Albionbullentinen, november
På kliniken
Vad gäller konvalescentens fötter, anklar samt tandlossning är det typiska skavanker som hör senhösten och svarta november till och som bara är att vänta och vi hoppas ska läka ut som vanligt… Plötslig bleknad, apati, samt känslan av en tyngd där bak är sannolikt en adekvat följdverkan av derbyinjektionen som gavs vid förra besöket. Fullt normalt. Ska funka så.
Ett hybrisutbrott redan i svarta november skulle istället betyda livsfara som ni vet… Annars visar ju provsvaren att hjärtat finns med, att överlevnadsinstinkten håller sig stabil, samt viktigast av allt, att ryggmärg/hjärnkontor, som höll konvalescenten kvar på benen förra säsongen, alltjämt verkar stadigvarande.
Nej, ni behöver inte oroa er för konvalescenten. Diffusa sjukdomskänslor likt de som beskrivs hör oftast hösten och svarta november till, och jag är säker på att den här fjortondagars sjukskrivningen bara har gjort konvalescenten gott. Skulle det trots allt vara så att de sistlidna veckornas symptom kvarstår efter helgen är han välkommen tillbaka för en remiss till en första-hjälpen-behandling på intensivvårdsavdelningen. Jo, förresten. Det skadar nog inte om ni rullar upp konvalescentens strumpor och provar sätta på honom de där derbygaloscherna igen…
Jag tackar farbror doktorn, betalar i luckan mellan mittbackarna, får en fristämpel på säsongsbiljetten, och läser på; Läkemedel-listan, 18/11:
1. Lyckopiller, mot ryslig derbybaksmälla.
2. Proteindiet, för mera tyngd på mittfältet.
3. Gasbinda, runt stukad offensiv.
Portsmouth: Ett Apple(ton) om dan håller doktorn borta.
Taktiktavlan 2011/12: Täta bakåt!
Har ni hört den förut: måstematch.
Månadens upp från bänken: Z Gera(ldrig) upp!
Månadens sätt dig: J Thomas, nog effektivast som inhoppare?
Hur som helst…: Försvaret så mycket tryggare med Foster.
Kort-korta matchrapporten okt/nov:
16/10. Albion-Wolverhampton Wanderers 2-0 (1-0). 1 ursinnig väckarklocka. 1 par duttar munvatten. 150 cl samarin. 112 till pizzabudet. 1 gediget försvarsspel. 1 koppel luspudlar bortkontrade. 1 gott skratt. 1 helgjuten derbyseger. Se man på! Receptet för en bekymmersfri söndag.
22/10. Aston Villa-Albion 1-2 (1-1). ...och derbypartyt bara fortsatte! Albion övertygade. Viljan vann. Varken tidigt underläge, missad straff eller fan en bödel i Villas backlinje, kunde förhindra derbyt att gå rätt väg. 32 års väntan betydde solsken hela dan och dimma framåt midnatt. Ähh få hit bastkjolen vettja! Jag har ju för tusan inget under…
29/10. Albion-Liverpool 0-2 (0-2). Öh urk… Uppstötningen från derbyfesten smakade faktiskt mer beskt än surt. Linjemannens straff-flagg dödade eftermiddagen tidigt, och lika bra så när Albion själva tycktes ha vinkat vit flagg redan innan matchprogrammet gått i tryck. Kampvilja och ambition tillbaks nånstans i Swansea. Betyg: läskliga +.
5/11. Arsenal-Albion 3-0 (2-0). Nä. Att blixten skulle slå ner på samma stadion två gånger förväntades aldrig. Dock hade blott ett hällregn förmått göra den här tillställningen intressant. Albion uppgivet och oorganiserat från avspark, och säg varför alls byta om när man inte har tvättid förrän veckan efter? Vid Arsenals andra balja kom jag åtminstone ihåg hur jag glömt vattna ökenkaktusen i vardagsrumsfönstret…
Hösttecken I: sövande landslagsuppehåll zzz…
Hösttecken II: FA-cupen trots allt igång, om nån i en krasst tänkande fotbollsvärld orkar bry sig om en 140 år gammal charmig turnering?
Citatet: ”We will be very much bound by how much Roy will be go on for. It’s not quite so simple as him being 40 with at least twentyfive years left in the game”, Dan Ashworth, sportchef i Albion angående Roys kontrakt som löper ut till sommaren. (Bullentinens anm. apropå om hur det aldrig skjuter någon knopp på höstens gren…)
Gammalfarfar minns: ”Om ja minns? Uh ja, fördrumlade pojkmök! Ja minns dä som i går. 7 november 1892. 1-0 seger mot Bolton himma på gamla Ovalen. En gruvlig höstda som upplagd för en högklassisk ligafajt. Hästparkeringen stank, regnet piskade å sved, strumporna var nerrullade, luftpastejerna segla fram å tebaka, alla jagade svinlädret å maken te prima lervälling lär vesst allri ha skådats norr om Thämsen! Russinet i hela kalaset va ändå kapten Charlie Perry, som från sin mittbacksposition dirigerade Albionelvan att sparka å springa. En klassisk mittback av Albionsnitt. Stor, stark, pålitlig, å allti så smakfullt eligant, om så solen sken å gräset va grönt. 3 lannskamper, 219 matcher mä 16 påsar samt dubbla cupguld för Albion, hann vår gode Perry mä innan han drog sig tebaka som fotbollsinvalid anno 96.
Tja, sen bjöd ja him hela backlinjen för å hjälpa mäj sparka opp trägårn så gammalfarmor också feck lite gyttja å rulla sig i, håhå jaja dä va då dä…
Ånyo måstematch på gång gång
Ånyo vi klämmer i med vårt BÅNG BÅNG!!!
