KRÖNIKA II: Chelsea heaven – Chelsea hell
Det är en fras som de flesta inbitna Chelseafans hört, upplevt och tagit till sig. Efter tre år i himmelriket kom under gårdagsnatten ett besked som skickade oss rakt ner i helvetet.
José Mourinho, mannen som lyfte klubben till en ny nivå, har lämnat oss. Efter sig lämnar han två ligatitlar, två ligacuptitlar, en FA-cuptitel samt en Community Shield-titel. Ett facit som för många managers torde ge en högt respekterad status och en säker plats på posten. Men, Chelsea är inte som alla klubbar, vi har inte en styrelse liknande Man Utd eller Arsenal. Vi har en man med vetorätt och storslagna drömmar, Roman Abramovich. En man som räddade vår klubb undan en osäker framtid och inte minst José Mourinho.
När han för första gången äntrade Stamford Bridge och talade inför pressen förstod vi snabbt att detta var en mycket speciell tränare. Inte enbart genom att han kallade sig ”a special one”, utan också genom sin attityd och sitt goda utseende. Inga rödnäsor eller dubbelhakor, utan med skräddarsydd kostym, en lagom läcker solbränna samt ett elegant sydländskt utseende. Han gav direkt ett intryck som gjorde att vi fans accepterade Claudio Ranieris avsked. Ett nytt kapitel kunde starta.
Utan att gå in djupare på säsongerna som följt, kan jag konstatera att Chelsea i Mourinho fick sin genom tiderna mest framgångsrike tränare. På köpet kastade han ut citat efter citat som älskades av de blå lägret och avskyddes av alla andra. Han skapade en känsla, något för såväl ledare, spelare som fans att identifiera sig med, Chelsea vs. Världen, vi mot dom!
Dessvärre föll denna attityd inte väl ut alla gånger, vår ägare och dennes kompanjoner hyste förhoppningar om att skapa världens största, framgångsrikaste och populäraste klubb. De två första förhoppningarna föll väl ut, men gällande populariteten återfanns en rad frågetecken. Jag som supporter bryr mig inte nämnvärt om vad andra anser om Chelseas spelstil eller hur populära vi är bland media och motståndarsupportrar, segerns sötma är viktigare än ”vacker fotboll”.
Under förra säsongen blossade så konflikten mellan ägare och tränare upp och fortsatte, om man ska tro de officiella uttalanden som gjorts, att pågå fram till igår kväll. Skadan var skedd, det gick inte att reparera, därför väljer klubben och José att gå skilda vägar. Hur pass sann den versionen är, ja, det är upp till var och en bestämma. Klart står dock att Chelsea, med Abramovich i spetsen, gjort sig av med en tränare av vars kaliber och karisma vi aldrig mer får uppleva.
Hur klubben nu går vidare står för oss fans skrivet i stjärnorna, ingen tror dock att konstellationen Avram Grant – Steve Clarke är långsiktig. Vilka tränarämnen som nämns bakom stängda dörrar kan jag bara gissa mig till. Ser man till den profil som Abramovich eftersträvar bör kommande tränare ha en offensiv strategi samt vara, vad jag antar, ”bättre” på att hantera pressen.
Frågetecknen är många, svaren är få, just nu känns dock för mig som att klubben pissat på oss fans och inte talar i klarspråk. Det enda jag vet säkert är att kärleken till Chelsea Football Club fortfarande är lika stark, även om det just nu känns som att hisskonduktör Abramovich skickat mig från våning ”Himlen” till våning ”Hell”.
