Krönika: I år är det vår tur!
QPR-redaktionen spekulerar om den kommande säsongen när de tvärrandiga slipper pressen.
När detta skrivs är det mindre än 30 timmar kvar till Championship-premiär! Planen är klippt, pissoar-plåten på Ellerslie Road är blankpolerad, Flavio har just provat sina nya blåtonade solbrillor specialdesignade för säsongen 09/10, de klassiska tvärrandiga tröjorna hänger nystrukna i omklädningsrummet, Magliton har provritat taktiktavlan och smackar belåtet över det fina spelarmaterial han förfogar över och pubarna på Uxbridge Road har välfyllda ölkranar, redo att ta emot alla fansen. Det är dags för premiär, öppningsmatch för ett Queens Park Rangers som i år har bestämt sig! Efter att två säsonger i rad ha fått se ett motståndarlag (West Bromwich 2008, Wolves 2009) fira uppflyttning så skall det bli tredje gången gillt för de tvärrandiga som i år, till skillnad från för ett år sedan, kan spela med lite mindre press på sina axlar.
De flesta kan historien, den om att QPR var mycket nära att totalt försvinna som klubb under hösten 2007, de facto var ”Superhoops” bara dagar från att tvingas i administration och därmed sannorlikt degradering till League 1 med allt vad det innebär. Så, under ett par månader vände allt, Flavio Briatore, Bernie Ecclestone och Lakshi Mittals miljarder inte bara räddade klubben från undergång utan gjorde den också till en av värdens rikaste men också till ett jagat byte. Rangers tillhörde favoriterna inför säsongen 08-09 men man blev också laget att besegra, laget att slå. Alla ville sätta miljardärerna, rikemanslaget från huvudstaden på plats och många lyckades också, tyvärr alltför många. Säsongen blev för de flesta en besvikelse, speciellt för de som hade hoppats på att de nya ägarna skulle låta pengarna flöda. Investeringarna bestod mest i lite ny målarfärg på Loftus Roads slitna fasad samt uppfräschade VIP-faciliteter, inget som direkt gillades av de hårt prövade trogna fansen på The Loft som dessutom fått se sina årskortpriser kraftigt stiga under den nya regimen.
Nu skriver vi augusti 2009, vi ser fram emot en ny säsong och Rangers kan lite mer i smyg ta sig an denna som en outsider bakom namnkunniga lag som Newcastle, Middlesbrough och West Bromwich. Personligen så tror jag det är en drömsituation för de nya ägarna som hoppas och tror på att det befintliga spelarmaterialet räcker till för en placering runt play-off-strecket vid jul och att man därefter planerar att förstärka laget med 1-2 vassa spelare när transferfönstret öppnar i januari. Med en fin slutspurt tar vi oss till kval och inför ett fullsatt Wembley i maj tar QPR återigen steget upp i finrummet! Visst är det tillåtet att drömma eller hur??
Vad beträffar den befintliga truppen så ser den intressant ut, dock en smula tunn på backsidan. Bakifrån har Radek Cerny just kritat på en kontraktsförlängning och blir obestridlig förstekeeper kommande säsong, uppbackad av en ung förmåga (Bulmer el. Putnins) alternativt ett mer rutinerat namn á la Andy Marshall som ju provtränat med oss under sommaren.
På backsidan ser jag som sagt de största utmaningarna men vi har en fin stomme i Fitz Hall och Kaspar Gorkss på mittbackspositionerna, vad man kan se från träningsmatchandet så väljer Jim Magilton dessa före Damion Stewart. Matt Connolly är nästan mer versatile än gamle Jojje Santos och kan spela på alla backpositioner men lär få starta på vänsterbacken där vi också har Gary Borrowdale som verkar ha Magiltons förtroende, även Lee Brown är ett alternativ här. Peter Ramage är ingen personlig favorit men är vår mest naturlige högerback, en position som dock i nödfall kan hanteras av Connolly, Mikele Leigertwood och även Gareth Ainsworth.
På mittfältet ser det riktigt bra ut, jag vågar till och med sticka ut hakan och säga att det är ett av seriens absolut bästa. På innermitt är Gavin Mahon och Leigertwood hårt jobbande spelare av mer defensiv karaktär medan Martin Rowlands och Akos Buzsaky också kan spela offensivt på kanten. ”Busken” var ju skadad under två tredjedelar av den gångna säsongen så honom kan man mer eller mindre se som ett nyförvärv. På högervingen kommer Wayne Routledge, nu med en halv QPR-säsong i benen att bli riktigt bra och blir han skadad eller ur form så kan flera spelare, ex. Buzsaky, Rowlands m fl hantera högerrollen. På den västra flanken är Lee Cook normalt ett bra alternativ men den lille yttern dras med skadeproblem och är ett osäkert kort, Hogan Ephraim är en bra ersättare här, dessutom finns gott sparkapital i Matteo Alberti och nyförvärvet från Argentina, Alejandro Faurlin. En spelare som jag tror mycket på är Adel Taarabt, en kvick, teknisk lirare som visat fantastiska kvaliteter under träningsmatchandet och som, förutom att han tenderar att bli lite bollkär ibland, kan bli en stor sevärdhet i årets The Championship.
Offensivt förfogar Magilton över en mängd alternativ. Visst, Dexter Blackstock har lämnat klubben men ”Dex” framgångskurva i Rangers hade börjat plana ut och ett klubb-byte är nog bara positivt för honom, dessutom så undvek ju klubben i och med transfern ett ”Bosman-läge”. I Rowan Vine, långtidsskadad förra säsongen, får man i princip en helt ny spelare och Vine har sett pigg ut i träningsmatchandet. Patrick Agyemang och Heidar Helguson kommer att matchas flitigt under säsongen liksom Angelo Balanta. Den sistnämnda har blivit ett år äldre, ett år klokare och spelar gärna i en offensiv mittfältsroll just bakom anfallarna om det kniper. Vid sidan om dessa fyra mer ”etablerade” spelare så har klubben värvat Alessandro Pellicori från Italien, en relativt okänd spelare och något av en ”dark horse” inför kommande spelår.
Utmaningen för de tvärrandiga blir att hålla de etablerade försvarsspelarna förhållandevis skadefria, en spelare som Matt Connolly får exempelvis inte gå sönder, ej heller Fitz Hall eller Kaspar Gorkss, där känns det lite tunnt vad gäller backups. Nämda spelare måste också försöka minimera de individuella misstag som tidigare säsonger varit allt för förekommande, häri ligger lite av nyckeln till framgång för Queens Park Rangers årgång 2009-2010. Offensivt tycker jag helt klart vi håller klassen jämfört med övriga lag, dock ser jag gärna att någon av de etablerade anfallarna kliver fram direkt i säsongsinledningen och trycker in ett par mål. Ett promotion-jagande lag måste ha en striker ”i zonen”, detta visar traditionen och så kommer bli fallet även i år? Vem vill kliva fram och bli vår målspruta, jag tror mest på en pånyttfödd Vine!
Målet för säsongen bör vara att göra en ”Burnley” dvs att ta sig till Premier League via kval. Missförstå mig rätt, jag ser gärna att vi vinner serien man jag tror att förstaplatsen är vikt åt antingen Newcastle eller Middlesbrough. Jag har dock inget emot att stå och böla glädjetårar på Wembley i maj, eller hur vad Tommy Svensson f’låt Karin Boye skaldade..
”Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd”
Vi ses på Wembley i maj, up the Rrrs!
