Krönika: Brigthon tur och retur. Del 1
En reseskildring som till största del handlar om fotboll. Men även innehåller en hel del humor.
Efter att för 23:e gången under senaste halvtimmen kollat så att matchbiljetter, pass, pund och flygbokningsnummer var nerpackat i väskan (inte flygbiljetter, jag skulle flyga med exklusiva Ryan Air), kände jag mig äntligen redo för att bege mig av till Säve flygplats (eller Göteborg City Airport, som något snille, som inte har koll på kartan, döpt flygplatsen som ligger ca 2 mil ut på Hisingen till).
Efter incheckningen slog jag mig ner i den provisoriska pubben, som alla flygplatser som är förknippade med Ryan Air nuförtiden tycks ha, och beställde mig en öl. Lika bra att komma in i den brittiska mentaliteten direkt, tänkte jag.
Bredvid mig satt ett par engelska kostymfarbröder och stojade över ett par Guiness. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men bara efter en klunk eller två, så befann jag mig plötsligt djupt involverad i en het diskussion om vem som var det största "prakt-arslet" i Premier League.
En normal människa kanske kan tycka att en sådan diskussion är på en intellektuell nivå jämförbar med en neandertalare, eller rent av patetisk, men jag liksom de Guiness drickande engelska farbröderna, gav oss in i diskussionen med sådan hetta och hänsynslöshet, att George W Bushs "intresse" för mellanöstern och Irak skulle te sig blekt i jämförelse. Såväl Robbie Savage, Roy Keane, Alan Smith som Lee Boyer behandlades och snart hade diskussionen blivit så het att gamla tanter började titta bekymrat på oss med rynkade ögonbryn, under sitt vita, boll formade, krulliga hår och bakom sina på tok för stora glasögon.
Faktum är att vi faktiskt höll på att missa planet, då diskussionen höll på att gå över styr, eftersom en av herrarna i sista stund började prata om "pojkscouterna" Ryan Giggs och Robert Pires som ordentliga "prakt-arslen". Så här i efterhand är jag osäker på om vi lyckades enas kring en vinnare. Dock stod det helt klart för mig att det fanns betydligt flera "prakt-arslen" i Premier League än jag trott.
Efter att ha landat på Stanstead (är det möjligtvis samma förvirrade snubbe som ansett att en plats 2 mil ut på Hisingen borde heta Göteborg City Airport, som bedömt att Stanstead hör till London ??) och tagit Stanstead Express in till Liverpool Street, möttes jag upp av min bror, som numera är London bo (och tydligen tagit hela mods och Beatles modet på allvar, och som dagen till ära var iförd en underlig vit hatt, kavaj och "Jesus is my homeboy" t-shirt). Vi tog tunnelbanan hem till honom där han bjöd på en äkta engelsk kvällsmat, innehållande pulver scones från Tesco och Amstel öl. Jag somnade mycket nöjd den natten.
Under fredagen drev jag runt i London och besökte bl.a. Soccer Store på Carnaby Street, Loftus Road i Shephards Bush och givetvis den ryske oljemiljardären Roman "A-shit-load-of-pengovitchs" högborg Stamford Bridge. Under eftermiddagen inhandlades en rad dagstidningar för att jag på bästa sätt skulle kunna ta del av spekulationerna kring morgondagens matcher.
Till min stora förvåning så visade det sig att engelsmännen hade en helt annan begrepps bild på ordet sport, än vad vi svenskar har. Gissa om min förvåning blev stor, när jag efter att ha inhandlat en dubbel-cappuccino på Starbucks (engelsmän KAN inte göra kaffe), slagit mig ner i en stor skinnfåtölj, lutade mig tillbaka och slog upp Daily Sport fick ett par maffiga bröst slängda i ansiktet. Mycket generat försökte jag snabbt vända blad, för att ingen skulle ta mig för någon "snusk-pelle". Men även på nästa uppslag var det tuttar. Jag fick panik och började bläddra som en tok, men vilken sida jag än slog upp så var det antingen tuttar eller smygtagna "voyerfoton" tagna under någon kändis kjol. Efter att ha bläddrat igenom i stort sett hela den satans tidningen (i England vet dom inte hur man häftar ihop tidningar, utan bladen viks enbart ihop på mitten, så alla sidor ALLTID trillar ur, vilket är jävligt irriterande) hittade jag tillslut sportdelen i Daily Sport som bestod av, håll i er nu, TRE sidor. Med tidningsblad med tuttar på, utspridda över hela Starbucks, började jag fundera på om det möjligtvis var samma snubbe som döpt Göteborg City Airport och Stanstead London, som låg bakom Daily Sport. Något slok-örad lämnade jag grubblande Starbucks.
På kvällen skulle jag, brorsan och alla människorna som bor i hans hus (dom är 11st av varierad nationalitet och kön) gå ut och ta EN öl. Det gick sådär.
Stället vi gick till var en schysst liten klubb/pub med härliga soffor och fåtöljer som man kunde jäsa i. Efter att ha druckit lite mer än vad som anses vara sunt och precis börjat diskutera David Beckham och hans Posh (mest för att tjejerna skulle kunna delta i diskussionen), blev vi plötsligt anklagade av några överförfriskade irländare för att vara "The Corrs". Eller alltså, missförstå mig rätt, inte vi killar, utan tjejerna.
(Så här i efterhand är jag dock inte lika säker på att dom endast menade tjejerna, men whatever.)
Alldeles för sent strosade vi hemmåt VÄLDIGT lyckliga i själen.
Fortsättning följer.
