KRÖNIKA: Di Matteos tuffa uppdrag
Jag vet varken vilket snitt han hade på kostymen, hur han doftade eller hur hårt handslaget var.
Men det 39-årige Roberto Di Matteo sa på anställningsintervjun övertygade i alla fall WBA-ledningen om att: Honom ska vi ha!
Nu återstår ”bara” för italienaren att övertyga de luttrade fansen att han är rätt man att leda klubben tillbaka till Premier League. Och det är ett tufft uppdrag. Som förhoppningsvis redan har inletts med full kraft. Di Matteo har många tuffa beslut att ta den närmaste tiden då truppen ska bantas, spetsas och balanseras. Samtidigt ska han hitta den rätta kemin med erkänt svårflörtade ordföranden Jeremy Peace, samt sportchefen Dan Ashworth vars mandat lär växa då Di Matteo inte fått titeln manager, utan headcoach.
Överst i den tjocka högen av potentiella transfers, finns ett kontraktsförslag till Swindons Simon Cox. Efter sitt år i ligakonkurrenten MK Dons bör Di Matteo ha örnkoll på den unge skyttekungen. Han lär ganska snart även ta ett beslut när det gäller Roman Bednars vara eller inte vara i klubben. Om skandalanfallarens kontrakt ska rivas, eller om han ska skickas på drogrehab och ges en ny chans? Och snart lär buden på vår största tillgång Chris Brunt även ramla in. Ska den nordirländske yttern offras för möjligheten att värva en balansspelare på mitten, och en targetforward av betydande kvalitet? I MK Dons fördrog italienaren nämligen att spela 4-5-1, ett system vars eventuella framgång vilar tungt på dessa två spelartyper.
Personligen hoppas jag att han vågar spela med två forwards. En av dem kan rentav heta Luke Moore. För en fördel med tränarbytet är att samtliga spelare i truppen i princip börjar om på noll. Detta bör inte minst glädja Moore som hamnade i Tony Mowbrays frysbox, långt under ischokladen. Det blir en utmaning för Di Matteo att hitta potentialen som fick oss att hosta upp drygt tre miljoner pund. För några seriösa spekulanter på anfallaren lär inte finnas i dagsläget.
Utnämningen av Di Matteo kändes tämligen överraskande, men betydligt fräschare i mina ögon än Alan Irvine, Alan Curbishley eller gud förbjude Dave Jones... Precis som en annan av kandidaterna, Derek McInnes, saknar Di Matteo dock erfarenhet. MK Dons var hans första tränarjobb, vilket kanske är en viktig anledning till att han fått titeln headcoach på ett rullande ett års-kontrakt?
Som spelare, däremot, representerade han Italienska A-landslaget vid 34 tillfällen. På klubnivå blev Lazio hans första stora adress, innan han blev en av dem som sparkade in dörrarna i Chelseas utländska revolution. Mittfältaren gjorde bland annat mål i tre cupfinaler på Wembley, och bidrog till att Chelsea kunde lyfta Cupvinnarcup-pokalen på Råsunda 1998. En svår knäskada satte stopp för karriären så tidigt som 2002, då hade han redan hunnit inleda sin tränarutbildning med utgång från sin nya hemstad London.
Sina många år på öriket, samt den engelska assistenten Eddie Newton, bör vara en garanti för att Hawthornspubliken ska slippa stifta bekantskap med begrepp som ”Furbo”. Däremot hoppas jag att Di Matteo ska överföra den italienska förmågan att döda och stänga matcher. Men samtidigt försöka leva upp till de höga underhållningskrav Mowbray införde.
Sa jag att han hade ett tufft uppdrag?
Vad det betyder att italienaren är förvillande lik en ung Tom Prahl, har jag i skrivande stund ingen bestämd uppfattning om. Däremot har chanserna ökat betydligt att poeten Marcus Birro någon gång ska uttala sig positivt om West Bromwich Albion. Och måhända mer initierat än det han hävde ur sig i rollen som ”expert” inför förra säsongens första derby.
Benvenuto Roberto!
Forza Baggies!
