På resande fot
Som uppföljning till T.Curries reserapport från QPR-Port Vale följer här kollegan JD:s reflektioner.
Äntligen var det dags för säsongens andra match på plats i W 12. Avresa från hemmet klockan åtta på morgonen för att hämta upp resesällskapet i Sundsvall, som denna gång bestod av T.Currie, eller T.Pacquette som han numera också är känd som.
Om det berodde på årstiden eller den senaste tidens händelser låter jag vara osagt, men för en gångs skull var Ryan Airs plan från Västerås långt ifrån fullsatt, men sedvanligt något försenat.
Väl framme i London märktes det att det var stora störningar i tunnelbanetrafiken. Det kändes som om det tog minst lika lång tid att ta oss mellan Liverpool Street och Paddington, som flygresan över till England.
Efter att vi hade lyckats navigera oss fram till Paddington återstod bara att hitta vårt hotell. Enligt beskrivningen skulle det vara ett par minuters promenad från stationen. När vi hade gått i tio minuter utan en skymt av hotellet vände vi om och upptäckte att det låg i huset närmast bredvid stationen. Det lönar sig att vara uppmärksam sägs det. Efter incheckningen kunde vi till sist leta upp en pub och ta oss en välförtjänt Guiness.
Lördagen inleddes med ett besök på Box Office för att hämta ut de eftertraktade biljetterna. Efter att vi hade fått ut dyrgriparna smet vi in på klubbshopen där min smått frusne reskamrat köpte sig en ny halsduk. En rask promenad senare befann vi oss inne på the Bush Ranger och för att få i oss lite varm mat och kall dryck (gissa vilken).
Det var till en början ganska tomt inne på puben, men allt eftersom tiden gick blev det ordentligt knökfullt och stämningen steg. Många tog tillfället i akt att se matchen mellan Man U och Arsenal på TV-skärmarna och de flesta skrattade gott när Giggs missade öppet mål. Eftersom vi inte träffade på några bekanta ansikten begav vi oss i god tid till arenan för att få en skymt av uppvärmningen.
Efter att ha minglat runt en stund utanför Loftus Road uppstod en viss uppståndelse bland de yngre supportrarna. Det visade sig att Richard Pacquette hade anlänt och var omringad av ett gäng glada småkillar och tjejer som jagade autografer. Han fick säkert ett stort medlemstillskott i fan cluben då han visade stort tålamod och plitade ner sin namnteckning till alla som väntade.
Om matchen finns inte så mycket att säga, annat än att resultatet kändes något i underkant. Visserligen tilläts Vale att sticka upp och t.o.m. pressa lite ibland, men de hade stora svårigheter att ta sig igenom QPRs starka försvar. På hela matchen hade de i mitt tycke bara en möjlighet till något som kunde liknas vid en målchans.
Ändå fanns en liten gnagande känsla i halvtid att det kunde gå åt, ja ni vet vart. Men man kom ut i andra halvlek och fortsatte hålla Goodlad sysselsatt. När Big Dan Shittu petade in 1-0 hördes en kollektiv suck av lättnad runt South Africa Stand efter att jublet hade lagt sig. Det skulle nog gå vägen ändå och när Furlong satte 2-0 kändes Port Vale som ett slaget lag.
Efter matchen firade vi resultatet på sedvanligt manér med några väl kylda irländska produkter på en pub där klientelet bestod av en salig blandning av fotbollsupportrar, lokalinvånare och fredsdemonstranter.
Trots farhågorna hade det blivit en riktigt lyckad resa. Currie fick se både Padula och Pacquette och själv fick jag för en gångs skull se mer än två mål på Loftus Road. Som en perfekt avrundning på helgen visade det sig att den taxi vi hade beställt på söndagsmorgonen inte var en vanlig plåtburk, utan en Merca modell fetare. Sånt uppskattas av en småseg Rangerssupporter en kylig söndagsmorgon.
