta över vänsterkanten från Rents, och den mer defensivt inriktade Fraser fick göra debut med en halvtimme kvar. Millwall hade två bollar som rensades undan på mållinjen, och åtminstone en ganska klar straffsituation, men annars hade inte Kuipers så värst mycket att göra.
Med två minuter kvar på ordinarie tid fick Brighton en frispark, Dean Cox slog en lurig boll mot närmsta stolpen, och en olycklig millwallförsvarare får felträff på bollen, något som helt ställer målvakten. Brighton, som under hela andra halvlek kämpat för att få en pinne med sig till Withdean, fick därmed jackpot, bingo, storslam – kalla det vad ni vill, men laget förde med sig alla tre poängen hem till sydkusten.
Jag ska inte komma med några längre kommentarer om en match som jag inte ens hört, men min spontana reaktion är kanske inte så positiv som man skulle kunna tro. Vi vann – check! Vi kämpade – check! Men hur spelade vi, egentligen? Såvitt jag kan förstå var spelet inte heller den här gången av julgranshängningskvalitet, och skillnaden mellan den här matchen och den förra var att den här gången studsade bollen rätt en gång, i stället för fel en gång. Det är knappast tillräckligt för att vi ska kunna blanda oss i någon toppstrid, men jag har naturligtvis inget emot att firma Dean, Dean & Dean visar hur fel jag har...
