Reserapport från Rotherham
Segern mot Rotherham var precis vad vi hoppades på, och nu väntar bara den spännande upplösningen nästa vecka. Denna sänds på Sky Sports, så det är dags att bänka sig framför TV-apparaterna.
Som den uppmärksamme läsaren upptäckt har det inte kommit någon matchrapport på den här sajten, och det beror på att undertecknad tillbringat det senaste dygnet med att ta sig hem ifrån södra Yorkshire. Här kommer i stället några intryck från Brightons kanske viktigaste match hittills under säsongen, en match som bara måste vinnas.
Rotherham visade sig vara en ganska normal engelsk stad, med det vanliga utbudet av Tescos, kinesiska takeaways och nedrökta pubar. Å andra sidan såg jag under mina irrvandringar i staden en Lidl-butik och en "Gentlemen's Club" som gick under namnet "Blue Minx", så man har inte helt undkommit utrikiska nymodigheter...
Millmoor ligger inte direkt i någon av de mer fashionabla områdena, och är dessutom i stort behov av modernisering; från min plats såg man inte mittendelen av det bortre målet, en bamsig pelare med antikt utseende skymde sikten, och eftersom den stod ganska långt bort räckte det inte med sedvanlig överkroppsakrobatik för att få full kontroll över händelserna i det straffområdet. Och att en stadig polis bestämde sig för att han hade en perfekt utsiktsplats just bredvid mig gjorde inte saken bättre.
Brightonklacken var som väntat ganska stor, bortåt 3000, vilket betydde att styrkeförhållandet mellan de båda publikdelarna var ungefär lika. Vad beträffar ljudstyrkan var dock bortaklacken nästan pinsamt överlägsen; det enda motstånd som bjöds kom från något tiotal flickor i tioåråldern som före matchen agerade "cheerleaders". Men de äldre rotherhamanhängarna nöjde sig med argsinta rop på domaren när de tyckte att en brightontackling var onödigt brysk, och var i övrigt synnerligen tystlåten.
Matchen som sådan var inte så mycket att orda om, Rotherham visade ganska tydligt varför man befinner sig på sin nuvarande plats, dvs överlägset sist i läskligan - ganska andefattigt spel med många felpass, och stora luckor i försvaret.
Brighton var, i ärlighetens namn, inte mycket bättre men det var trots allt en viss klasskillnad. Helt ofarliga var Rotherham förvisso inte, man hade flera hörnor där Brightonförsvaret visade att man saknade kontroll över luftrummet; i slutet av första halvlek skavde en nick bort färgen på ovansidan av ribban utan att Blayney var i närheten av bollen, och i början av andra halvlek gjorde en brightonspelare, jag såg inte vem, en akrobatisk räddning på mållinjen; eftersom klacken omedelbart började sjunga om Charlie Oatway gissar jag att det var han som agerade extramålvakt...
Men, som sagt, Brighton hade matchen ganska väl under kontroll. 1-0 kom i mitten av första halvlek, Carpenter slog in en välavvägd frispark som en spelare fick en perfekt träff med huvudet på; ett riktigt elegant mål, om det inte varit så att den nickande spelaren burit röd tröja, och inte kycklinggul... Nåja, alla mål räknas, och vi har ingen anledning att vara kräsna. Den sista halvtimmen tror jag inte att Rotherham hade en enda farlighet. Även om en ledning med ett enda mål inte känns särskilt betryggande så hade man ingen direkt panikkänsla heller; det är helt enkelt svårt att vara orolig när spelet nästan helt försiggår på motståndarplanhalvan.
Och Brighton hade sannerligen bud på fler mål. Hur till exempel Hammond kunde undvika att göra mål på sina två jättelägen i andra halvlek är en gåta; Kerry Mayo, av alla människor, blev listigt framspelad av Leon Knight, men sköt rakt på målvakten helt fri med denne; och Chris McPhee lyckades tappa kontrollen över bollen när han kom i ett liknande läge i första halvlek. Leon Knight hade dessutom en lyftning i ribban, och jag har säkert missat flera möjligheter. Någon, jag tror det var Gary Hart, hade ett hyfsat läge i första halvlek, men jag är inte säker på hur farligt det var; jag skyller på stolpar och poliser...
Ett ganska bra bevis på vad de stackars rotherhamborna tvingats utstå under säsongen var en kommentar som en av poliserna fällde till en av sina kollegor i slutet av matchen: "This is actually quite a good game of football." Om man tycker att en sådan katalog av missade upplagda lägen är fotbollsunderhållning, så är jag ganska glad att jag inte befunnit mig på Millmoor tidigare under säsongen.
Det är svårt att komma med individuell spelarkritik, men man kan inte komma ifrån att laget ser ganska tunt ut, framför allt i mittförsvaret där El-Abd vikarierade utan att övertyga till hundra procent, och i anfallet, där varken Knight eller McPhee förmådde oroa rotherhamförsvaret nämnvärt. De flesta farligheterna skapades på högerkanten, där Paul Reid hjälpte Gary Hart med det offensiva arbetet. Men Adam Virgo saknas, både i försvaret och i anfallet. Mark McCammon fanns vare sig på plan eller på bänken, så frågan är om han är satt i malpåse tills nästa säsong, eller om han har blivit petad för gott. Det klarnar nog så småningom...
Inför sista omgången är läget klart: En poäng hemma mot Ipswich, och kontraktet är klart. Ipswich slåss med Wigan om andraplatsen, och kommer säkert att göra allt för att vinna; Wigan möter Reading, som liksom West Ham och Sheffield United verkar göra allt för att undvika den sista playoffplatsen...
Skulle vi förlora har vi två möjligheter kvar; dels att Gillingham förlorar mot Nottingham, och dels att Crewe inte vinner mot Coventry. Varken Nottingham eller Coventry har särskilt mycket att spela för, båda lagen vet var de kommer att spela nästa år, och kan därför ha svårt med motivationen. Man kan ju alltid hoppas att Mickey Adams vill behålla sin legendstatus i Brighton med omnejd, och lyckas få sitt lag att prestera fotboll av samma kaliber som man gjorde mot Derby i helgen. Hur som helst blir det en spännande avslutning nästa söndag...
