Brigthon - Leyton O 4-1
Ett hemmalag på spelhumör missade en straff men vann ändå med 4-1 mot tämligen blekt motstånd; Leyton Orient fick sin kapten utvisad efter en kvart och gav sedan mer eller mindre upp.
Firma Dean & Dean gjorde som väntat inga revolutionerande ändringar jämfört med det lag som kämpade sig till 2-2 mot Bournemouth i veckan. En ändring, El-Abd bedömdes vara i stridbart skick igen, vilket innebar att unge Fraser åter fick ta plats på bänken, och Reid äntligen fick spela på mittfältet. Hela laget: Kuipers i mål; El-Abd, Santos, Lynch och Mayo i backlinjen; Reid, Cox, Hammond och Frutos på mittfältet; och Revell och Hart i anfallet. På bänken: Sullivan, Butters, Loft, Fraser och Robinson.
I första halvlek började bortalaget bäst; man parkerade på Brightons planhalva, skaffade sig flera hörnor, och bland annat tvingades Kerry Mayo till så bryska metoder att han fick ett gult kort redan tio minuter in på matchen. Men efter ungefär en kvart svängde matchen rejält.
Det började lite oskyldigt med att hemmalaget skaffade sig en hörna; Frutos slog den, den rensades ut till Reid, som klippte till på volley, men tyvärr just över.
Någon minut senare drittlade bortaförsvaret med bollen – om jag förstod det rätt slog någon en för kort bakåtpassning – och Gary Hart galopperade mot boll och mål när han blev neddragen bakifrån av Leytons kapten Mackie; domaren bläddrade inte särskilt länge i sin kortlek innan han hittade det kort han letade efter – rött!
Frisparken ledde till en hörna, med ett förlopp som var nästan en exakt kopia av den strax före utvisningen – Frutos hörna rensades till Reid, men den här gången hade han ställt in siktet bättre, och bollen smet in vid ena stolpen. 1-0, och en gubbe mer på plan efter en kvarts spel – nu var det väl själve Higgins om det inte skulle bli en trepoängare...
Leytons manager Ling bytte omedelbart in en försvarare i stället för en av sina kantspringare, och försökte spela något slags 4-3-2 i hopp om att kunna «göra en Bournemouth», och ett tag såg det lite pinsamt ut, bland annat fick Gary Alexander alldeles på tok för mycket tid på sig att ta ned ett inlägg, vända och skjuta, men Kuipers gjorde tack och lov en fin räddning.
Men i ärlighetens namn var det sällan bortalaget lyckades oroa hemmaförsvaret; i stället kom Brighton i anfalssvåg efter anfallsvåg, och frågan var bara hur länge det skulle dröja innan ledningen utökades och vem som skulle sätta spiken i kistan.
Svaret på dessa frågor lät vänta på sig ytterligare en kvart, då El-Abd drev upp bollen på sin högerkant, och eftersom ingen gick på honom tog han några steg in mot centrum, och nöp till med «fel» fot, vänstern från bortåt tjugofem meter – till allmän förvåning fick han en kanonträff («... som en Exocet...», var bisittare Byrnes kommentar), och därmed kunde El-Abd fira sin femtionde match i brightontröjan på bästa tänkbara sätt – genom att göra sitt första mål för klubben! Låt oss hoppas att vi inte behöver vänta femtio matcher till på nästa...
På övertid slog sedan Dean Cox in 3-0; han blev frispelad av Revell, kom lite grann ur vinkel, men slog en låg boll förbi målvakten och in vid den bortre stolpen.
Förutom de tre målen har jag noterat hyfsade möjligheter för Revell, Frutos, Hammond och Mayo (!), och det är ingen överdrift att säga att hemmalaget efter utvisningen hade total kontroll på matchen. För första gången på mycket, mycket länge kände man sig ganska lugn i halvtid – att vi skulle tappa det här kändes snudd på omöjligt.
