Reserapport: QPR-Peterborough
"Det var väl häftigt i sig att få åka till London för första gången, men att det råkade vara hemmamatch för QPR gav resan en extra krydda som gjorde anrättningen fulländad. Eller nästan fulländad,.. Rangers vann ju inte."
Forumprofilen "Goofy" rapporterar från sitt besök i W12!
---
"I vintras fick vi på jobbet veta att vi skulle göra något för trygghetsmedlen som dras från de anställdas löner för att utmynna i något som skall vara lärorikt och utvecklande. I våras fick vi komma med förslag på aktiviteter, själv ville jag resa till London men det var väl chanslöst? Eller…? Det visade sig att det var ganska många som ville resa till London och gå på studiebesök och se staden. Andra förslag var Bryssel och Köpenhamn men till min stora glädje beslöts det att det skulle bli en studieresa och att den skulle gå till London. Hur häftigt som helst, jag har velat åka till London så länge jag kan minnas och nu skulle det alltså bli av. Men nu dök en annan kittlande känsla upp. Tänk om QPR har hemmamatch när vi är där…
Resan skulle ske 9-11 september, och det var onsdag-fredag, men alla pratade om att stanna över helgen på egen bekostnad för att hitta på något kul. Lördagen den 12 september skulle alltså tillbringas i London, nu var det bara att invänta matchprogrammet som skulle släppas den 17 juni. Den 17 juni inföll på en onsdag, och det slumpade sig så att den dagen tillbringades på annan ort utan tillgång till datorer och knappt någon möjlighet att kolla på mobilen. När chansen kom att kolla spelprogrammet till slut producerade jag ett av mitt livs bredaste leenden, QPR har hemmamatch den 12 september mot Peterborough! Okej, det var väl inte det sexigaste motståndet man kunnat tänka sig men det fick duga. Att det blev ett lag som Peterborough kanske kunde förhindra att matchen flyttades till annan dag, vad vet man? Inte för att förringa Peterborough, men visst hade t ex Newcastle eller Middlesbrough varit större.
Tottenham – Manchester U och Fulham – Everton skulle också spelas i London den dagen enligt det preliminära spelprogrammet. Jag försökte göra lite reklam för Loftus Road på jobbet i förhoppning om att få någon eller några arbetskompisar att följa med. Hur det än är blir det oftast lite skojigare om man är några stycken. När jag kom tillbaka till jobbet efter sommarsemestern visade det sig att Fulham – Everton flyttats till söndagen vilket diskvalificerade den matchen till förtret för en av medresenärerna som är Everton-fantast och som glatt sig åt att få se dem. Tottenham – Man U föll också bort för de andra när de upptäckte vad dyrt det var att gå på den matchen. Sex personer ville gå på fotboll och det fick bli QPR för samtliga. Jag fick i uppdrag att fixa biljetter.
Två dagar efter att biljetterna släppts ringde jag på Box Office i Stockholm för att beställa. Biljetterna betalades med VISA och skulle för säkerhets skull köras ut av DHL direkt till jobbet. Dagarna gick och avresan närmade sig men inga biljetter. Jag ringde BO för att kolla läget och de sade att de brukar skicka ut biljetterna ca en vecka innan match. Jag talade om igen, precis som när jag beställde biljetterna, att vi skulle åka onsdag förmiddag och de bedyrade att biljetterna skulle komma klart tidigare än så. En vecka innan avfärd ringde jag igen och fick höra att biljetterna skickats från England och de skulle sända dem till mig så fort de kom in. Jag ringde också både måndag och tisdag före avresedagen men biljetterna hade tydligen försvunnit och jag skulle få en voucher via e-post att visa upp på arenan före matchstart för att få mina biljetter.
