Bowyer aktuell igen
Tankar kring övergången Lee Bowyer från en återvändande och solbränd Medelhavsturist.
Tillbaks från semestern. Frankrike och Italien klarades av på tre veckor och medan undertecknad lapade sol och svalkade sig i Medelhavet nådde informationen att Lee Boywers övergång gått i stöpet hans öron. Det var för mig goda nyheter. Jag har en klar och stereotyp - och ur hans synvinkel negativ - bild av Bowyer, förut främst vid sidan av planen men nu även på densamma. Ingen har undgått hans slagsmål med lagkamraten Kieron Dyer, episoden med asiaten och nattklubben är även den vida känd, samt problemen med marijuanan tillbaks år 1995.
I många fall kan jag vara förlåtande och ge människor en andra chans, vare sig det gäller en relation med en person jag mött eller en jag sett på TV-skärmen. Bowyer har jag dock ingen anledning att ändra åsikt om. Han har gång på gång visat sig vara ett vandrande problem. Jag skulle aldrig vilja se den förre landslagsmannen i mitt lags tröja. Trots att jag gillar Steve Bruce mer än någon annan manager i Premier League och högaktar honom, så tar jag supportrarnas parti i frågan Bowyer. De som anordnade protestlistan gjorde rätt, enligt min mening.
Så varför tar jag upp detta ämne, som tycktes sjunka i och med Lees avståndstagande från klubben efter protesterna? Därför att Bruce ännu inte gett upp hoppet, förtäljer nu nya historier. Han är fortfarande intresserad av den uppenbart våldsamme mittfältaren. När jag säger våldsam menar jag inte i den anda som vi sett Savage eller Johson agera på planen, den sidan har han visserligen också, men jag syftar främst på den icke-fotbollsmässiga våldsamheten.
Den kämparanda och fysiska styrka som han besitter, och det är väl ungefär det beröm jag kan ge honom, behövs inte heller i Birmingham. Kämpande och slit är faktiskt en vara som vi har ganska gott om i Blues, med spelare som just nämnde Damien Johnson, Mehdi Nafti och Stephen Clemence. Alla dessa har dessutom ett bättre spelsinne och är ur min föralldel subjektiva synvinkel, bättre spelare.
Summa summarum: Lee Bowyer behövs rent besättningsmässigt sett inte på St Andrews. Om han är välkommen eller ej är sedan en annan femma som är upp till varje supporter, lagkamrat och ledare att avgöra. Jag har dock min ståndpunkt klar, vilket framgår tydligt i texten. Mehdi Nafti är ett alternativ som jag långt mer föredrar än hans engelske mittfältskollega.
Busvissla eller hylla Lee Bowyer i forumet.
