The White Hart Blues

En kämpainsats av de blåvita måsarna, men efter ett ögonblicks magi av den spelare som Mark McGhee gav chansen i Wolves, Robbie Keane, tvingades Brighton lämna arenan med en «White Hart Blues».

Millwall hade i sista minuten bestämt sig för att de inte ville låta Mark McCammon spela i FA-cupen, och därför bestämde sig Mark McGhee för att spela ett 5-4-1-system, med Leon Knight ensam på topp, tre mittbackar (Butters, Hinshelwood och Virgo), Reid och Mayo som vingbackar, och Harding, Oatway, Carpenter och Hart på mittfältet.

Första halvlek var en öppen historia med chanser åt båda håll. Brightons bästa chans kom efter cirka en kvart, då Carpenter träffade ribban eller stolpen, kommentatorerna var inte riktigt överens om vilket, med "Robinson viftande i tomma intet", och Kerry Mayo sköt returen över. Mayo var framme och oroade fler gånger, Virgo smög upp i straffområdet vid frisparkar och hörnor, och Knight hade ett farligt skott och en dito nick (!). I första halvlek avfyrade Brighton åtta skott mot Tottenhams fyra, och hade tre hörnor mot Tottenhams två. Men, men, men...

Med lite mer än fem minuter kvar av halvleken får Tottenham en hörna, som tas kort. Ett inlägg och en lobbnick(?) av Englands mittback Ledley King senare har Tottenham tagit ledningen. Ett mål som inte kändes helt nödvändigt att släppa in, Brighton verkade inte vara med på den korta hörnan och tappade sina positioner.

Även om vi låg under var första halvlek en av de bättre vi spelat i år.

I andra halvlek börjar Brighton positivt, och skaffar sig snabbt en hörna, som förvandlas till en farlig frispark några meter utanför straffområdet. Knight hoppar över, Carpenter klipper till -- en låg boll i bortre hö...... MMMMMMMMÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅLLLLLLLLLLL!!!!

Rättvisa skipad, och balansen återställd.

Resten av halvleken hade inte samma snabba flöde av målchanser som den första, förmodligen därför att Brighton inte anföll lika hårt som i första halvleken. Trots detta hade man sex hörnor, och en del farligheter, till exempel en frispark från Kerry Mayo som Gary Hart språngnickar så att Robinson tvingas tippa den till hörna. Tottenham hade också en del farligheter; efter en halvtimmas spel missade först Kuipers en hörna, men revanscherade sig strax efteråt genom att tippa ut ett farligt skott från Ziegler. Med en kvart kvar kom förre Brightonlånet Mark Yeates in, och han var nära att ställa till det för sina före detta lagkamrater ett par gånger.

Men med nio minuter kvar visade sig slutligen skillnaden mellan divisionerna -- Edman slår ett inlägg, som når fram till Robbie Keane, och han dundrar in ett fantastiskt skott från straffområdeslinjen. Enligt matchkommentaren såg Defoe till att Virgo inte kom åt bollen, och en av kommentatorerna tyckte att det var en solklar frispark, men spelarna själva tycks ha haft en mer flexibel inställning -- sånt händer, och det gäller att spela till visselsignalen. Och Tottenham kanske inte är rätt lag att anklaga för att ha tumme med domare just för tillfället...

Slutresultatet blev alltså 2-1 till Tottenham. Sett till hela matchen var oavgjort förmodligen det mest rättvisa resultatet, men fotboll handlar om att göra mål, och Tottenham, och Robbie Keane, hade det där lilla extra som behövs för att skapa mål ur vad som ser ut att vara ingenting. Brightonspelarna var ändå ganska nöjda med sin insats; de vet att det väntar viktigare matcher under våren, inte minst matchen mot Falmer council, och de kan se dessa an med ett stort tillförsikt -- det är inget fel på vare sig form eller självförtroende.

Några kommentarer:

Paul Reid: Enligt uppgift spelade han sin bästa match i Brightontröjan, och var mångas man-of-the-match. Han har växt in i sin högervingbacksroll, och Paul Watson kan få svårt att slå sig in i laget igen.

Tottenham: Svårt att säga om de var dåliga, vi var bra, eller att skillnaden mellan ett motiverat lag i «mästarskeppet» och ett omotiverat (?) lag i «premiärskeppet» inte är större -- förmodligen något slags blandning av alla tre. Våra motståndare har en vana att spela sin sämsta match i mannaminne mot just oss, och det har vi ju naturligtvis inget emot. Så vitt jag förstår ställde man ett så gott som ordinarie lag på benen, och hur många miljoner det kostat att samla ihop deras startelva vet jag inte, men jag skulle tippa på att den billigaste spelaren kostade avsevärt mer än hela Brightonlaget, med avbytare och allt...

Publiken: Enligt uppgift fanns det 31 000 Tottenhamfans på arenan, alla tysta som möss, medan 5000 Brightonfans sjöng "AAAAAAAAAAAAAAALLLLLBBIIIIIIOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOONNNN" så att man nästan kunde höra det till Märsta utan radio. Fantastiskt!

Sheffield United: Våra motståndare nästa lördag slog ut Aston Villa med 3-1, och en viss Danny Cullip (namnet känns bekant?) gjorde första målet för de rödvita stålmännen. Bring them on!

Lite numerologi: För den som intresserad av sådant må meddelas att Tottenham förra året också mötte det lag som då låg på artonde plats i andra divisionen, att man vann även den matchen och att det blev tre mål i den matchen också (fast den gången såg man till att göra alla själv). Det laget var Crystal Palace, som sedan tog sig till playoff och PL...

bosjo2005-01-08 19:40:00

Fler artiklar om Brighton