Let Those Blue Skies
Marcus Admund är tillbaka efter två år av flickvänner, rock'n roll, England och annat halligalli. Jag ger er min syn på dagens Birmingham.
Tomma blickar fastetsade i marken. Ett blött och fullsatt Craven Cottage i mitten av maj. Fåglarna sjunger klagosånger, himlen gråter, 3-0 på reslutattavlan och Alex McLeish skyddas, av bröderna Gold, från mobbens hatiska glåpord. Totalt fall i det engelska ligasystemet väntar. Barnsley passerar, Millwall passerar. Två år senare tung bortaförlust mot Bury i League 2.
Så kan det se ut om Birmingham fortsätter sitt berg och dalbanemönster mellan Premier League och Coca-Colaligan.
Birmingham har nu under fyra säsonger åkt ur, gått upp, åkt ur och gått upp. Vid varje degradering har de lyckats – knappt och utan allt för många klang och jubelföreställningar – ta sig upp till finrummet igen på ett försök.
Nu får the Blues en ny chans att hänga kvar, att med kloka värningar och fyndigt spel kanske spela till sig en Europaplats om två år.
Skulle de däremot falla tillbaka ner, dit där benknäckande och fräsande britter gör livet dystert och där vägen tillbaka är mödosam, tror jag att Birmingham kan stå inför samma öde som t.ex. Leeds eller Leicester, Charlton eller Norwich; fritt fall genom divisionerna. Birmingham har på ett imponerande manér varje år lyckats behålla stöttepelarna i laget. Senaste gången framförallt, då man bergfast satte ner foten vad gällde både Sebastian Larsson och James McFadden. Frågan är däremot om Birmingham skulle klara av detta igen? Hur länge orkar de tillsynes outtröttliga bossarna alltid ge tusan i att sälja stjärnorna, och trolla fram pengar till de ineffektiva och fantasilösa tränarna?
Jag kan inte ge något svar på mina egna hypoteser och ledande frågor, och det är även oerhört svårt att nu säga hur det kommer att gå för Birmingham i höst/vår. Det jag vet, utan någon som helst hesitation, är att mitt favoritlag behöver, nej, måste, förstärkas på i princip ALLA positioner. Här kunde jag gjort ett långt utlägg, men jag besparar er det. Istället säger jag bara att de enda som håller en habil Premier League-standard – enligt mig, även kallad småpåven - är i dagsläget:
Lee Carsley (74 år gammal men still going strong)
Liam Ridgewell (benet ska väl ha läkt tills säsongstart?)
James McFadden (knappt)
Sebastian Larsson (need I say more, Lagerbäck?)
Gary O’Connor (when his at his best och när han är som mest lik Oskar Sonn-Lindell)
Damien Johnson (skadebenägen dock!)
Cameron Jerome (när han lägger de där slanka benen på ryggen och ibland t.o.m. över huvudet kan ingen stoppa honom).
Christian Benitez (Ja, det får vi fanimej hoppas, inte sant?)
Tell me if I'm wrong. Kanske borde Stephen Carr finnas med? Det gäller även nu att kedja fast gunstlingarna St. Andrews väggar, då rykten placerar t.ex. Sebastian i andra klubbar.
För er som var med under min och Sonn-Lindells tid och undrar vad jag gjort så kommer här en kort historia; skaffade flickvän, började konsumera alkohol på allvar, blev seriös med bandet, gick ut skolan, bandet blev lite kändare, släppte EP med bandet, konsumerade ännu lite mer alkohol, tvättade bilar hos far, ännu lite mera alkohol, flyttade till England, var gatumusikant, det sket sig med pengar, åkte hem, lagade mat, städade rummet, repade och blev lärarvikarie. Nu ska jag lägga mig i en kvalsterrik bädd, med en snuskblaska, läsa om Moa i Bromma och hennes bestyr, och räkna ut hur jag på lämpligast sätt får bort tumavtryck på hyrbilarna imorgon. Sedan kanske jag också skänker Färjan-Håkan och hans nya tjej en lyckans tanke. We’ll see about that.
