West Ham genom åren, del 3
Cupsegrar och Boys of ´86
Mot bakgrund av vad som hänt säsongen före gick undertecknad in i den nästföljande, 1974/75, med låga förväntningar. Ett nytt kontrakt var egentligen det enda man vågade hoppas på. Hammers når inte heller annat än mycket blygsamma placeringar i ligan de följande säsongerna, och 1978 åker man ur. Spelåren 74/75 och 75/76 utgör ändå en höjdpunkt i klubbens historia. Laget gör en fantastisk FA-cup 1975 när den spenslige hockeyfrillan Alan Taylor blir hjälte i en sannsaga, som hämtad från Rekordmagasinet. Han kommer för en spottstyver från ingenstans (nja, div 4-laget Rochdale var det väl om jag minns rätt) och i en lerig kvartsfinal på Highbury gör han matchens båda mål mot Arsenal. I semifinalomspelet mot Ipswich (första matchen slutar 0-0) gör han återigen sitt lags båda mål när West Ham vinner med 2-1 (jag kan fortfarande minnas hur jag skriker under BBC 2-referatet). I finalen mot Fulham gör han förstås också två mål, på fem minuter i mitten av andra halvlek ser han till att FA-cuppokalen förs till East End genom en 2-0-vinst. Finalen var förvisso ingen stor match, men känslan när Alan Taylor sätter sina strutar, eller när lagkapten Billy Bonds lyfter bucklan mot Wembleys himmel överträffar - för min del - alla Borg-Wimbledontitlar och Stenmark-åk i världen (Ravelli-straffräddningar också, för den delen).
Nästföljande vår är laget i en ny stor final. Precis som efter cupvinsten 64 följer man upp med att gå till final i Cupvinnarcupen 1976. Motståndet heter Anderlecht och vi leder med 1-0 (Pat Holland) fram till första halvlekens slutminuter när Frank Lampard dräller med bollen och det blir 1-1. I andra halvlek har vi det riktigt jobbigt, en av våra stora spelare under 70-talet - Billy Jennings - kvitterar visserligen till 2-2 men Anderlecht vinner till slut rättvist med 4-2 och en 18-åring från Göteborg, som nyligen flyttat hemifrån, sitter framför sin svartvita TV i en dragig etta i Haga och tar det som en man.
Nedflyttningen 1977/78 leder inte till någon massflykt, landslagsmannen Trevor Brooking stannar t ex kvar i klubben. Trots div 2-status har vi ett riktigt bra lag och 1980 får vi uppleva en ny FA-cuptriumf. Semifinalen går, precis som fem år tidigare, till omspel. Vi möter Everton och när man börjar ställa in sig på förlängning (det står 1-1) kommer en boll mot Frank Lampard. Han har blivit kvar i Evertons straffområde, inte orkat vända hem, och tur är väl det, för han knoppar in segermålet. Och en ny vacker text på melodin "White Christmas" skrivs av en för mig okänd East End-poet: "I´m dreaming of a Frank Lampard, just like that on at Elland Road, when the ball came over, and Frank bent over, and scored that fucking winning goal." Finalen mot Arsenal blir en tät och tämligen välspelad match, West Ham räds inte storebror utan står upp - som den engelske TV-kommentatorn säger i sitt direktreferat - "in every department of the game". Matchens enda mål görs tidigt (13:e minuten) och det känns helt rätt att det är Brooking som gör det på en ganska underlig, låg nick efter förtjänstfullt förarbete av Devonshire på vänsterkanten.
Det kommer att visa sig att 80-talet har mer att erbjuda. 1981 sker något som bara har hänt en gång tidigare i klubbens historia: West Ham vinner en serie. Man defilerar hem division 2, 13 poäng före 2:an Notts County. (Första gången Hammers toppade en sluttabell var förresten 1958, när man äntligen, efter 19 säsonger i division 2, återvände till högsta ligan.) Sen följer fyra säsonger med hyfsade ligaplaceringar innan vi är framme vid spelåret 1985/86, säsongen då Hammers faktiskt för första och - hittills! - enda gången är med och slåss om ligatiteln in i det sista. Det "The Boys of ´86" presterar är måhända inget som får fans till Man United, Arsenal och Liverpool att höja på ögonbrynen. För oss West Ham-anhängare är däremot följande facit under säsongens första halva direkt häpnadsväckande: Efter en för vårt lag sedvanligt trög inledning med en seger och tre förluster påbörjar "The Boys" den 31 augusti en svit på 18 (!) ligamatcher utan förlust. Det ska dröja fram till Boxing Day innan man förlorar. Man gör 44-16 på dessa matcher, vinner 12 av dem, bl a mot en av de blivande huvudkonkurrenterna Everton (2-1). Den enda match i sviten som jag med säkerhet minns att jag såg (Tipsextra) var bortavinsten mot Queens PR på konstgräs. Det var så stabilt, så orubbligt att man knappt trodde sina ögon. Segern stannade vid 1-0 den gången, målet inslaget med en distinkt volley av Frank McAvennie, den ene av våra två ohejdbara målgörare. Vår egen Supermac gjorde i liga och cup totalt 28 mål 85/86 och fick för övrigt representera Skottland i Mexico-VM sommaren -86.
