Vi spelar i 45 minuter - minst...
Vi spelar till 21 - minst... brukade den legendariske bordtenniskämpen Kjell Johansson hävda, och ju längre matcherna led desto bättre blev han. Brighton kopierade hans motto på lördagseftermiddagen, och vann med 2-1 borta mot Sheffield United efter två mål gjorda på övertid.
Mark McGhee valde inte helt oväntat att fortsätta med det lag och den uppställning som gjorde en sådan kämpamatch mot Tottenham förra veckan. Med andra ord Hinshelwood, Butters och Virgo som mitt backar; Reid och Mayo som vingbackar; Carpenter, Oatway och Harding på mittfältet; och Hart och Knight som anfallare.
Första halvleks spel var en besvikelse för alla som hoppats att Brighton skulle kunna hålla spelet uppe lika väl mot Sheffield U som mot Tottenham, men trots att Sheffield hade bollen större delen av tiden, och slog in mängder av inlägg, så hade de väldigt få riktigt farliga chanser. Ett skott utanför av Leigh Bromby redan i fjärde minuten, och en boll som mer studsade på än sköts av Chris Morgan var kanske de största chanserna.
I sista minuten, eller rättare i förlängningsminuten, fick Sheffield en farlig frispark, och man skickade upp nästan hela laget för att försöka utnyttja vad som verkade vara halvlekens sista chans. Men Brighton lyckades inte bara avvärja faran, utan kontrade snabbt, Hart kämpade ner Jagielka och plötsligt var man tre mot en. Knight sprintade upp på vänstersidan, passade i rätt ögonblick in till Carpenter som bredsidade bollen in i bortre hörnet. To the Albion one nil, to the Albion one nil...
Handen på hjärtat, det kändes inte helt rättvist - men å andra sidan kändes det hårt att ligga under med 1-0 efter den fina första halvleken förra veckan. Fram till slutminuterna hade man kunnat räkna Brightons farliga anfall på ena handens stortå, men någon minut innan målet hade Gary Hart slagit en fin passning till Paul Reid, men denne blev stoppad på ett «rutinerat» sätt av Chris Morgan. OK, Oatway och Hart hade haft en nickövning i farlig närhet av Unitedmålet efter en hörna som vi fått till skänks av en domare som måste ha missförstått sin linjedomare - Knight knuffade en stålmannaförsvare, linjedomaren viftade för den självklara frisparken, och domaren dömde ... hörna?
I andra halvlek började Brighton försiktigt och Sheffield ökade trycket ännu mer. I nionde minuten rensade Butters på mållinjen, en trevlig vana han skaffat sig de senaste veckorna, när en frispark från Leigh Harley (?) råkade passera Kuipers, men tre minuter senare var olyckan framme. Mayo kämpade om bollen med någon unitedspelare, och tyvärr misslyckades han med sin rensning och skickade i stället in bollen i det egna målet. 1-1, utan att Sheffield hade behövt anstränga sig över hövan.
Med ställningen utjämnad jämnade också spelet ut sig - chanser skapades på båda håll, men ingenting var av det där slaget som får kommentatorernas röster att gå upp i falsett. På Brightons plussida fanns bland annat en flytande sekvens som avslutades med ett inlägg till Hart som gjort en fin löpning, men han fick tyvärr felträff, och en kalabalikartad situation med cirka sju minuter kvar, där Knight, McCammon och ytterligare någon (Reid?) fick skottläge. Sheffield hade också sina möjligheter, framför allt genom mittfältarna Tonge och Jagielka, men jag hoppas ni ursäktar om jag «glömde bort» att anteckna deras chanser...
Med tre av de fyra tilläggsminuterna avklarade, och kommentatorerna diskuterande hur bra det var att klara oavgjort borta mot Sheffield United, gjorde Brighton ett sista angreppsförsök, Paul Reid slår fram en briljant passning till Leon Knight som går in i straffområdet och ... MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅLLLL!!! 2-1 på övertid, och äntligen kunde man höra Brightons fans gunga till Aaaaaalbiiiooooonn, Aaaaalbiiiiioooon.
Kommentarer
Brighton spelade inte lika bra som mot Tottenham, men man kan inte klaga på effektiviteten - två chanser och två mål. Lite självförtroende kan göra underverk, och med lite tur börjar det nu släppa för Leon Knight. Det verkar som om McGhee lyckats övertala laget att spela sig ut ur försvaret och kontra via snabba passningar på marken i stället för det vanliga tjongandet mot en targetman -- och ska man spela med Hart och Knight på topp måste man spela så eftersom ingen av dem räcker mer än till midjan på en normal mittback. Så ville Coppell att vi skulle spela, och det är ett spel som passar både Knight och Hart.
Sheffield United var en liten besvikelse, men förmodligen spelade de sin sämsta match för säsongen, något som alla lag som möter oss brukar göra. Spelet fram till straffområdet var det inget fel på, men sedan tog det stopp. Hur kan ett lag som spottar in tre mål mot Aston Villa vara så trubbigt framåt? Men med tanke på Brighton brukar slå bra lag och förlora mot bottenlag torde sannolikheten att de spelar i «premiärligan» nästa år vara avsevärd...
Det talades en del om «kompismötet» mellan Cullip och hans forna lagkamrater, och det gav säkert brightonspelarna lite extra motivation. De sista minuterna ställdes Paul Reid på högerkanten mot sin förre lagkamrat i Bradford, Danny Cadamarteri, och även ur den duellen gick Brighton segrande.
Ännu en fantastisk bortaseger att lägga till de tidigare, och vår svit i serien är nu fem matcher utan förlust; vi har tagit elva poäng på de senaste fem matcherna. The future is Bright[on], the future is Albion...