”Vart har vi hamnat nu?”: Middlesbrough
Denna dag hamnar tåget så nära hemma vi bara kan då det är dags att besöka våra rivaler i Middlesbrough. Här stöter vi på en stad med ett otacksamt rykte men även en historia fylld av hjältegloria som berör fotbollsklubbens kanske största legend någonsin.
Staden
Under mina snart tjugotre år här på jorden har jag aldrig stött på en stad vars rykte har varit sämre än Middlesbrough. Till stor del förklaras det givetvis med mina fotbollssympatier men åsikten tycks vara stående även hos andra som besökt staden. Och kanske borde det inte komma som någon förvåning då staden jämnt och ständigt tycks ligga i toppen av alla undersökningar som görs där man ska utse landets värsta städer att bo i.
En del av det här otacksamma ryktet kan förklaras med hjälp av brottsstatistiken. I en undersökning från 2007 begås det i Middlesbrough dubbelt så många brott än vad snittvärdet är för hela landet ligger på. Samma studie kunde också konstatera att staden hade den fjärde högsta noteringen i hela landet. Det finns dock hopp om en bättre framtid för staden då antalet brott håller på att gå ner.
Samma år utsågs man dessutom till epitet ”worst place to live in the UK” av Channel 4. Kombinationen av låga löner, hög brottsstatistik, stora alkohol- och drogmissbruk problem bland invånarna samt dåliga skolbetyg bland barnen banade vägen för utmärkelsen som säger sig enbart baseras på officiell fakta (vad det nu betyder).
Huvudanledningen till stadens dystra rykte är dock något helt annat, långt bort från statistikens och utmärkelsernas värld. Vi kliver istället in i science fiction världen med nordöst sonen Sir Ridley Scotts film Bladerunner som utgångspunkt. Jag läste en gång en jämförelse där man liknande en gångtur i Middlesbrough med Scotts dystopiska Los Angeles. Husen är gamla och slitna och i varje hörn ligger det en nerlagd fabrik med hemlösa missbrukare sittandes utanför.
Verkligheten är givetvis inte så dyster men bilden av Middlesbrough som en stad fylld av slitna, gamla hus och nedlagda fabriker är återkommande. En som hjälpt till att förmedla denna bild är forne MFC anfallaren Szilárd Németh när han gick ut och sa följande: "Middlesbrough is very bad. It is not a nice town and there are a lot of factories.".
Hur kunde det då ha blivit så? Thatcher och hennes hårdförda politik mot den forna arbetarklassens industrier har givetvis gjort sitt. Huvudanledningen ligger dock i stadens utveckling. År 1801 finns det uppgifter om att det enbart bodde tjugofem människor på platsen. I takt med den industriella revolutionen ökade stadens betydelse rekordfort när ens stål- och järnindustrier växte explosionsartat. Samtidigt flyttade många människor in till staden som under vissa perioder till och med ansågs vara ledande inom sina industrier. Ett ganska talande bevis för det är att ståtliga Tyne Bridge, som förbinder Newcastle Upon Tyne och Gateshead, tillverkades av ett stålföretag från Middlesbrough. Idag är dock merparten av industrierna som byggde upp staden nedlagda.
Arvet från de forna blomstrande industrierna lever alltså kvar idag mer som en börda för stadens rykte men speglar också stadens, folkets och fotbollsklubben Middlesbrough Football Clubs identitet. De är alla starkt förankrade till gårdagens arbetarklass.
Fotbollshistorik
Boro’ är av tradition ingen storklubb. Alla ens noterbara framgångar har kommit kring sekelskiftet. Den första var säsongen 1997 när man som första klubb någonsin lyckades förlora både FA- och Liga Cup finalen samtidigt som man åkte ur den högsta ligan. Sju år senare, anförda av Steve McClaren, lyckades man vinna sin hittills enda nämnvärda titel när man vann Liga Cupen. Två säsonger senare nådde man UEFA cup finalen efter det att klubben stått för ett flertal sagolika vändningar och sista minuten avgöranden i match efter match.
