Southend - Brighton 3-2
En målexplosion under matchens fem sista minuter såg till att Brighton blev utslagna ur Carling Cup; Southends segersiffror skrevs till slut till 3-2.
Dean & Dean hade utlovat starkast möjliga lag, dvs i princip samma lag som hade lekstuga mot ett blekt Leyon Orient i helgen. Nu tvingades man göra en ändring, sedan Georges Santos ådragit sig någon form av nackskada. Därmed fick Tommy Fraser en ny chans på mittfältet, medan Paul Reid fick återuppta sin högerbacksroll och El-Abd ersatte Santos i mittförsvaret. Laget: Kuipers i mål; Reid, El-Abd, Lynch och Mayo i backlinjen; Fraser, Hammond och Cox på mittfältet; Revell och Frutos som kantspringare; och Hart som anfallare. Med andra ord fortsatte man med den 4-3-3/4-5-1-formation som McGhee fick så mycket kritik för i början av säsongen...
Jag lyssnade mest med vänster öra till matchen igår, och tänkte därför snabbspola fram till den 86:e matchminuten. Så långt hade det varit en ganska öppen historia, där det inte varit så många målchanser, men ganska bra och snabbt, publikvänligt spel från båda lagen. Och, inte minst intressant: bortalaget ledde med 1-0, sedan Paul Reid (vem annars är man beredd att utropa...) med tjugo minuter kvar av matchen tuffat upp på sin högerkant, spelat bollen till Doug Loft (som ersatt Frutos), som i sin tur spelade fram Dean Cox, som elegant hängde in bollen i bortre burgaveln. Ett läckert mål, och inte alls orättvist.
Men tillbaka till slutet av matchen. Southend skaffade sig en hörna, och Brighton gjorde sitt sista byte – Reid fick gå ut, och Guy Butters fick göra sitt första inhopp för säsongen. Hörnan slogs, kalabalik uppstod, och någon petade in bollen – Southends inhoppare Hooper var den som speakern utropade till målgörare, men matchrapporterna talar om Paynter. Jag tänker inte bry mig; ställningen var utjämnad, och jag började oroa mig för att förlängningen skulle krama musten ur spelarna inför den jobbiga bortamatchen mot Carlisle.
Men jag behövde inte oroa mig länge; Southends mittfältare Lewis Hunt, som inte gjort ett enda mål på hundratio (!) framträdanden i Southendtröjan, bestämde sig för att ändra på det, och smällde in en kanon från 25 meter. Ytterligare någon minut senare gjorde Southends specielle guldklimp Freddie Eastwood 3-1 på ännu ett långskott. En snabb och inte särskilt munter scenförändring, minst sagt...
Brighton lyckades i alla fall reducera; Dean Cox slog in en frispark som Adam El-Abd träffade klockrent med huvudet, och han fastställde därmed slutresultatet till 3-2, samtidigt som han infriade min förhoppning att det inte skulle dröja femtio matcher innan han satte strut nummer två. Får jag be om ännu en balja mot Carlisle...?
Det klassiska uttrycket «man ska inte gråta över en spilld mjölkcup» är ju inte särskilt tillämpligt numera, eftersom den sponsor som för tillfället lånar sitt namn till ligacupen producerar en helt annan dryck; men själva andemeningen har naturligtvis inte ändrats. Sedan topplagen, med Manchester United i spetsen, för några år sedan bestämde att den var ett lämpligt tillfälle att ge reservlagsspelarna lite mer träning har dess betydelse utholkats ännu mer, och jag ställer mig tveksam till dess berättigande. Hur som helst kan Brighton nu gå in helhjärtat för att jaga en playoffplats...