Vi jobbade halvdag på resdagen, sedan slängde några a oss i sig lite lunch innan det var dags att hoppa på flygbussen och åka ut till flygplatsen. Vi flög via Arlanda och sedan direkt till London och vi kom fram ca 19.00 lokal tid. Efter Tuben till Ibis Earls Court och incheckning var vi törstiga och hungriga. Några av oss letade upp en pub som sände England – Kroatien. Det fick bli närliggande Prince of Wales, ett inte alltför trevligt ställe men där fanns rätt gott om plats, öl och matchbilder från matchen så vi var rätt nöjda. Maten var inget vidare, jag valde Fish and Chips men den var smaklös. Dessutom fick jag lära mig att Strongbow inte är en ölsort även om den såg ut som en, när jag tänkte prova en ny sort. Jag svalde den sura vätskan i tre stora klunkar och gick sedan för att köpa en öl för att få bort smaken av den cider jag köpt. England krossade Kroatien och via mobiltelefonen fick jag veta hemifrån att Sverige lyckats betvinga Malta i slutskedet med hjälp av ett självmål! När baren stängde gick vi tillbaka till hotellet. Hotellbaren var öppen så det slank ner några kalla Beck´s innan det blev dags att sova.
På torsdagen skulle vi på studiebesök, på förmiddagen var vi på Transport for London vilka sköter Tuben och stadsbussarna. Efter det besöket skulle vi snabbt vidare till Department of Transport för ett andra studiebesök. Lite knapert med tid för att äta lunch men vi hittade en liten smörgåsbar bredvid myndigheten som hette Sapori. De serverade också lunch och maten smakade förträffligt. Den aldrig sinande kön från gatan underströk att det här var ett riktigt bra ställe. Jag åt Penne Carbonara, en enkel rätt men den smakade mycket bra. Även de andra av dem av oss som valt samma lunchställe var mycket nöjda.
På kvällen var det gemensam middag på the Abingdon i Chelsealand (?). En perfekt tillagad Lax med Creamed Mash nersköljd med några Staropramen och en inte lika perfekt Chokladmousse drog ut på tiden. Jag hade hoppats på att få träffa The Market på kvällen, han hade hört av sig tidigare på dagen och tyckte att vi kunde ta en öl på kvällen, men innan jag och några andra törstiga arbetskompisar fick chansen att smita från middagen var klockan alltför mycket. En Fuller´s på ruttna The Blackbird avrundade kvällen innan det blev hemfärd till hotellet. Jag mådde inte så bra när jag kom tillbaka på hotellet så det blev sängdags direkt.
Fredagen inleddes med ett återbesök på Dept of Transport med ett ännu kortare avbrott för lunch. En macka på stående fot, en Baguette Rustica inhandlad på Sapori, och en flaska vatten slank ned innan det var dags för en guidad tur på Houses of Parliament. Det var rätt trevligt och efter den var vi fria att göra vad vi ville under det som var kvar av vistelsen. Jag och två till gick ut på pubjakt och vi hittade ett bra ställe som hette Kings Head. Jag sms:ade till The Market för att kolla vart alla forumkändisar skulle träffas på kvällen. Han ringde tillbaka (mycket trevligt) och berättade att vi troligen skulle ses på Churchill Arms.
Vi började bli hungriga och det fick bli pizza på Pizza Hut innan vi åkte tillbaka till hotellet för att fräscha till oss lite. Sedan bar det av till Notting Hill och så letade vi upp Churchill Arms. På avstånd såg vi att det stod fullt med folk utanför och när vi kom fram förstod vi varför. Det var fullt till bristningsgränsen inne på puben. Här kan vi väl knappast stanna, tänkte vi, det finns ingenstans att sitta och för att komma fram till baren var man tvungen att vara både listig och stark. Jag ringde the Market tio i åtta och han sade att de skulle komma om 20 minuter. Vi stod utanför och väntade men vi måste ha missat varandra för efter nästan en timme hade vi fortfarande inte sett några Rangers fans och baren var fortfarande full av ångande engelsmän. Nå, vi bestämde oss för att gå en sväng för att få något till livs. Vi hittade en Tex-Mex restaurang eller något åt det hållet där vi fick oss något att dricka och några åt burritos.
Vi gjorde ett nytt försök med Churchill Arms, det var fortfarande massor av folk men nu gick det åtminstone att ta sig till baren. Jag beställde en Heineken och när jag lät de första klunkarna av den gyllene drycken fukta strupen kom en av mina kompanjoner fram och berättade att de fått tag på ett bord. Det var en väldigt mysig pub och vi förstod varför den var populär, inte minst bland Rangers Boys från Sverige. Vi satt där tills de slängde ut oss, vi äldre lyckades ta oss till hotellet på ostadiga ben samtidigt som det yngre gardet fortsatte ut på nattklubb.
