Krönika: Stan the Man
Skicklig ytter eller övervärderad sopa? Tankar och reflektioner kring fansens kelgris, Stan Lazaridis.
STANLEY LAZARIDIS. En av de få spelare som överlevt Mr Steve Bruces utsortering i Birmingham, och som förblir en favorit för Bluessupportrarna. Australiensaren är dock inte bara älskad för sin lojalitet eller för klubbens tro på honom. För mig har han alltid varit, och är alltjämt, ett upphov för komiska emotioner. Ett föremål för sarkasmer som ideligen rapas upp från platsen i fåtöljen när han kommer till synes på den breda TV-skärmen.
Men trots det bidrar han, lika mycket som den bråkande Robbie Savage, till känslan av ett Birmingham City. Lika mycket som Christophe Dugarrys farväl av Midlands sved, där han lämnade en känsla av ett inkomplett Birmingham, lika mycket skulle Blues inte kännas som ett sant Blues utan Lazaridis.
PÅ FLERA SÄTT PERSONIFIERAR Lazaridis Birmingham. Månne inte som ett ansikte utåt, då australiensaren knappast är någon bildskön varelse med sin knappt existerande hals och sitt vågigt kammade hår som inte alls står i harmoni med resten av utseendet. Men hans inställning i att aldrig ge upp är något som gör att han passar Blueskostymen perfekt. Därtill besitter han en lojalitet som varje klubb eftersträvar bland sina spelare, och då minst lika kämpvilliga spelare som Savage visat sig svikta på den punkten, passar Stan ännu bättre i rollen för en ultimat Blueslirare.
En springande punkt hos Lazaridis är dock kvaliteten. Den är högst omdiskuterad, och enligt mitt tycke är han en missuppfattad figur inom fotbollen. Kommentatorer har kallat honom "snabb", "teknisk" och "kvick", men ytterst få superlativer stämmer in på den Perthfödde vänsterbreddaren. Det går inte att frånkomma att han är en otroligt begränsad spelare, vilket är en av anledningarna till de komiska känslor som hyses mot honom. Det är skrattretande att bevittna "Skippy Stan", som han kallas av lagkamraterna, i aktion på planen. Han är totalt inkapabel att använda högerfoten; han för bollen uteslutande med vänster fot, tar emot den med densamma och passar och skjuter med den, oavsett situation. Således kan påståendet om hans besittning av teknik redan nu skrotas.
Beskrivningen av Lazaridis som snabb stämmer i sådana fall mer överens med verkligheten. Han kan uppvisa en extrem speed när han får öppet fält framåt och vinner majoriteten av sina löpdueller. Om vägen framåt är blockerad kan han dock klassificeras som ofarlig för det försvarande laget. Åter kommer hans teknik till korta, då den i det närmaste är obefintlig, och man kan lätt avfärda ett försök från australiensaren att ta sig förbi.
Det är denna del av fotbollsspelaren Stan Lazaridis som ger det otroligt komiska intrycket, som ger upphov till någon sorts hatbeblandad kärlek då man i samma sekund som han äntrar banan utbrister: "Ånej! Inte Lazaridis!". Hans närvaro på planen är förknippad med enspårighet och samtidigt som man avgudar honom så känner man att vad som helst utom honom hade varit bättre.
Stans samtliga fotbollsegenskaper är dock inte obefintliga. Han är under årens lopp trollbundit sin publik med en rad vackra mål, riktade och avlossade från hans vänsterfot. I sin premiärmatch för Birmingham nätade han på frispark mot Fulham och sedan dess har han gjort ett antal till. Faktumet att hans första mål kom på frispark är också ofrånkomligt komiskt, eftersom hans förmåga att avsluta på liggande boll är ljusår bättre och jämnare än hans duglighet i att skjuta i farten. Ifjol gjorde han ett spektakulärt mål efter en löpning på sin vänsterkant då han avfyrade en projektil ur en närmast obefintlig vinkel, men detta är också ett av de få mål som haft liknande händelseförlopp.
STANLEY FÖDDES I PERTH i Australien år 1972 och spelade i klubben West Adelaide under både junior och senior-år. Han uppsnappades av Frank Lampard den äldre, då assisterande tränare i West Ham, och rekommenderade klubben sitt fynd till klubben. Den då tjugotreårige mittfältaren satte sin signatur på ett kontrakt för klubben som skulle äga honom för de fyra nästkommande säsongerna, och som gav hans australiensiska klubb £300.000 i utbyte.
Under framförallt säsong 97-98 spelade Lazaridis en viktig roll i West Ham, innan han köptes av Birmingham City för £1.5 miljoner. Under sin tid i London hade han gjort tre mål från sin vänsterposition.
Karriären i Midlands började med det nämnda frisparksmålet mot Fulham, då han omedelbart sköt sig till fansens sympatier, innan skador började spöka för honom. "Skippy" satt på läktaren ett flertal matcher med justeringar, men under hans andra säsong användes han flitigt i startelvan.
Steve Bruces regim innebar främst bänken för Lazaridis, som dock gjorde tretton inhopp när Blues avancerade till Premier League. Hans roll bestod, även om han ansågs vara en nyckelfigur i laget, vid sidan av Christophe Dugarry och Robbie Savage. Publikfavoritens framträdanden sänktes dock stadigt i frekvens i takt med tiden och fram tills i dags dato har han beprövats nio gånger i startelvan. Australiensaren innehar ett tämligen färskt tvåårskontrakt med klubben, ytterligare ett bevis på lojalitet, och tackade nej till klubbar som Leeds för att stanna i en mer undanskymd roll på St Andrews.
Men trots en breddad trupp och minskad speltid glöms inte Stan Lazaridis bort, och han märks alltid när han är på banan, om än på ett ibland negativt vis. Hans karaktäristiska, krumma löpstil, hans ensidighet, hans två uppsträckta händer vid hörnorna och hans benägenhet att höja atmosfären till och med vid TV-soffan. Det är utmärkande punkter som man förknippar med ingen annan än honom, och han kommer att bli ihågkommen, också efter sitt slut på St Andrews, kanske inte som en spektakulär fotbollsspelare, men som en spelare i sann Birminghamanda.
