Brighton - Northampton 1-1
Ett ungdomligt hemmalag, med inte mindre än åtta (!) egna produkter i laget, spelade 1-1 mot «bortaspecialisterna» Northampton. Jake Robinson gjorde återigen målet efter en fast situation.
Skador, skador, skador... Gary Hart hade inte blivit av med sina ljumskproblem, och på fredagen blev båda de anfallare som startade förra veckans match, Williams och Revell, skadade. Om man lägger därtill långtidsskadorna på Oatway och Reid, tidigare noterade småskavanker på Carpenter, Loft och Santos, samt det faktum att Frutos avverkade sin sista match på sin avstängning inser man lätt att Brightons redan tunna trupp var snudd på genomskinlig. Wilkins hade inte så många allvarliga val att göra, och laget såg ut så här: Henderson i mål; Whing, Hinshelwood, Butters och Mayo i backlinjen; Fraser, El-Abd, Hammond och Cox på mittfältet; Jake Robinson och Joe Gatting i anfallet. På bänken fanns en målvakt och fyra (!) försvarare: Kuipers, Rents, Lynch, Elphick och Santos, som bedömdes vara tillräckligt återställd för att sitta på bänken. Det innebar att startuppställningen innehöll åtta (!) spelare som kommit fram genom den egna ungdomsverksamheten, och att elva av de sexton i truppen gjort det. Det kanske inte så mycket att skryta med om man jämför med lag som Crewe, men frågan är om det inte är ett rekord för Brighton...?
Brighton började trevande i första halvlek, och inom en kvart hade Northampton ett par bra möjligheter att ta ledningen. Först tappade Gatting bollen på mittplan, och mittfältaren Eoin Jess kunde skjuta ett skott som träffade på en medspelare (!), och totalt ställde Henderson; som tur var gick bollen utanför. Ett par minuter senare tog sig vänsterspringaren Mitchell Cole genom hemmaförsvaret, gick ned mot kortlinjen och serverade bollen på silverfat till Scott McGleish, som dock missade öppet mål från tio meter. «Största missen på Withdean den här säsongen...?», enligt kommentatorerna.
Men allteftersom tid gick tog hemmalaget över spelet, och började till och med skapa egna möjligheter. Man hade den kraftiga och oberäkneliga vinden i ryggen, och ett inlägg från Kerry Mayo förvandlades med vindens hjälp plötsligt till en farlighet som tvingade målvakten att tippa bollen till hörna. Lite senare transporterades bollen från vänsterkant till högerkant via ett flertal Brightonspelare, nästan på samma sätt som man ofta attackerar i rugby, och Andrew Whing avslutade anfallet med ett skott som blockerades till hörna. Hörnan rensades undan, men inte bättre än att Dean Cox kunde få till ett bra skott från straffområdeslinjen, bollen stoppades, endera av målvakten eller Jake Robinson, uppgifterna går isär lite; men den senare kunde i alla fall ge Brighton ledningen i momentet efter genom att smälla upp bollen i nättaket från nära håll.
1-0 i halvtid kändes helt i sin ordning; jag menar, vill illa omtyckta motståndaranfallare slå bollar utanför vidöppna mål tänker inte jag protestera, och då ska de inte heller gnöla om att resultatet inte var rättvisande...
Andra halvlek blev en ganska nervig historia, som man kanske kan förvänta sig med så många unga spelare i laget, och den bjöd på få glädjeämnen för brightonanhängare. Låt oss för omväxlings skull ta dem först; min mormor sa alltid «ta alltid ut glädjen i förskott, annars blir det ingen glädje», och det är väl en livsvisdom så god som någon...
Alltså: Adam El-Abd klarade sig ifrån utvisning, när han halkade och mer eller mindre rammade en motståndare i stället för att utföra den eleganta brytning han avsett. Domaren stod väl placerad, och kunde mycket väl halat upp det gula kortet för andra gången, men valde den gången att använda sunda förnuftet.
Wayne Henderson gjorde ett par svettiga räddningar på frilägen, och gottgjorde därmed ett par darriga ingripanden, bland annat ett par utkast där adresslapparna fladdrade bort i blåsten, och en cykeltur i de yttre delarna av straffområdet där Butters fick agera skyddsängel.
Målchanser? Njaej; jag har faktiskt inte noterat en enda chans värd namnet i andra halvlek. Det närmaste jag kan komma var att Jake Robinson var nära att komma loss från sin bevakare tidigt i halvleken, men denne gjorde en sådan där sista-sekunden-glidtackling som om den misslyckas leder till mål eller utvisning, men tyvärr satt den perfekt den här gången...
Sådär, nu är det bara eländet kvar att berätta om. Baklängesmålet, till exempel. Med mindre än tio minuter kvar gjorde Hinshelwood en klassisk rensning, en resolut spark skickade iväg bollen i riktning mot Hastings. Men redan innan det «heeeeeyyyyy» som publiken på de flesta arenor brukar hälsa den typen av insatser med dött ut hade någon i bortalaget utnyttjat det så kallade «flerbollssystemet», gjort ett snabbt inkast, och skickat bollen till den inhoppande anfallaren James Quinn, som ensam med Henderson inte gjorde något misstag. En sekunds ouppmärksamhet, och ledningen försvann på ett mycket snöpligt sätt.
Och så skador, skador, skador... I mitten av halvleken blev tillförordnade kaptenen Dean Hammond utbytt, enligt uppgift har han också ådragit sig en ljumskskada – det verkar vara smittsamt. Och, slutligen, med bara någon minut kvar av ordinarie matchtid kolliderade Andrew Whing med målvakten, och tvingades utgå; eftersom hemmalaget redan gjort alla sina byten spelade vi alltså de sista minuterna med en man mindre på plan. Kommentatorerna funderade på om det var skuldran som hoppat ur sitt läge eller något sådant, men enligt Tim Dudding på den officiella hemsidan var det en vänsterkrok från målvakten; själv tycker jag mer det ser ut som en rak vänster, men det är inte helt lätt att avgöra från en stillbild. Uträknad blev han hur som helst...
Nästa vecka gäller det Huddersfield borta, en svår men inte helt omöjlig uppgift. Om vi kan få ihop fullt lag utan att behöva använda Kuipers på mittfältet, vill säga...