Lördag är matchdag och det var inte utan att det kändes lite pirrigt. Vi sex som skulle på matchen hamnade i tre grupper med två i varje (fast jag inte visste om det just då), och min kompis ville kolla på lite nya kläder. Jag är urusel på att shoppa men visst, det var ett bra tillfälle att få se lite på omgivningarna och vädret var suveränt så jag hängde på. Klockan gick rätt fort och snart upptäckte vi att vi dels måste fixa något att äta och dels ta oss ut till Loftus Road rätt snart. Det fick bli en ostburgare och en pilsner på Burger Co och sedan tog vi en buss till Shepherd´s Bush. När vi klev bussen blev vi uppringda av en av de andra grupperna. De var nästan framme vid arenan och undrade var vi var, jag hade ju vouchern. Vi frågade en polis om vägen eftersom det inte fanns mycket tid att vinka på för att leta själv. Han pekade ut riktningen och vi marscherade iväg.
Vi gick som det kändes en bra bit men inga tecken på att det skulle vara någon fotbollsmatch i närheten. Vi hade telefonkontakt med den tredje gruppen, men det var inte lätt att vägleda dem när vi inte riktigt visste var vi var själva. Till slut såg jag en kille som gick några steg bakom oss som hade en QPR-tröja på sig. Perfekt tyckte vi, då ser vi vart han tar vägen så vi inte gå fel. Fler och fler blåvit-randiga tröjor dök upp vilket var bra. Min kompis skrek till kollegorna i telefonen att följa de tvärrandiga tröjorna. Vi var på väg rakt fram på ett ställe men när vi såg att de randiga vek av på en tvärgata bakom oss förstod vi att vi var på väg åt fel håll. Vi lufsade efter och till slut är vi framme vid arenan. Häftigt, arenan ligger inklämd i ett bostadsområde och jag bestämde mig på stående fot att börja leta bostad här så fort som möjligt. Hm, undrar vad frugan skulle säga om det…
Fram till biljettluckan för att visa upp min medhavda voucher, men det blev kalla handen. Den där får du visa upp på andra sidan av arenan var beskedet. Attan, matchen börjar ju vilken minut som helst, men vad annat kunde vi göra? Under tiden medan vi tog oss runt arenan hörde vi spelarna presenteras där inne. Nå, äntligen framme…fram till en lucka viftandes med mitt papper. Nobben igen, jag skulle till en annan lucka. Där stod det en kille före så jag fick vänta, men det blev min tur till slut. Killen i luckan letade biljetter och hittade mitt kuvert till slut. Jag sliter upp kuvertet en aning stressat, ett öronbedövande oooohh hörs inifrån arenan, nära mål? Menvaf…det är ju fel biljetter. Bara fyra biljetter i stället för sex och dessutom är en av dem för tisdagens match mot Crystal Palace. Fram till luckan igen. Mannen beklagar, men det är inget han kan göra utan han hänvisar mig till Box Office kontor en bit längre upp. Klockan är ca 10 över och det här känns inte bra.
