Oavgjort på Pride Park

Efter en jämn och hård match, med målchanser för båda lagen, vände Brighton tillbaka till sydkusten med en viktig poäng i bagaget. «Det kan vara den poängen som håller oss uppe», sa Mark McGhee efter matchen, men vi behöver nog några till för att vara på den säkra sidan...

McGhee hade uppenbarligen läst vad jag skrev i sammanfattningen inför säsongen, eftersom han valde en uppställning som var precis den jag förutspådde -- de två osäkra platserna i min premiäruppställning kneps av spelare som anslöt till truppen efter att jag skrev artikeln. Vi ställde alltså upp med villalånet Wayne Henderson i mål; Dodd, McShane, Butters, och Mayo som backar; Hammond, Oatway, Carpenter och Reid på mittfältet; Colin Kazim-Richards i anfallet; och slutligen Leon Knight, som på pappret spelade i anfallet, men i verkligheten höll han till på mittfältet större delen av tiden -- enligt uppgift höll han koll på Idiakez.

Första halvlek började Brighton bäst och redan i sjunde minuten tog man ledningen. Dodd slog en frispark mot bortre stolpen, där McShane smugit upp; målvakten går ut, missar bollen, Hammond dyker upp och nickar bollen in i det öppna målet.

Men det dröjde inte länge förrän Derby kvitterade; brightonförsvaret fick inte tag på ett långt inkast, Rasiak fick möjligen några hårstrån på bollen, som till slut hamnar framför fötterna på Peschisolido, som elegant sätter upp den i nättaket utan chans för målvakten.

Fram till mitten av halvleken hade Brighton dominerat händelserna, utan att ha skapat så mycket mer än några inlägg och hörnor. Återstoden av halvleken var dock helt och hållet Derbys, och brightonförsvaret sattes på hårda prov av Peschisolido och Rasiak i första hand, men också dansken Bisgaard, som verkade komma runt på kanterna lite för ofta för min smak. Jag lyssnade på Derbys radioutsändning efter matchen, och de hävdade att de hade två solklara straffar under den här perioden, men de upptäckte inte brightonreportrarna... Och när Derby äntligen lyckades få in bollen i mål i halvlekens sista minut hade domaren redan blåst av för en foul på McShane.

I andra halvlek fortsatte Derby trycket, och redan i tredje minuten hade de en nick i ribban (Michael Johnson); några minuter senare nickar någon, Peschisolido om jag uppfattade det rätt, över Henderson, men någon (det brukar ju vara Butters...) lyckades få bort bollen på mållinjen. Efter ungefär en kvart var Henderson bortspelad, men Bisgaard nickade bollen, från långt håll, över ribban.

Men gradvis tog Brighton tillbaka initiativet, och mot slutet av matchen var det återigen Brighton som hade bollen under kontroll, och skapade de flesta chanserna. Hammond fick ytterligare ett fint nickläge, men missade den här gången målet. Leon Knight slog ett inlägg som blev så farligt att målvakten var tvungen att tippa det till hörna, och lite senare sköt han en frispark i utsidan av stolpen.

En stor del av underhållningen bjöds av domaren, eller rättare sagt domarna -- efter några minuters spel i andra halvlek gick domaren av planen skadad; det sista han gjorde innan han blev utbytt var att visa upp McGhee på läktaren. Vid en situation med mindre än tio minuter kvar av matchen såg den inbytte domaren inte att Johnson rev ner Kazim-Richards, som annars hade haft fritt fram, och han såg inte heller att linjedomaren viftade förrän Carpenter påpekade det för honom. Efter att diskuterat med linjedomaren, kallade han till sig ... Andrew Davies (!), och läxade upp honom! Om de två spelarna varit svåra att se skillnad på kunde man kanske ha viss förståelse för det, men de är ungefär lika lika varandra som ett lingon och en melon -- den ene kolsvart med kort, mörkt hår, runt 30 år; den andre kritvit, med vitt, burrigt hår, strax över 20... Mer än en frispark, och ett större antal oförstående skratt, blev det dock inte.

Sammanfattning: Derby hade en bra period kring halvtidsvilan, medan Brighton började och slutade bra. Derby vann skottstatistiken, medan Brighton vann hörnstatistiken med 5-1. Slutresultatet måste betecknas som rättvist, även om båda lagen skapade tillräckligt med chanser för att det med lite tur skulle kunnat bli seger.

Några spridda kommentarer:
Nykomlingarna: Alla fyra kom ifrån debuten med hedern i behåll. Bäst lyckades Colin Kazim-Richards, som var ett ständigt orosmoment för derbyförsvaret, och tvingade fram flera hörnor och frisparkar, och han hade dessutom ett par inte oävna möjligheter, ett skott och en nick som dock båda smet just utanför. Fortsätter han på det här sättet kommer han snabbt att bli en lika stor publikfavorit som Bobby Zamora.

Också Jason Dodd gjorde bra ifrån sig, både i anfallet och i försvaret, och blir förmodligen svår att peta från högerbacksplatsen. Många av de blåvita -- eller kanske ska man säga rödbruna eftersom vi spelade i den nya bortadressen -- möjligheter skapades genom inlägg, frisparkar och hörnor från hans fot. Paul McShane gjorde även han några fina ingripanden, och Wayne Henderson gjorde väl ungefär vad han skulle i målet; han fumlade lite med bollen ibland, men lyckades alltid reda upp situationen, utom vid målet där han var chanslös. Med andra ord ser McGhee ut att ha gjort lyckade värvningar så här långt, och han har enligt egen utsago inte värvat färdigt än...

Derby: Hemmalaget var bli blekare än de flesta förväntat sig, och Idiakez och Rasiak var inte alls lika dominerande som i förra årets match på Pride Park. Det är naturligtvis för tidigt att sia om hur det kommer att gå för dem i år, men de tycks för närvarande lita väldigt mycket på att Idiakez och Rasiak ska åstadkomma något framåt, och lyckas man hålla koll på dem (och i viss mån Smith/Bisgaard på kanterna) verkar de relativt lätta att tas med. Jag undrar vad som skulle hända om de två köptes i sista minuten av något desperat PL-lag (till exempel Wigan)?

Publiken:Som vanligt är man beredd att säga, sjöng 1700 brightonfans högre än mer 20000 hemmafans. «Aaaaaalbioooooooooooooon, Aaaaaaaaaaaalbiooooooooon...»

Falmer: Bara 84 dagar kvar nu...

bosjo2005-08-08 00:05:00

Fler artiklar om Brighton