Mörkret faller över Tyneside
Jag tittar in i mina magiska kikare för att skåda vad framtiden håller i ett försök att finna någon lycka. Det jag ser ger mig ingen glädje. Ingen vishet. Ingenting. Jag känner igen mig. Det mörker jag ser har man upplevt förut. Det är kolsvart. Nej, det är svartare än så. Svartare än den färg som våra tröjor bär. Svartare än mörkret i ett rum utan fönster. Ständigt detta eländiga mörker. Mörkret förföljer en. Så fort man får se glimten av dagsljus tänds hoppet. Till ingen nytta visar det sig. Ständigt detta eländiga mörker.
Nu står vi här igen. Hand i hand står vi enade i hopp om att någon ska ta tag i saker och ting. Det tycks dock inte vara någon som gör det. Vi är utelämnade. Ingen hjälper oss. Någon idiot glömde livbåtarna kvar på land på det sjunkande fartyget Newcastle United Football Club. Hur ska det här sluta?
Jag hade gärna skrivit om vilken fin framtid vi går till mötes. Men varför blunda för verkligheten? Vi har varit i samma situation förut. Det har aldrig gått som vi hoppats. När fansen väl bestämmer sig börjar alltid fallet. Klubben har aldrig kunnat resa sig när dess supportrar vänt sig mot den. Varför ska man tro att vi går någon annan framtid till mötes? Inget talar för det. Vi vet vad som kommer hända. Fansens kritik och frustration kommer att öka successivt. Det i sin tur leder till att klubben drabbas. Sedan drabbas spelartruppen. Sedan avtar prestationerna. Sedan anställs nästa försvarslösa (brittiska) lilla lamm som ska offras till den vrålhungriga Tyneside befolkningen. För femte säsongen i rad.
Det är i och för sig det här som är charmen med NUFC. Att klubben fans i slutändan ändå betyder så oerhört mycket för resultaten. Det finns få klubbar i dagens kommersiella fotboll vars fans har sådan inflytande på resultaten. Man får leta sig utanför landets gränser för att finna någon.
Finns det då något som helst hopp? Vem vet? Inte jag i alla fall. Jag ser bara mörker. Mörker som skrämmer mig. Jag känner dock ingen rädsla inför det. Mörkrädd slutade jag vara för länge sedan. Faktum är att jag numera är mörkerseende. Jag ser det som komma skall. Det skrämmer mig. Jag gillar inte det jag ser. Jag har sett det alldeles för många gånger förr.
Kanske är jag bara för pessimistisk och drar förhastade slutsatser vid nederlagets stund. Jag vet dock att jag inte tänker blunda denna gång. Denna gång ska jag hålla ögonen öppna när mörkret faller in. Jag vill se det som ska skrämma mig. Jag vill också se ljuset den dagen det kommer. Tills dess står det kolsvarta mörkret och inväntar runt hörnet. Konsekvenserna blir desamma som alltid.
