Krönika: Jumbos, korkskallar och stölder
På två dagar händer det mer än vad det gjort på en månad. Man förlorar mot Southend med 1-3, Sebastian Larsson köps från Arsenal för en spottstyver och Upson lämnar St Andrews för West Ham. Här är reaktionerna.
Efter ett halvår, förvisso utan någon notabel briljans, var tabelläsningen ett glatt och skönt ackompanjemang till morgonkaffet för oss Brummies. Likaså vållade inte inledningen av 2007, med cupmöten och inställda seriematcher, någon större oro. Sedan smackade det till och vi väcktes bryskt upp ur vår tabellonani till den verklighet vi för en stund tycktes ha glömt bort.
Det krävdes en förlust mot jumbon och en förlust av en av de viktigaste kuggarna i laget för att väcka oss ur vår dreglande trans. Matchen på St Andrews, den första ligamatchen på hemmagräs sedan den 29:e december, var en katastrofal historia. Ligans kanske mest nederlagstippade gäng gav oss upphaussade uppflyttningsaspiranter en fet käftsmäll som stavades 1-3.
Nyförvärvet Rowan Vine debuterade och bröstade bollen på en olycklig motspelare som styrde den i eget mål. Någon tur ska man ha, men ett mål av den typen känns bara mer förnedrande och samtidigt passande när sedan tre bollar med ligans jumbo som avsändare slinker in i nät.
Efter att både ha dragit jämt och överträffat Premier Leaguelag i cupen får man pisk mot laget på motsatt sida av tabellen. Ironin är klar och förnedrande.
Förlusten följs av en vinst på ett annat plan. Sebastian Larsson skriver ett fyraårskontrakt med Birmingham och flyttar permanent från Emirates Stadium. Prislappen är nästan skrattretande. £1 miljon för en spelare som bara presterat bättre och bättre under sin tid i den blå tröjan, som bjudit på frisparkar och inlägg vilka jämförts med Beckhams och som kan spela på varenda position över hela banan känns nästan som stulet.
Scenariot känns igen. För några år sedan hette spelarna Matthew Upson och Jermaine Pennant. Båda nekades en framtid i Arsène Wengers lagbygge, drog upp bopålarna och slog igenom i Birmingham. Tack, Arsenal.
Tilläggas bör dock att Pennant lämnade sommaren 2006 och inbringade £7 miljoner till klubbkassan. Nu har turen kommit till Upson.
Vi har länge varit medvetna om Upsons ovilja att stanna på St Andrews. Efter två nekade bud från West Ham tändes dock en gnista hopp som sade att ledningen kanske skulle kunna hålla kvar honom i laget. Att byta från ett lag med chans till uppflyttning mot ett lag med stora sannolikheter till nedflyttning kändes ganska korkat och kanske, kanske skulle Upson stanna till sommaren och då sätta sin kråka på ett nytt kontrakt.
Icke. Alan Curbishleys övergångsorgie för att rädda Londonlaget kvar i ligan lockade med sig mittbacken och Blues kunde inte motstå frestelsen av de £6 miljonerna. Trots ett vacklande hopp om uppflyttning och vetskapen om West Hams evinnerliga förmåga att hänga kvar i Premiership kan jag fortfarande inte låta bli att se Upsons flytt som korkad – ur både Blues och Upsons synvinkel.
£6 miljoner (som kan stiga till £7,5) klirrar dödsskönt i kistan och månne är det vad som krävs för att införskaffa en ny komponent till backlinjen. När man dessutom har i åtanke att man Upson kostade £2,5 miljoner då man köpte honom från Arsenal är det svårt att inte se det som en lyckad affär.
Men man bör begrunda konsekvenserna. En stadig tillökning i kassan är givetvis gynnande och glädjande. "När vi ska handla spelare i sommar kommer pengarna väl till pass." Frågan är var vi befinner oss i sommar. Med en förlorad mittbacksgeneral och med en så pass stor brist på kontinuitet att man förlorar mot tabelljumbon är en plats i nästa säsongs upplaga av Premier League långt ifrån garanterad.
Birmingham börjar stå och trampa igen och trots vanan och erfarenheten blir man lika jävla vettskrämd varje gång. Två matcher mindre spelade och en andra plats innebär inte att läget på något sätt är prekärt, men kännedomen om omöjligheten att känna laget gör en rädd ut i minsta molekyl. Det har inte funnits något annat än ett närmast utopiskt scenario – spel i the Premiership kommande år. Inga mellanting. Man lär sig aldrig.
Men förhoppningsvis, ett återkommande ord som tenderar att ploppa upp i samma andetag som Birmingham nämns, blir det en rad kära återseenden nästa år. Birmingham tillbaka hälsas välkomna tillbaks i rampljuset och Sebastian Larsson får spöa upp sina gamla lagkamrater.
West Ham och Upson vill jag inte träffa på förrän om ytterligare en säsong då de genomgått samma resa som oss. Åtminstone är det min ståndpunkt tills ilskan har lagt sig.