Uppenbarligen kände Martin Ling, Leytons manager (som för övrigt har ett förflutet som brightonspelare), samma sak, eftersom hans schackdrag i andra halvlek var att byta ut en anfallare, Lee Steele, som ju spelade i Brighton så sent som säsongen 2001-02, mot en mittfältare för att försöka täta till på mittfältet, där Brightons dominans varit total efter utvisningen. Det kunde inte betyda något annat än ett erkännande av att matchen var förlorad, och att det huvudsakliga målet nu var att undvika astronomiska siffror.
Med en sådan inställning är det inte så konstigt om andra halvlek blev en ganska avslagen historia – den där riktiga spänningen ville inte infinna sig. Till exempel, när Brighton tilldömdes en straff, men Hammond inte slog den bättre än att målvakten kunde rädda, eller Reid efter en frispark prickade insidan av stolpen med en vänsterkanon, så skulle man ju i en normal match svurit långa och svaveldoftande eder över makternas illvilja mot stackars oskyldiga Brighton, men en dag som den här ryckte man bara på axlarna...
Inte ens då bortalaget tilldömdes en straff och reducerade till 3-1 kändes det särskilt akut. Straffen orsakades av att Jaco Ibehre, Leytonanfallaren som i sista sekunden tackade nej till att flytta till Brighton när transferfönstret stängde för några veckor sedan, blev neddragen av Georges Santos. Mest synd var det väl om Kuipers, som inte fick den nolla i kolumnen för insläppta mål som hans insats förtjänade.
På övertid lyckades i alla fall Brighton återställa sin tremålsmarginal genom de båda inhopparna Robinson och Loft; Hammond spelade ut bollen till Robinson, som på högerkanten tog sig ner till kortlinjen och slog ett inlägg som Loft enkelt kunde nicka in vid den bortre stolpen.
En övertygande seger, trots allt, men frågan är hur matchen hade gestaltat sig utan utvisningen? Den typen av frågor kan ju tyvärr aldrig besvaras.
Några kortisar:
Paul Reid fick äntligen chansen på det centrala mittfältet, och han tog väl hand om den. Ett mål, ett stolpskott, en rökare strax över ribban och mängder med framspelningar – det kommer nog inte att bli lätt att flytta på honom den närmaste tiden. Enligt Seagulls Worlds bisittare John Byrne hade Dean Wilkins förutspått att Reid skulle göra första målet, även om han gissade att det skulle ske på nick...
Dean & Dean har nu sju poäng av nio möjliga och verkar gå från klarhet till klarhet. Jag har dock fortfarande inte blivit övertygad, även om gårdagens match gav ett positivt intryck. Men, som någon påpekade i «Hartys telefonshow» efter matchen – är skillnaderna mot McGhees regim verkligen så stora? Den här gången spelade man långa stunder ett slags 4-3-3, med Frutos till vänster, Hart i mitten och Revell till höger, och Hammond som släpande mittfältare bakom Cox och Reid, dvs enligt det system som McGhee envisades med i början av säsongen. Och vad beträffar deras «man management» är det redan två spelare som bett att få lämna klubben... Hur som helst lär de få flera chanser att visa vad de kan.
Georges Santos orsakade en straff, och var enligt uppgift den som borde stoppat Alexander då han fick skottläget strax efter vårt ledningsmål. Kanske det är dags att ge honom chans att vila upp sig, och i stället ta en tid på hur det står till med Butters?
Härnäst gäller det ligacupen, och en bortamatch mot Southend. Tämligen ointressant, enligt min mening, och det viktigaste med den tunna trupp vi har är naturligtvis att ingen blir skadad. Senaste gången vi kom så här långt (mot Middlesborough i september 2003) blev en av lagets nyckelspelare, Simon Rodger, utburen på bår, och han lyckades aldrig ta sig tillbaka. En långtidskada på, säg, Joel Lynch skulle vara snudd på katastrofalt.
