Ett sorgligt jubileum
Den 26 april 1997, dvs för exakt tio år sedan, spelades den sista matchen någonsin på Goldstone Ground. Doncaster Rovers besegrades med 1-0, vilket innebar att Brighton gett sig själva en chans att överleva, trots att deras hem sedan 95 år nu skulle förvandlas till parkeringsplats åt en leksaksbutik och en hamburgerkedja.
Själva matchen kommer knappast att gå till hävderna som en av de mest välspelade av de 2174 matcher som enligt Wikipedia utkämpades där, men att det var en av de viktigaste råder det inget större tvivel om. En längre tids misskötsel, där klubben flera gånger i sista minuten lyckats slingra sig ur fordringsägarnas krav på att klubben skulle upplösas, hade slutat med att styrelsen sålt Goldstone Ground till underpris, vilket i sin tur inlett det häftigaste «inbördeskriget» i Englands fotbollshistoria. Länge såg det ut som om säsongen 1996-97 skulle bli den sista i klubbens historia.
I april 1997 hade dock situation ljusnat något. Den gamla styrelsen hade lättat på sin dominans och kontrollerade nu inte klubben på samma sätt som tidigare. Och tabelläget hade långsamt men säkert förbättrats, från att vid årskiftet varit i det närmaste hopplöst (elva poäng upp till «säker mark» när det såg som mörkast ut) till att den sista matchen, borta mot Hereford, skulle avgöra klubbens ligastatus – minst oavgjort betydde att miraklet skett, att Brighton lyckats hålla sig kvar i proffsligesystemet; förlust, att vi skulle åka ned i «konferensen», och eventuellt tvingas lägga ner klubben helt och hållet. Herefordmatchen slutade som bekant 1-1, och klubben överlevde ytterligare en lindansarakt på slak lina.
De två första åren spelade Brighton sina hemmamatcher på Priestfield, Gillinghams arena – styrelsen hade då man sålde Goldstone Ground tänkt sig att spela på Fratton Park i Portsmouth, men tyvärr hade man inte hört efter vad Portsmouth ansåg om detta. Priestfield ligger ungefär tolv svenska mil från Brighton, bilvägen; och hur det är att ta sig dit med kommunala transportmedel ska vi inte diskutera här...
Att spela hemmamatcher på Priestfield var, med en mild underdrift, inte särskilt populärt vare sig hos supportrar, styrelse eller fotbollsförbundet, och hösten 1999 flyttade man tillbaka till Brighton, till det «temporära» hemmet Withdean, som är en kombinerad friidrotts- och fotbollsarena. Och där har klubben nu i åtta år (!) kämpat – mot Nimbys («Not In My Back Yard», om du råkat missa den förkortningen), politiker med oklara agendor och miljövårdsnissar som mer ser till bokstaven än till verkligheten – för att få bygga ett permanent hem på en outnyttjad åkerplätt i Falmer, strax utanför Brighton.
Låt oss hoppas att vi inte behöver vänta tio år till innan vi kan flytta in i ett riktigt stadium. Jag tänker emellertid, som engelsmännen uttrycker det, inte hålla andan under tiden...
