Hur man faller för ett lag - Ett vanligt ovanligt ögonblick
Det som skrivs i denna krönika har en helt personlig prägel med personliga vinklar, teorier och påståenden gällande Manchester United och spelare som finns eller har funnits i dess led genom åren.
Många som idag är allt från måttligt intresserade av sport till totalt uppslukade och näst in till fanatiska, har ofta ett favoritlag. Detta lag faller man för på vitt skiljda sätt och av många olika anledningar. Det kan vara föräldrar, kompisar eller kanske släktingar som håller på laget som man blir påverkad av. Det kan vara någon i laget där man själv utövar sporten som påverkar en till att tycka om ett visst lag. Eller så kan det vara en speciell händelse så totalt sveper undan fötterna på en person och efter den stunden så är denne övertygad, ja kanske nästan kär, i just det laget som utför händelsen.
Så var det i mitt fall.
Exakt när händelsen inträffade är jag lite osäker på men jag tror att det var sommaren 1986. Jag var i så fall nio år gammal och min far tog med mig till Falkenbergs IP i Falkenberg, för att dit skulle ett Engelskt lag komma och spela mot Falkenbergs FF. Min far sa att laget innehöll många fantastiska spelare och var en av de bästa klubbarna i England och hette Manchester United.
På den tiden var jag visserligen intresserad av fotboll och spelade själv men förutom Diego Armando Maradona så hade jag då inga favoritspelare eller favoritlag som jag höll på.
Under denna match inträffade dock en händelse som skulle förändra hur jag såg på fotboll då och även färga min framtid i Manchester United-rött. På mittfältet sprang nämligen en liten rödlätt skotte omkring och frustade och stånkade som en galen tjur. Han kämpade och slet som en besatt och vann boll gång på gång samtidigt som han också drog på sig ett oräkneligt antal frisparkar. Domaren var även han rejält utsatt av denne märkligt energifyllde man. Allt detta trots att det ”bara” var en träningsmatch, en uppvisningsmatch långt ifrån England och Premier League-säsongen. Han gjorde omedelbart ett starkt intryck på mig.
Då och där hände det! Det där som övertygade mig om att detta var Laget.
Gordon Strachan, som jag senare fick reda på att han hette, slet sig plötsligt loss från sin markering på mittfältet och fick därpå bollen från en lagkamrat. Han spelade ut bollen på högerkanten och sprang sedan som en gasell rakt mot målet som om det var förste man dit som skulle överleva någon sorts katastrof eller som om han vore jagad av galna hundar. Lagkamraten på kanten spelade i sin tur in bollen mot Strachan igen varpå han klippte till den. Samtidigt som han träffade bollen gav han ifrån sig ett avgrundsvrål som ekade i öronen - och vilken träff han fick. Bollen for som en projektil mot målet. Målvakten stod som förstenad och hann inte ens reagera när bollen träffade – i ribban. Träffen fick målet att först gunga till, sedan att vibrera som ett asplöv. Det var som om både målvakten och en av hans bästa kompisar, ribban, blev lika rädda och ställda båda två. Ljudet och smällen i ribban ekade i mitt huvud och med lite fantasi som barn kan ha kunde jag även känna tryckvågen.
För vissa i publiken betydde kanske inte denna händelse mer för dem än om ”Sune Grus i division sju” fått kalasträff och skjutit i ribban. För mig betydde det att de närmaste sekunderna i livet innebar tappad haka, öppen mun, stora uppspärrade ögon, en omöjlighet att blinka, total stelhet i alla kroppens leder och nästan en fälld tår eller två från ögonen. Det innebar för mig också en frälsning, en pånyttfödelse – en fotbollens messias sprang plötsligt framför mig på planen i röd t-shirt och vita shorts och välsignade åskådarna genom sitt uppoffrande spel. Ingen gloria hade han, men ett ettrigt rött hår hade han på sin skotska skalp.
Efter denna händelse hade jag fallit. Fallit för laget som fortfarande finns och för alltid kommer att finnas i mitt hjärta.
Ju äldre jag sedan blev insåg jag mer och mer att det är detta som ÄR fotboll för mig. Att ge allt i varje närkamp, att ge allt för laget, att spela med hjärtat. Blod svett och tårar har fått en helt ny innebörd för mig sedan händelsen på Falkenbergs IP och det är detta som personifierar Manchester United för mig. Det är dessa signaler klubben sänt och sänder ut angående sin fotbollsfilosofi än idag. Allt detta har gett klubben en karaktär, en personlighet som idag saknas i många andra klubbar runt om i Europa och i världen, eller så har de tappat den någonstans på vägen genom åren. Allt detta har etsat sig fast i väggarna runt Old Trafford och smittar av sig på Manchester Uniteds spelare, ledare och fans. Hur många gånger har man inte hört att ”traditionens makt är stor i fotboll”? Citatet passar som handen i handsken gällande mitt kära Manchester United.
Efter Strachan kom andra spelare. Spelare som passade in i Manchester Uniteds fotbollsfilosofi. Spelare som i Machester United stod och står för det vackra inom fotbollen – passion. Spelare vilka inte som första tanke i motgångars tider slår ut med armarna, filmar till sig frisparkar, klagar över för låga löner och vägrar spela matcher etc. Eric Cantona, Paul Scholes, Paul Ince, Roy Keane, David Beckham, bröderna Neville, Rio Ferdinand, Wayne Rooney, Ryan Giggs, Ole-Gunnar Solskjaer, Dennis Irwin, Peter Schmeichel med flera. Alla spelade de eller spelar de med ett gigantiskt hjärta för fotbollen i allmänhet och för Manchester United i synnerhet. De ger och gav allt i ur och skur, vinter som vår som sommar.
Detta måste naturligtvis toppas med andra spelare som står för de kompletterande egenskaper ett vinnande lag behöver för att vinna framgång i de stora sammanhangen. Spelare som Christiano Ronaldo, Ruud Van Nistelrooy, Andy Cole, Bryan Robson, Louis Saha, Edwin Van der Saar, Dwight Yorke, Patrice Evra, Henrik Larsson etc. Allt detta övervakas och anammas av en tränare som också han ger allt för klubben i alla sammanhang och som får denna ädla fotbollsmaskin att ånga på genom tid och rum – Sir Alex Ferguson.
Vad som gör Manchester United till världens bästa och ädlaste klubb inom fotbollen är just detta. Att klubben skickar ut signaler som säger att fotboll ska spelas med stort hjärta, karaktär och glöd. Alla spelare ska ge allt för varandra, för klubben och fansen i alla sammanhang. Det är detta som har gett, och än idag ger, framgångar som man kan vara stolt över som Red Devil - Ända in i själen.
