Krönika:Tankar inför slutspurten

Det drar ihop sig. Minst sagt. Med bara fyra matcher kvar att spela på säsongen ligger Hull City i ett mycket prekärt läge. I och med morgondagens match mot Aston Villa slutför man den 35:e omgången av säsongens upplaga av Premier League.

Man ligger för närvarande som sista lag ovanför nedflyttningsstrecket med tre poäng marginal till närmsta lag, Newcastle.
Spännande? Minst sagt.
Otippat? Inte det minsta. 

I den moderna historian är vi Hullsupportrar egentligen tämligen bortskämda med just spänning. För tar vi en titt tillbaka på bara de senaste säsongerna kan man enkelt se att det allt som oftast slutar som i år, med en nagelbitare. 

Inte sedan 2002/2003, i dåvarande division three, har man befunnit sig i ett ingemansland när det blivit dags att knyta ihop säsongen, möjligen den första i The Championship. 2002/2003 slutade man nämligen på 13:e plats med 11 poäng upp till Playoff och precis lika många poäng ner till nedflyttningsstrecket.
Efter denna mittenplacering var det så dags för Tigerfansen att uppleva ett helt koppel av spännande säsongsavslutningar. 

Fortfarande kvar i division three, krigade man under den kommande säsongen till sig en andraplats med direktuppflyttning som medalj för det . Klang och jubelfest i Kingston upon Hull givetvis, och även om laget säkrat kvalificeringen innan den sista omgången var det under slutakten av säsongen stor spänning som omringade klubben.
Klubben hade nämligen rustat för just avancemang i seriesystemet med sin nya tränare (Peter Taylor), nya arena och nya styrelse. Resultatet lät alltså inte vänta på sig. 

Som nykomlingar i den nykomponerade Coca Cola League One säsongen 2004/2005 visade man att klubben inte nöjt sig med bara ett nytt kontrakt utan man gick tidigt ut och visade att man tänkt sig en ”back-to-back-promotion”. När spänningen och säsongen var över kunde man avläsa tabellen och bekräfta att Hull, som tvåa efter Luton, åter avancerat upp i seriesystemet. Nu var det alltså så att paradbussen som gled genom det jublande folkhavet i stadskärnanden här gången tagit klubben upp till Coca Cola Championship. 

Första säsongen i The Championship ska väl som sagt i ärlighetens namn kanske inte nämnas i samband med det i övrigt verkligt spännande säsongerna. Man lyckades faktiskt spela till sig ett nytt kontrakt med ett antal omgångar kvar av säsongen när man slutade på en mycket väl godkänd 18:e plats i ligan.
Däremot var säsongen spännande och rolig på ett sätt som supportrarna missat under en alltför lång tid. Man fick uppleva matcher som derbyn mot Leeds och Sheffield United, samt mot lag som Wolverhampton och Watford. Tidigare ställdes man mot klubbar som Rochdale, York och Exeter. 

Inför sin andra säsong i Englands näst högsta serie visade klubben god tilltro på sitt lag och hoppades till och med kunna knipa en plats på den övre halvan.
Dessvärre skulle den här säsongen verkligen bli en nagelbitare. Den här gången handlade det om en stenhård kamp om att hålla sig på den övre sidan av det alltför närskådade nerflyttningsstrecket.
Det hela slutade med att City klarade sig kvar och Leeds United istället fick respass ner till League One. Dramatiken varade dock in i det verkliga slutet, för med bara tre matcher kvar på säsongen hade Hull nämligen bara en poängs försprång att gå på jämte Leeds. Det slutade med att avståndet inte blev de tre poäng som man först trodde när man läste sluttabellen. Efter diverse turbulenser i rivalklubben straffades klubben med 10 poängs avdrag och slutade istället sist. Närmsta klubb bakom City blev istället Southend med 7 poängs differens, men under säsongs lopp var det verkligen nerverna utanpå för Hullfansen. 

Dags för den tredje säsongen i The Championship. Hade laget lyckats värva tillräckligt med kompetens för att åter lyckas undvika en nerflyttning eller skulle man kunna knipa en plats på den övre halvan som man tidigare varit ute efter?
Bättre upp, man slutade trea efter en helt makalös vårsäsong. Inte ens förrän efter den sista matchen stod det klart att man inte skulle nå en automatisk uppflyttningsplats utan fick nöja sig med Playoffspel.
Där om någonstans bjöds det på dramatik i världsklass. Förvisso spelade laget ut Watford med bravur i semifinalerna men supportrarna bjöds som sagt på spänning när man ställdes inför såhär viktiga matcher.
Finalen på Wembley vet nog de flesta ut av er hur den slutade, den drömträffen av Dean Windass har troligen etsats sig fast hos alla Cityfans. 

Med detta facit till hands kan man väl trots allt fastslå att Hull City är en klubb som ofta ger sig in i dramatiska säsongsavslutningar, synnerligen under de sista säsongerna.
Den här säsongen är verkligen inget undantag. Det troliga är väl att Hull kanske lyckas knipa 1-3 poäng till. Dessa bör med all logik plockas av Stoke och Bolton men logik och Hull City går inte alltid hand i hand (minns segern mot Arsenal borta). Varför inte skrälla redan imorgon och spela hem poäng mot Aston Villa. För att sedan på klassisk Hullmanér åter ge fotbollsengland något att diskutera när man spelar lika eller till och med slår självaste Manchester United i den sista omgången av 2008/2009-års Premier League. 

0 kommentarer

Andreas Knapp2009-05-03 22:15:00