Nu när ni fått er en kort genomgång av ens storhetstid ska vi istället gräva ner oss i åttiotalet, en livsavgörande tid för klubben. Under årtiondets början låg klubben i den högsta divisionen där man för det mesta spenderade tiden i tabellens mellersta regioner. Utanför fotbollsplanen såg det dock inte lika just ut. Klubben hade hamnat i prekär ekonomisk situation och uppgavs sitta på lån som låg på dryga £300 000. Det kan låta som en droppe i havet för dagens fotbolllsfans men på den tiden var det en stor börda för vilken klubb som helst*.
I samband med att skulderna börjades byggas upp så avgick delar av den sittande styrelsen. Det satte igång en karusell av avgångar och tillsättande på posterna i styrelserummet. Alla insåg de dock klubbens stora bekymmer och de vettiga spelare klubbens managers hade att förfoga över blev ganska omgående sålda när man kunde få vettiga priser för sina guldklimpar. År 1985 var det sedermera dags för ordförande byte nummer tre på fyra år. Alf Duffield var den nya mannen för jobbet och hans tid visade sig bli ödesdiger. Med en allt försämrad ekonomi försökte Alf lösa situationen genom att teckna nya lån på klubben samt själv låna ut pengar till den. Den allt mer försämrade ekonomi medförde tillslut att man inte ens kunde betala ut spelarlönerna.
Som så många gånger förr i fotbollshistoriken så följde problemen från styrelserummet med ut på banan. Middlesbrough Football Club blev degraderade två säsonger i rad och befann sig alltså numera i den tredje högsta divisionen inför säsongen 1986/87. Strax innan den föregående säsongen hade avslutats hade dock ordförande Duffield avgått efter att ha rykt ihop med klubbens manager. Kvar efter sig hade han lämnat lån som numer hade stigit till ungefär £2 miljoner.
Den tjugotredje augusti annonserades det i Tyne Tees Television att klubben hade gått i konkurrs strax innan deadline för den tid man hade haft på sig för att införskaffa nya investerare. Det visade sig dock vara felaktigt då trion Graham Fordy, Reg Corbridge och Henry Moszkowicz hostade upp de £825 000 som behövdes tio minuter innan klubben hade mist sitt liv. Mannen som hade övertalat de att investera i klubben var en viss Steve Gibson.
Gibson, som växte upp i de tuffa Park End kvarteren i staden, hade anslutit till klubbens styrelserum två år tidigare. Trots att hans imperium av transport för farliga ämnen (t.ex. gas) redan hade påbörjats så var han långt ifrån tillräckligt förmögen för att finansiera den investering som behövdes för att rädda klubben. Han valde därför att lägga ut en annons i The Times där han sökte efter investerare till klubben. Det var på det sättet som den nyss nämnda trions intresse väcktes till liv. Idag har han dock blivit så pass förmögen att han sägs vara god för cirka £112 miljoner, inte illa för en man som startade sin businesskarriär genom att låna £1 000 av sin far… Nåja som ni säkert vet så har han varit klubben trogen sedan dess. Han köpte ut Fordy, Corbrdige och Moszkowicz 1993 och äger idag 90% av klubbens aktier. Han är nu inne på sin sextonde säsong som ordförande i klubben och det mest imponerande av allt är att han bara är inne på sin tredje manager. Han får därmed ses som den ordföranden med allra störst tålamod och det har givetvis lett till framgångar. Middlesbrough har under hans ledarskap spelat fyra inhemska Cup finaler samt en UEFA cup final.
*Jag har försökt leta rätt på vad klubbarna omsatte på den tiden, utan någon större framgång. Det enda jag fann var att Boro’ omsatte kring £5 miljoner när Premier League startade säsongen 1992/93. Fjorton år senare hade den siffran nästan tiodubblats. Så på rak arm antar jag att klubben aldrig omsatte mer än högst någon enstaka miljon under åttiotalet. (Om någon har mer utförlig information i ärendet så är jag tacksam om ni kontaktar mig eller skriver något om det hela på forumet.)
Klubbinfo
Namn: Middlesbrough Football Club
Smeknamn: The Boro, The Smoggies och The Red Army.
Stadium: Riverside Stadium sedan 1995
Publikkapacitet: 34 988
Hemsida: mfc.premiumtv.co.uk
Kuriosa
Under sekelskiftets dagar brukade vissa Newcastle och Sunderland supportrar klä ut sig med gasmasker och skyddsdräkter för att driva med lokalbefolkningen på bortamatcherna. Det hela var givetvis en anspelning på stadens rykte. Idag har det blivit förbjudet att göra så.