Dagen efter: Ledarskap sökes
Idag vaknade Tyneside upp med en av sina tyngsta bakfyllor någonsin. Regionens ansikte utåt är sakta men säkert på väg att trilla ur Premier League och ingen tycks ta tag i saker och ting. Klubben skriker efter en ny ledargestalt.
Det började bra. Newcastle pressade Arsenal högt upp och vann närkamp efter närkamp. Förstärkta av detta fick man lite luft under vingarna och passningarna började hitta rätt adress. Det medförde att vi fick skåda en underhållande första halvlek med chanser åt vartdera hållet i ett fasansfullt tempo. Newcastle fick till och med en straff efter det att Almunia lekt brottare i eget straffområde. Martins stegade upp men hans löst slagna bredsida räddade spanjoren i AFC målbur utan större bekymmer. Incidenten blev på något vis talande för det som efterföljde. I anfall efter anfall skapade båda lagen heta målchanser men en kombination av dåliga avslut och högklassigt målvaktsspel gjorde att inget av lagen lyckades bräcka nollan under den första halvleken.
Newcastle hade länge övertaget mot Arsenal men när Sebastien Bassong blev utbytt i den trettiosjunde spelminuten förlorade backlinjen sin ledare. Det började se allt mer virrigare ut men tack och lov hade den för dagen stekhete Steven Taylor lyckats fortsätta på sin inslagna väg med tufft spel. Han blev vår nya ledar. ”Saylor” fick dessutom komma till Coloccinis räddning två gånger om i den första halvleken. Båda gångerna hade argentinaren misstajmat ganska enkla ingripanden vilket medförde att Taylor som siste utpost fick slänga sig framför Arsenals skottlossare och således förhindra bollen från att nå Harper eller nätmaskorna.
Intensiteten från den första halvleken avtog i den andra. Stämningen på läktaren, som hade varit sagolik från hemmapubliken under de inledande fyrtiofem minuterna, avtog och sakta men säkert började gästerna få ta för sig allt mer. Newcastle lyckades dock stå upp relativt väl men så kom dödsstöten. Steven Taylor skadade sig i en närkamp i eget straffområde och fick åsidosättas under ett par minuter. Det öppnade upp för Arsenal som lyckades få med sig en frispark i den femtiosjunde spelminuten som Nasri tog hand om. Frisparken slogs mot mitten av straffrådet där Niklas Bendtner förlängde bollen i mål med sin danska skalle.
Jaha nu var det slut på det roliga tänkte man men Newcastle kvitterade direkt efter avspark när Gallas två gånger om slarvade i sitt försvarsspel. Det bäddade för Obafemi Martins som kunde kvittera med ett kvickt avlossat skott längst med backen.
Slutet kom dock. I den sextiofjärde spelminuten körde Abou Diaby och Van Persie en passningskombination som ledde till att fransmannen fick fritt fram att avlossa ett skott strax innanför Newcastles straffområde. Han begick då inga misstag när han stänkte upp bollen i nättaket. Tre minuter senare fastställde Samir Nasri slutresultatet med ett välplacerat skott, framspelad av van Persie.
Under matchens resterande del lyckades aldrig Newcastle rycka upp sig. Arsenal tog istället över taktpinnen och spelade ut hemmalaget. Faktum är att maychen mycket väl hade kunde ha slutat i ytterligare ett par Arsenalmål men personligen känns inte det allt för viktiga. Det jag vill framhäva är det faktum att vi klappade ihop.
Anledningen tordes vara 2-1 målet men för mig finns det snarare en annan förklaring. Steven Taylor blev i matchminuten innan målet utbytt vilket medförde en stor rotation. Owen, som klev in på hans bekostnad, klev upp på topp samtidigt som Lövenkrands klev ner som högermittfältare. Det medförde att den andre Taylor, Ryan, fick spela högerback och Habib Beye klev in centralt. Rotationen tog död på allt vi hade.
Jag lägger dock inte skulden på Hughton för att han genomförde rotationen. Vi hade inte i princip inget val vid den tidpunkten och Owens inträde tordes öka våra chanser att göra ett mål till. ”Skulden” bör istället läggas på Mike Ashley och ledningen. Varför? För att det blev uppenbart efter Taylors uttåg från planen att vi nu inte hade en ledare.
