1-1 på Elland Road
En ny stark insats från måsarna från sydkusten, som kämpade sig tillbaka från ett 1-0-underläge i halvtid, och fullt välförtjänt lämnade Elland Road med en viktig poäng.
Mark McGhee valde, trots hot/löften om att «rumstera om lite» i laget, att starta med ett lag som var i det närmaste identiskt med det lag som startade månaden. Med andra ord fick Hart maka på sig till den nyåterinlånade millwallforden Mark McCammon, och Adam Virgo återtog sin plats som mittback i trebackslinjen. Det andra lånet, David Yelldell, fick förtroendet att starta i målet.
I första halvlek öppnade Leeds i ett högt tempo, och pumpade höjdbollar in mot Brightons straffområde, där dock Butters, Virgo och Yelldell höll rent. Efter den första anstormningen jämnade spelet ut sig, Leeds fortsatte att ha bollen större delen av tiden, och Brighton försökte kontra.
Just när det såg ut som halvleken var på väg att sluta 0-0 inträffade katastrofen. Leeds fick en hörna, som slogs av Healy, som tillsammans med Lennon varit de tongivande i Leeds. Bollen hamnade framför fötterna på "ärkeäcklet" Carlilse, vilken fick på en snespark som rikoschetterade tillbaka till honom, och hans andra försök letade sig på något sätt in i målet.
Strax innan målet hade brightonfansen haft hjärtat i halsgropen när Yelldells käke och Deanes fot råkade kollidera, något som renderade leedsforwarden ett gult kort. Tack och lov kunde vår nyinlånade målvakt fortsätta.
Totalt sett gick halvleken till Leeds, även om Brighton försvarade sig väl, och 0-0 hade inte varit orättvist.
I andra halvlek startade Leeds starkt och redan i första minuten var Hinshelwood tvungen att göra en sistaminutentackling när Walton höll på att rinna igenom.
Men efter sju minuter ändrades matchbilden -- McCammon gick ut, Hart kom in, och Brighton ändrade system till 4-4-2 med Adam Virgo på topp tillsammans med Knight, medan Hart tog över högerkanten. Några minuter senare kom Nathan Jones in för att vi skulle få lite mer bredd till vänster. Harding gick ut, vilket verkade märkligt -- Mayo hade enorma problem med Lennon och Kelly på sin kant, och Harding borde ha varit bättre lämpad att täppa till. Men McGhee är manager, och det finns antagligen någon anledning till det...
Brighton fick mer av bollen, och utan att överdriva alltför mycket kan man säga att rollerna nu blev ombytta -- Brighton huffade och puffade, spelade runt bollar på kanterna, skickade in inlägg och skaffade sig hörnor, men utan att få till den där riktigt farliga chansen; medan Leeds skickade snabba bollar mot Healy, men tack vare en fin räddning av Yelldell och en dito tackling av Oatway var ställningen fortfarande 1-0 med tio minuter kvar av matchen.
Då skaffar sig Brighton ännu en hörna, och efter lite trixande går bollen till Nathan Jones som smeker in ett inlägg --- BIG GUY BUTTERS!!!!!!! 1-1, och brightonfansen bakom målet lyfter mot sjunde himlen...
De sista minuterna blir händelserika, dels för att båda lagen fortsätter att försöka vinna matchen, men dels också för att matchen blir onödigt grinig. Kapten Oatway får ett direkt rött kort för något som kommentatorerna inte uppfattade, men gissade berodde på att han måttat en högerkrok mot Walton, och några minuter senare kommer Eirik Bakke in på planen, börjar med ett tvåfotat överfall på Nathan Jones, som till kommentatorenas förtrytelse bara renderade honom ett gult kort. Men trots en sen belägring av Leeds blev det inga fler mål.
Sett till hela matchen var oavgjort ett rättvist resultat; Leeds hade kanske aningen mer av spelet, men Brightons försvar spelade stabilt hela matchen och det mål man släppte in var mer otur än något annat. Paul Reid hade ännu en suverän match, och jag tror att han missade en brytning på hela matchen, plus att han hängde med i anfallet, skickade in inlägg och avfyrade skott mot leedsmålet. Leeds bäste spelare var förmodligen Aaron Lennon (åtminstone jag var tacksam när Blackwell bytte ut honom), i hård konkurrens med Healy.
Spridda kommentarer:
Yelldell: Klarade sin debut med beröm godkänt. Hade inte så mycket att göra, men gjorde det han skulle på ett kompetent sätt, och framför allt var han duktig på att snabbt sätta bollen i spel med hjälp av ett precist utkast. Han erkände efteråt att han varit nervös, men att det försvann efter några ingripanden. McGhee berättade i en intervju efter matchen att när han tackade Yelldell för sin insats tog laget upp en spontan applåd, så även hans lagkamrater var nöjda med hans spel.
McCammon: Juryn konfererar fortfarande... Han verkar vara lite åt Iwelumo-hållet, men utan dennes målkänsla. Enligt kommentatorena kommer McCammon att skriva på för två år på måndag, och det är bara att hoppas att McGhees näsa för nyförvärv inte sviker honom.
Oatways utvisning: Jag har fortfarande inte fått klarhet i vad som hände, men enligt uppgift har Oatway bett sina lagkamrate om ursäkt, så något fuffens har han säkert haft för sig. Som kapten bör man kunna hålla sitt humör i schack, och det är beklagligt att han inte lyckades. McGhee måste nu inte bara hitta en ny mittfältare, gissningsvis Nicolas, utan också en ny kapten för de närmaste tre matcherna.
Dan Harding spelade, och förhoppningsvis betyder det att han inte säljs till Everton eller någon annan PL-klubb innan vädrings-, förlåt, värvningsfönstret slår igen för den här gången.
Leeds: Kompakt och kompetent lag (förutom äcklet, förstås...), och jag skulle inte bli förvånad om de lyckas kämpa sig upp till en slutspelsplats när serien är slut. Å andra sidan trodde jag att de skulle hålla sig kvar i PL förra året, så man kan ifrågasätta mina referenser som mästertippare...
En elak kommentar från Ian Harts telefonshow är (kanske) värd att rädda till eftervärlden. Samtalet gick ungefär såhär:
Telefonröst: ... jag menar, Brian DEANE...!
Hart: Brian Deane gick just förbi, i en blå kostym -- han såg precis ut som Ray Charles.
Telefonröst: [kort paus] Han spelar som Ray Charles också...
Publiken: Som vanligt överröstade brightonfansen hemmapubliken utan större problem, men leedspubliken hördes faktiskt då och då. Det var inte som i matchen mot Sheffield United för några veckor sedan, då man var tvungen att sjunga åt hemmapubliken också ("We're just a town full of faggots")... Jag vet inte hur många brightonfans som gjorde resan till Yorkshire, men skulle tippa på att det bara var två-tretusen -- tack vare att matchen flyttades i sista minuten hade säkerligen många bokat helgen för andra saker, som till exempel att stödja Wrexham i sin kamp för överlevnad.
