A dream came true!
Detta är en berättelse om ett QPR-fan som följt Rangers äventyr från det jag var ca 8 år. Som grädden på moset på min egna aktiva fotbollskarriär så fick jag också 1990 den fantastiska möjligheten att möta mitt egna favoritlag QPR när de hade ett av sina sommarcamp i Sverige.
"Detta är en berättelse om ett QPR-fan som följt Rangers äventyr från det jag var ca 8 år. Som grädden på moset på min egna aktiva fotbollskarriär så fick jag också 1990 den fantastiska möjligheten att möta mitt egna favoritlag QPR när de hade ett av sina sommarcamp i Sverige. För mig var det då ungefär samma känsla som för en drömmande junior idag att gå ut och möta Barcelona. Jag ska berätta mer om matchen längre ned men ni som är QPR-fan kan förstå att jag var stolt och laddad den matchen och jag fick gå ut i spelargången bredvid QPR-spelare som Ray Wilkins, Mark Falco, Andy Sinton och inte minst Les Ferdinand.
Först lite om mina år som QPR-fan vilket jag blev i början på 70-talet via Tipsextra. Detta var under QPRs mest framgångsrika tid i klubbens historia. Jag fascinerades direkt av QPR genom att de hade så häftiga matchtröjor samt att de spelade en frejdig offensiv fotboll. Jag kan ur huvudet rabbla spelare och hjältar från 70-talet som Stan Bowles, Terry Venables, Frank McLintock, Don Givens, Dave Clement, Ian Gillard, Dave Thomas, Mick Leach, Gerry Francis, Phil Parkes med flera.
På den tiden fanns inte Internet och inte alls den mediabevakning som finns idag. Jag minns att jag följde QPR på följande sätt. Dels genom Tipsextra och plingen, dels gick jag som grabb upp ca 08.00 på söndag mornar och gick ned och köpte Dagens Nyheter för att läsa vilka som hade gjort QPRs mål i lördagens match. I övrigt så kunde jag få information om QPRs matcher, lag etc genom att köpa den brittiska fotbollstidningen ”Shoot” vilken en affär i Uppsala plockade hem som import-tidning. Givetvis följde man även utvecklingen i den svenska tidningen ”Vi Tippa”. QPR blev verkligen ett s k pop-lag under 70-talet och jag minns att bara i Uppsala och i de fotbollskretsar jag verkade i så fanns det många hängivna QPR-supporters.
Nu till det tillfället då jag själv fick möjligheten att möta QPR. Jag var i slutet på 80-talet och början på 90-talet spelare på div 3 nivå i Sverige, jag brukar idag säga att jag spelade ”mitt emellan skit och elit”. Vid denna tidpunkt spelade jag i ett Uppsala-lag som heter Vesta vilket då var ett av Uppsalas bästa lag. QPR var på träningsläger i Sverige sommaren 1990 och hade valt att bl a möte en ”Upplands-kombination” där Uppsalas och Upplands, på den tiden, bästa spelare skulle få möta QPR i en match inför deras ligastart.
Jag kommer aldrig glömma tillfället och platsen då min tränare i Vesta kom och sade: ”Peter, du är uttagen att få vara med i Upplands-kombinationen som ska möta QPR. Hur låter det…du hejar väl på dem också….?” Det var förstås en häftig känsla att jag skulle få gå ut och möta QPR som jag var uppväxt med och följt hela mitt liv. A dream came true!
Nu till själva matchen 1990. Det var en varm sommardag kommer jag ihåg och det var ca 2.500 personer som hade sökt sig till Studenternas fotbollsarena i Uppsala. Jag själv fick uppdraget att spela back och visste att QPR bland annat skulle fronta med Marc Falco, som hade nyligen kommit från Tottenham och med landslagsmeriter, samt att man hade Andy Sinton som mittfältsmotor. En ny intressant spelare som hade låtit höra om sig skulle också vara med i deras anfallslinje, han hette Les Ferdinand.
Vilket jag nämnde tidigare så var jag oerhört laddad och koncentrerad inför denna match och glädjande nog gjorde jag också en av mitt livs bästa matcher. Jag minns flera matchsituationer än idag. Bl.a när jag stångades stenhårt med Marc Falco vid en hörna och han drog till med en stenhård armbåge i mitt solar plexus. Jag minns också när Les Ferdinand kom ensam med mig när jag var siste man men jag lyckades avväpna honom. Jag hade också en offensiv raid med väggspel där jag var nära att göra mål. Men det som jag minns mest av matchen och förmodligen även Andy Sinton, var att jag hamnade i en tuff nickduell med honom och han ramlade ihop på plan. Det gick så illa för honom (avsvimmad) att han fick åka ambulans till Akademiska sjuhuset i Uppsala.
Matchen slutade sedan 3-3 och jag har kvar tidningsnotisen från matchen i Uppsala Nya Tidning dagen därpå än idag förstås. Där stod det bl a att läsa: ”Det finns mycket positivt och roligt att skriva om i den här kombinationen. Men en av de roliga inslagen var Vestas Peter Lindblom som för dagen spelade till vänster i försvaret som uppträdde totalt respektlöst och som vann de flesta dueller han gav sig in i. Och de var många innan han gick av planen efter 60 minuter”. Det är jag väldigt stolt över förstås och jag har visat tidningsartikeln x antal gånger för min fotbollsspelande son som är Chelsea-supporter. Han bara skrattar… För övrigt kan nämnas att till matchens lirare utsågs Ola Andersson, sedermera känd som ”Rit-Ola” och expertkommentator i TV.
Det var en anekdot och lite QPR-historia från en supporter som följt dem hela mitt liv. Min son som idag är Chelsea-fan undrar vad det är för lag jag hållit på i alla år som för en så undanskymd tillvaro. ”Är det inte bättre att heja på ett bra lag” säger han lite hånfullt. Men som supporter till QPR så har man prövats och fått vara uthållig sedan 70-talet. Det vore förstås en höjdare om jag hösten 2011 skulle få åka till Loftus Road med min son för match i Premier League mellan QPR- Chelsea. Håller alla tummar nu då säsongen 2010/2011 börjat bra!"
QPR-red tackar Peter för bidraget och hälsar honom välkommen till forumet.