Steven Taylor hade under sin tid på planen ingivit mod och kämparglöd till sina arbetskollegor med sin riviga spelstil. Nu hade vi ingen som ledde oss längre och varje individ fick göra sitt bästa för att hålla reda på sin egen lilla kvickfotade fransos. Något som inte blev särskilt lyckat.
Det är i sådana stunder man behöver en listig manager men vi alla vet att duon Hughton/Calderwood varken är listiga eller för all del managers värdiga att träna en Premier League klubb. Spelarna skriker helt enkelt efter att någon ska ta tag i sakerna men just nu är det stora dilemmat det att i princip ingen gör det. Sporadiska spelarinsatser tyder på att de vill bättre än vad de presterar men utan hänvisning och ledarskap leder det aldrig till något trendbrott.
Räddningen skulle vara att Joe Kinnear återvänder till posten men det finns många orosmoment inför detta. För det första så kan man undra om han är i tillräckligt gott skick för att leda en klubb i Premier League som slåss för sin överlevnad så fort han återhämtat sig efter sin andra hjärtoperation på tio år. För det andra är det preliminära datumet för hans återkomst mot Tottenham den nittonde april. Vi har två matcher kvar att spela innan dess och mina funderingar kring detta är många. Inledningsvis kan man undra vad som händer om rehabiliteringen drar ut på tiden? Sen framför allt undrar jag hur vi ska ta oss ur denna situation. Med åtta matcher kvar att spela, med två poäng upp till ”säker mark”, är vi i princip piskade till att vinna fyra matcher för att garantera vår säkerhet. Det är ingen omöjlig uppgift men med ett oerhört tufft spelprogram (se här nedanför) kvar sänks mina förhoppningar.
Chelsea hemma
Stoke borta
Tottenham borta
Portsmouth hemma
Liverpool borta
Middlesbrough hemma
Fulham hemma
Aston Villa borta
Matcherna mot Chelsea, Liverpool och Villa känns som stensäkra förluster. Övriga fem matcher är alla potentiella trepoängare men detta mantra har vi dragits med hela säsongen. Faktum är att vi inte vinner många av dessa matcher längre så mina förhoppningar är inte stora. Jag känner därför att vi behöver en ny manager som kan ingjuta mod i spelarna och kanske framför allt: ledarskap.
Med allt detta sagt tänker vissa av er att det alltid är enkelt att stå och peka ut bristerna i en klubb. Att hitta lösningar tordes vara desto svårare. Givetvis har ni rätt men utan en klar ledare i klubben kommer detta skepp fortsätta att sjunka till dess att botten är nådd.
Personligen tror jag faktiskt Alan Shearer skulle ta sig ann jobbet om han fick chansen. Förmodligen inte längre än säsongen ut då vi vet att han inte delar Mike Ashleys syn på hur klubben ska skötas men det räcker för min del. Alan är precis en sådan gestalt vi behöver. Han har ledaregenskaperna vi saknar och med hjälp av ledarstabens taktiska kunnande skulle det kunna leda till en radikal förbättring.
Det återstår nu tretton dagar tills Newcastle och Chelsea möts på Saint James’ Park. Det bör vara tillräckligt med tid för att Mike ska kunna hitta en ny ledare. Om han nu inte skulle agerar är han för mig att betrakta som inkompetent. Chanstagningen vi tar utifall att vi inte byter man vid rodret är så pass kollosal att jag väljer att framhäva den på följande vis:
Newcastle United under Chris Hughtons ledarskap:
13 September 2008: Newcastle-Hull: 1-2
20 September 2008: West Ham-Newcastle: 3-1
24 September 2008: Newcastle-Tottenham 1-2 (FA cupen)
27 September 2008: Newcastle-Blackburn: 1-2
Newcastle United under Chris Hughton och Colin Calderwoods ledarskap:
7 Februari 2009: West Brom-Newcastle: 2-3
22 Februari 2009: Newcastle-Everton: 0-0
1 Mars 2009: Bolton-Newcastle: 0-1
4 Mars 2009: Newcastle-Manchester United: 1-2
14 Mars 2009: Hull-Newcastle: 1-1
21 Mars 2009: Newcastle-Arsenal: 1-3
Fem poäng på tio matcher i Premier League och uttåg ur FA cupen talar sitt tydliga språk. Chris Hughton (och Colin Calderwood) är inte rätt person(er) att rädda kvar klubben i högsta ligan. Vi behöver en ny ledare och vi behöver honom nu. Inte när Joe ”kanske tillbaka mot Spurs” Kinnear återvänder.