Väl framme vid Box Office visar det sig att där är en hel del människor. Jag ser förmodligen väldigt förvirrad ut för en matchvärd eller något sådant som står utanför undrar vad jag har för problem. Jag förklarar för honom med darr på läppen och han pekar på en lucka dit jag ska gå. Det står en upprörd man före mig medan personalen bakom luckan febrilt springer fram och tillbaka. Jag vet inte vad felet var men mannen var väldigt arg, och tid tog det. Mina kompisar står utanför och slår ut med armarna mot mig. Svetten lackar och jag känner att jag börjar hyperventilera, undrar om vi kommer att få se något av första halvlek. Detta är ju för sorgligt, första gången på Loftus Road och här står jag medan matchen pågår för fullt där inne. Det bli min tur, snart 20 över tre, och jag förklarar mitt dilemma för tjejen i luckan. Samma febrila verksamhet som med mannen nyss inleds, hon konfererar med flera stycken och klockan bara går och går. Till slut lyckas de komma överens om att trycka ut nya biljetter åt mig och vi ser oss omkring efter en ingång. Ett par herrar med gula västar står en bit bort och vi frågar dem vart vi ska ta vägen. Han pekar åt det håll vi kommit från och frågar om vi är hemma- eller bortafans. ”- Home fans” sade jag förolämpat. Då skulle vi gå åt andra hållet men till motsatta sidan av arenan igen. Håhåjaja…
Nåja, till slut kommer vi till ingången, får våra biljetter kollade och in på arenan. R-block skulle vi sitta på, upp för trappan och in på arenan. Wow, det var en härlig känsla att komma in på Loftus Road och se de tvärrandiga spela. Vi letar upp våra platser längst ut till höger och kastar ett öga på resultattavlan. 0-1…usch och bra precis halva första halvlek hade gått. QPR tryckte på rätt bra ändå så förhoppningar om en vändning fanns ju. När Wayne Routledge gjorde 1-1 i slutet av halvleken ställde jag mig upp vrålade ut min glädje. Det här är livet, hur kul som helst. Att Rangers inte lirade sin bästa fotboll under andra halvlek gjorde inte så mycket, stämningen var fantastisk. Publiken sjöng och skrek ramsor hela tiden och det var blåvita tröjor vart än man tittade. Matchen slutade 1-1, även om jag trodde att alla poäng försvann precis när klockan hamnade på 90 minuter. Som tur var vinkade linjedomaren på offside. Kompisarna var inte imponerade av mitt kära Rangers men det kunde jag ta en sådan här dag.
Vi tog Tuben till Picadilly Cirkus och gick och åt på en italiensk restaurang. Jag valde en kryddstark korv, broccoli och pastafjärilar och till det öl att dricka. Ingen sort jag hört talas om innan men god var den. Sedan skulle vi iväg och kolla lite på Thames Festival. Jag var inte så pigg på det men jag hängde ändå med. Det var långt att gå och när vi kom till puben Sherlock Holmes var jag helt färdig. Benen kändes som stockar. Jag orkade inte ens gå fram till baren för att köpa öl, det fick en av kollegorna göra åt mig. Det blev en Foster´s och den smakade helt okej, törstig som jag var. Vi kom i samspråk med ett gammalt irländskt par, och de visade sig vara väldigt trevliga. Vi berättade att vi varit på QPR – Peterborough och kompisarna pekade på mig och sade att jag var ett Rangersfan. Gubben tittade på mig och frågade vad det var för fel på mig. Tja, man kan kanske undra…
Vi hamnade till slut inne på festivalområdet i varje fall, Vi lyssnade en stund på någon som jag tror kallar sig pbox. Jag och en kompis blev sugna på whisky och vi hittade en bar som hette Troia. Det blev Glenfiddish och en lugn stund innan polarna ringde och undrade vart vi tog vägen. Vi gick i samlad tropp tillbaka mot hotellet medan vi letade en pub. Vi hade olika önskemål så den ena efter den andra ratades innan vi kom till något som hette The Porterhouse. Det var ett bra ställe men överfullt. The Market sms:ade att det satt sju Swedish Hoops och käkade middag på Queensway. Tja, man skulle ha varit där i stället. En halvtimme innan stängningsdags fick vi tag på ett bord. Jag drack några stora glas av en tysk ljus lager som smakade riktigt bra, tyvärr har jag glömt vad den hette. Trött i benen efter allt gående blev det hemgång till hotellet för att sova.
Söndag och dags att resa hem, efter frukost blev det direkt dags att åka ut till Heathrow. Väl där visade det sig att planet till Stockholm var försenat så mycket att vi inte skulle hinna med anslutningen till Östersund. Som tur var fick hela gruppen på 22 personer plats på kvällsplanet upp till Östersund. Strax före midnatt var jag hemma igen efter en trevlig och kul vistelse i London. Jag såg en kändis när vi svängde in på Oxford Stret en av dagarna, det var Stephen Fry som klev ut från en affär när vi passerade. Engelmännen vari allmänhet lika artiga och trevliga som jag föreställt mig och besöket på Loftus Road hoppas jag att kunna upprepa flera gånger.´"
