Krönika: Tack Guus Hiddink
Hur Guus Hiddink räddade en säsong som var på väg att bli vår sämsta sedan Roman Abramovich klev in.
Livet som supporter är en lång och utdragen historia. Efter hand faller säsongerna man svär, gråter och gläds åt som färg på en målarduk. Gamla minnen byts ut mot nya, men det finns alltid vissa minnen som består. De har blivit en del av mig.
Jag kommer aldrig glömma den dagen Guus Hiddink klev in för att återställa balansen i Chelsea. Under en av de mest väsentliga tider i Chelseas moderna historia vände sig Roman Abramovich till holländaren. Luis Felipe Scolari hade börjat känna på motgångarna i Premier League och han fick snabbt avgå efter 0 - 0 hemma mot Hull. Snacket hade börjat. Scolari med uttalanden om att Chelsea saknade stjärnor i laget, media var snabba att påpeka hur gammal truppen var, experterna sa att problemen började den dagen Steve Clarke lämnade för West Ham. Inte nog med det, Abramovich sades vara på väg att sälja klubben till några araber och vägrade lägga in mer pengar från sin egna ficka efter det att finanskrisen slog till. Problemen lät så djupa och allvarliga att det hela verkade oreparerbart.
Med en knut i magen kunde jag bara tänka tillbaka på vår förra ägare Ken Bates när det annonserades att han drivit klubben i konkurs. Vi var på väg att bli nästa Leeds då, saken var den att marken i västra London kommer alltid locka folk med pengar. Roman hade nu tagit oss till att bli en klubb som hörde hemma i Europas toppskikt. Men de åren verkade vara över då hjärtat, engagemanget och viljan som driver en fotbollsklubb, från ledningen ner till på planen, var sakta på väg ut genom dörren. Vi var på väg att skänka en Champions League plats till Aston Villa och Arsenal som jagade bakom.
”Jag kände till en del om Premier League och engelsk fotboll, jag visste en del om klubben. Jag är den sortens människa som försöker anpassa mig så fort som möjligt. Därför sa jag, jag vill inte vänta 4-5 veckor innan vi börjar prestera med laget. Jag tycker att det här är fotboll på den högsta nivån, därför måste vi leva upp till de förväntningar som ställs av fotboll på den högsta nivån.” – Guus Hiddink
Hiddinks första match borta mot Aston Villa var en viktig markör för hur våren skulle gå. Inte nog med att vi slog ett gammalt spöke (vår första seger på Villa Park på tio år), vi knäckte även Aston Villa psykologiskt som låg bakom och hotade. Hiddinks entusiasm vid sidlinjen verkade intelligent utmätt med diverse måttband för att med perfektion kunna få spelarna att ge allt för varandra. Vår trupp består mest av vinnarskallar, inga dåliga karaktärer nödvändigtvis. Men en splittring hade uppkommit. Mentaliteten som installerades under José Mourinho och som nu återigen genomsyrar klubben kom av sig under Scolaris närvaro och Romans frånvaro. Säsongen började på bästa tänkbara sätt. Vi vann match efter match med fina siffror och Scolari lovordade allt och alla. När Liverpool kom på besök till Stamford Bridge i höstas och bröt vår svit slog det plötsligt till i spelarna. Mourinho är inte här längre. Ingen Roman på läktaren heller. Vem spelar vi för nu? Ett problem Hiddink måste ha kännt av då inför returen mot Liverpool i CL kvartsfinalen han sa:
”Jag är inte så viktig. Det är inte för min skull de behöver göra allt de kan för att få det här gjort, att ta sig till semifinalen, förhoppningsvis, at ta sig till finalen, förhoppningsvis, att vinna finalen, förhoppningsvis. Det är inte på grund av mig. Det är för att de jobbar med mycket glädje för klubben och för sig själva.”
Hiddink var här för att utföra ett jobb, att till varje pris kvalificera oss till Champions League nästa säsong. Det var hur spelarna reagerade när Hiddink talade som fick relationen att blomstra. De lyssnade, dels för att de förstod vad han sa och dels det som kom ut ur hans mun. Man lyssnar på en presskonferens med Hiddink och han inger en intellektuell gemytlig respekt. Inte konstigt då att spelarna var frälsta sedan dag ett. Man såg att beslutsamheten fanns där igen hos spelarna. Frank Lampard sa i en intervju inför Barcelona mötet i Champions League semifinal att laget aldrig varit mer beslutsamma om att gå hela vägen.
Barcelona mötet är en egen saga i sig. Drogba summerade det hela ganska bra när han skrek ”It’s a fucking disgrace” efter slutsignalen. Hur olämpligt det än må vara så tar jag den passionen framför det Drogba visade upp under Scolari alla dagar i veckan. Hiddink hade spridit ett engagemang i klubben som till skillnad från Mourinho, började hos ägaren. Säsongen som var på väg att bli en av de största baksmällarna i Chelseas moderna historia hade nu återställts. Dessa Champions League intäkter är något vi förlitar oss på för att någonsin nå de mål Roman Abramovich och Peter Kenyon satt upp.
Nästa vecka spelar vi FA Cup final mot Everton och har chans på vår första titel på två år. Jag njuter av den här sista tiden med Hiddink och det avsked han fick i helgen förtjänar han. Oavsett vem framtidens tränare blir har Hiddink lämnat avtryck hos såväl spelare som ledare. Att sagan inte har något bittert slut för första gången på lång tid är det spelarna behöver för att ta med sig den beslutsamhet man byggde upp nu inför nästa säsong.
KTBFFH!
