Scunthorpe - Brighton 1-2
Ett pånyttfött Brighton kämpade sig till tre poäng mot formlaget Scunthorpe, som tvingades spela större delen av matchen med en man mindre.
Inte helt oväntat valde Dean Wilkins att rumstera om en del i laget, i synnerhet i försvaret som varit ovanligt blekt den senaste tiden. Henderson fick förtroendet i mål; efter att ha spelat mot klasspelare som Baros och Koller i veckan borde vilket anfall som helst se överkomligt ut. Carpenter hade dragit på sig en höftskada i sista minuten, och det betydde att Wilkins valde att gå tillbaka till 4-4-2, med Fraser och Hammond på det centrala mittfältet, och Hart och Cox på kanterna. I försvaret fick Hinshelwood direkt förtroendet tillsammans med Guy Butters, medan Joel Lynch, vars form de senaste matcherna inte varit lika bländande som under början av säsongen, fick ta plats på bänken. Laget: Henderson i målet; Whing, Butters, Hinshelwood, Mayo i backlinjen; Hart, Fraser, Hammond och Cox på mittfältet; samt Revell och Williams i anfallet. På bänken satt Kuipers, Rents, Lynch, Robinson och Gatting.
Första halvlek blev ganska händelsefattig, och det var egentligen bara tre gånger som kommentatorerna vaknade till liv – men då hände det också något som kunde tänkas vara matchavgörande... Efter en dryg kvart, som dominerats av hemmalaget utan att de för den skull kommit i närheten av bortamålet, stoppades Sam Williams bryskt av hemmalagets Steve Foster, och efter att ha rådgjort med linjemannen som sett händelsen på nära håll stoppade domaren ner sitt gula kort i fickan igen – och plockade i stället upp det röda! Av diverse kommentarer, av Ian Harte i halvtid och på diverse supporterforum på internätet, har jag dragit slutsatsen att Foster satte upp armbågen lite väl högt, och att inte ens Scunthorpefans hade något att invända (efter matchen, i alla fall...)
Brighton fann sig alltså vara en man mer, med mer än en timme att spela, men det tog inte mer än fem minuter innan man tog ledningen. Bollen hamnade ute på högerkanten, Revell, Hart och Whing passade runt den ett tag, och så småningom slog någon ett inlägg (Andrew Hawes, en normalt sett ganska vaken observatör, hade inte någon av sina bättre dagar [mer om det senare], och krediterade först Whing för inlägget, men ändrade sig senare till Hart) mot den bortre stolpen, och där nickade den kortaste spelaren på plan, Dean «Tiny» Cox in den. 0-1, och Brighton hade fått en start som ingen kunde ha förutsagt innan matchen.
Precis i slutet av halvleken begick Barry Lloyd den oförlåtliga synden att säga att hemmalaget var helt ofarliga och att Henderson inte haft någonting att göra; och trots att jag bonkade mig i skallen allt vad jag orkade, sparkade ut alla svarta katter inom synhåll, och rabblade "abrakadabra" baklänges sju gånger dröjde det inte trettio sekunder innan Scunthorpe hade kvitterat. Morris slog ett inlägg som enligt uppgift styrdes i ribban av en försvarare, bollen gick ut till Scunthorpes vassaste anfallsvapen, Billy Sharp (!), som fick skjuta två gånger; Henderson lyckades stoppa hans första skott, men var chanslös på det andra. 1-1, och matchen var på nytt helt jämn.
Andra halvlek bjöd inte heller på särskilt många chanser åt något håll. Wilkins hade gjort ett schackdrag i halvtid; Williams lämnade plats för Robinson, som dock mer spelade på mittfältet, medan Revell lämnades att kämpa ensam längst uppe. Det intressanta från en åhörarsynpunkt var dock att kommentatorerna inte upptäckte detta förrän åtminstone tio (!) minuter av halvleken förflutit; under den tiden hade uppenbarligen Robinson inte gjort mycket väsen av sig...
Det hade däremot Gary Hart – sju minuter efter halvtidsvilan hade han fått en stickare från Andrew Whing, och säkert satt ett nytt ledningsmål för bortalaget, 1-2. Skulle det räcka hela vägen den här gången?
Jovisst! Visserligen gick tiden alldeles extra långsamt, och visserligen hade Scunthorpe en kvittering inne, men den blev underkänd sedan Henderson blivit för hårt uppvaktad av Sharp, men i övrigt var det faktiskt ganska lugnt. Scunthorpe hade mycket boll, men Brighton utnyttjade sitt numerära övertag klokt, och såg till att det alltid fanns tillräckligt med folk med i försvaret, samtidigt som Revell, Cox och Robinson var pigga på att starta snabba kontringsattacker när hemmalaget gick på för hårt.
Sammanfattningsvis gjorde Brighton en klar uppryckning efter förra helgens bottennapp mot Blackpool, och även om uppgiften naturligtvis underlättades av Fosters armbåge så känns det naturligtvis lite bättre nu, för alla parter; Wilkins, laget och supportrarna. Serien är fortfarande jämn, och en seger gör ingen fotbollssommar – det är fem poäng upp till slutspelsstrecket, och tre poäng ner till nedflyttningsträsket, och det kommer att behövas fler insatser av den här kalibern för att se till att håller oss undan det sistnämnda...
Några kortisar:
Dick Knight, klubbens styrelseordförande, ställde upp i «Harty's phone-in», och svarade på diverse frågor om tillsättningen av Wilkins, Falmer och så vidare. Ingenting riktigt dramatiskt eller nytt, utom möjligen att han för första gången medgav att en av anledningarna till att McGhee fick gå var att han höll på att förlora spelarnas förtroende, eller rättare, att Knight gjorde den bedömningen. Många supportrar har nog misstänkt att det var en av Knights främsta motiv, och här fick de till slut en bekräftelse.
Wayne Henderson hade inte särskilt mycket att göra, men gjorde det med säkerhet och pondus. Om han fortsätter att övertyga i det irländska landslagsmålet, hur länge får vi behålla honom...?
Andrew Whing gjorde på nytt ett stabilt intryck på sin högerbacksplats, och som framgått av texten ovan var han inblandad i förspelet till båda målen. Brighton har ju egentligen inte haft någon uttalad högerback sedan Paul Watsons dagar, men kanske är det dags nu, om Whing tillåts stanna någon längre tid av Micky Adams.
Men även om Whing försvinner tillbaks till Coventry, kan högerbacksplatsen vara på väg att få en ny innehavare. Olika källor, till exempel BBC, rapporterar att Wilkins just nu tittar på Jean-Martial Kipre, en fransk back som kommer från Paris SG. Han har redan varit en vecka på sydkusten, och nu försöker man utverka tillstånd för honom att spela en reservlagsmatch i veckan som kommer.
Nästa helg gäller det Northampton på Withdean, men redan på tisdag är det dags för match igen, då Brighton spelar första ronden om «Johnsons målarfärgspokal». Nej, det är inget skämt, utan den turnering som förr gick under namnet LDV Vans Trophy; en ganska ointressant historia som bara drabbar lagen i de två nedre skikten av det engelska ligasystemet. Det slumpade sig så att Brighton fick en repris på ligacupmatchen (Boston hemma), och frågan är hur allvarligt Dean Wilkins ser på den matchen; gissningsvis kommer han att göra ett eller annat experiment...
