Det går bara inte.
Återigen en match i London som vi inte lyckas vinna. Charlton kvitterade sent och det var längesedan jag kände en sådan stor besvikelse.
Så här dagen efter känns det snopet, Newcastle bjuder på bra fotboll och var för en gångs skull välförtjänta av tre pinnar i London.
Men varför skulle vi kunna vinna en match där?
Som det känns nu hade jag velat byta bort Manchester United-segern (4-3) mot en Londonseger.
Att vi inte lyckats vinna där sedan 1997, är ett mysterium.
Vi har under dessa åren gjort många bleka insatser, men nu spelade vi bra fotboll och framför allt i första halvleken.
Men matchen stod sig mallös i halvtid sedan Newcastle visat upp en enorm ineffektivitet.
Killarna var sugna på att äntligen få vinna i London efter år av längtan och få bort det psykologiska spöket som hänger efter.
Man hoppade upp i den 73:e minuten då Gary satte den välförtjänta 1-0 bollen men ramlade ner på jorden 10 minuter senare då inhopparen i Charlton, MacDonald kunde slå in kvitteringen bakom Shay Given.
Bara två minuter senare, utvisades Alan Shearer, för något som linjemannen uppfatatt som en armbåge i ansiktet på Charltons Fortune.
Filmning, säger Alan. Och egentligen har ingen sagt emot honom.
Inte nog med en förlorad seger, utan också väntar en avstängning på vår viktigaste spelare om då inte Newcastles överklagan går igenom.
