All-in. Always.
Det blåser, bokstavligen, kalla vindar i England. De blåser runt London och storstadens finare kvarter. Klubbens kapten är inte längre landets kapten och de skador helgens motstånd lider av berör dem mer än vi berörs av våra. Varför? Klubben genomgår en av sina större generationsväxlingar genom tiderna, med ett stort problem. Framförhållning.
Jag har återigen tagit mig till min tillflyktsort Örebro inför helgens match. Det är här jag kan ta mig igenom en hel helg utan att behöva fundera nämnvärt på matchen imorgon. Tänker ni fyllehelg med grabbarna tänker ni fel. Tänker ni rekreationshelg med flickvännen tänker ni rätt. Jag har troligtvis ett av landets mest påtagliga kroniska ångesttillstånd vad gäller min fotboll. Jag ser sällan fram emot den samtidigt som jag älskar varje minut den varar. Chelsea borta var ren skräck för bara ett år sedan, nu är det en helt annan resa. Vägen dit är lika lång som vanligt men restiden har ändå kortats ner avsevärt. Det är inte en konkurrent om titeln som står på andra sidan mittlinjen vid avspark. Det är ett lag och en klubb som letar efter snabbast möjliga väg till stabilitet innan Champions League drar igång igen. Så i det hänseendet är det här en viktig match för Londons finest men ur rena titeldiskussioner är den oviktigt. Framför allt har man dåligt på fötterna för att ens ta upp diskussionen.
Vi har alla läst allt om Terry och jag hade gärna sett honom på planen. Sett hur Ferdinand behandlat honom, sett hur hela Man Utd behandlat honom. Däremot betyder hans frånvaro allt det ett lag utan sin kapten betyder. Det vi själva upplevt till och från efter att Vidic hängt upp tröjan för säsongen. Just en mittback som kapten är en populär lösning, ett klokt val, som ofta lyfter laget så mycket det går. Men man blir om möjligt än mer sårbara då en lagkapten i England som råkar vara mittback inte bara har ansvaret att "pusha" laget utan även styra backlinjen. United har fördelen i att ha Ferdinand som general när hans rygg är på humör för 90 minuter. Chelsea har... nykomlingen i gänget. Okej att Ivanovic är en ledare, ett monster på många sätt och vis men jag ser inte honom som den ledare som kan få andra att lyfta sig själv i en sådan här match. Hur diffust det nu må låta.
Chelsea som förra året skickade 500 miljoner upp till Liverpool och fick en formsvag Torres tillbaka valde i år en tryggare väg. Cahill är ingen fantastisk spelare på något sätt men man vet vad man får. En mycket kompatibel mittback som aldrig kommer att bli någon självklar stjärna. Ungefär. Nu stod han över senast men mycket tyder på att han kommer att få chansen imorgon. Cole är avstängd och Ivanovic måste ut på kanten igen, Cahill in centralt för att säkra hemåt med Luiz och Bosingwa på den andra kanten. Jag vet inte hur ni känner men själv blir jag inte direkt vettskrämd. När sedan Lampard, en av Chelseas bästa spelare i år enligt mig, eventuellt kommer att saknas börjar man nästan känna med Chelsea-supportrarna.
Nej så långt ska vi inte dra det, herregud det är ju nu det är dags. Det här är inte bara en jobbig bortamatch mot en av 2000-talets större antagonister utan det är även starten på en förhoppningsvis framgångsrik period. Jag och andra skriver och pratar gärna om när ligan avgörs. Jag vill gå så långt och påstå att jag tror att ligan avgörs i närmsta fyra omgångarna. För vår del alltså. Vi har Chelsea, Liverpool, Norwich och Spurs nästkommande omgångar. Någonstans däremellan ska vi ner till gräsets huvudstad och spela Europa-fotboll också. Klarar vi av den här närmsta tiden kommer vi att få en rolig vår, gör vi det inte kan den bli titellös. Så hårt vill jag dra det. Man kan dividera om hur vi kommer rustade, själv vill jag hävda att vi kommer väl rustade.
För när det blåser kalla vindar i London brukar det vara varma vindar i norra England. Debaclet mot Liverpool var glömt i och med att Hernandez äntligen fick göra mål igen och Berbatov bjudit Stoke på lektion efter lektion i fotbollsmagi. Matchen mot Stoke blev precis den uppladdning som krävdes inför kommande race. Rooney&Nani borta, Welbeck på bänken och ändå gick vi inte och sprang över Stoke. Nu verkar Wayne och Nani vilat färdigt, även Clev och Young är på väg och det kan vara den skjuts som behövs. Jag är inte det minsta religiös, men ni som är det kan väl kanske hålla med om att Gud måste ha straffat oss klart nu. Resterande delen av säsongen räknar jag med att längre skadeuppehåll slutar att existera och att ligan avgörs mellan två fullskaliga lag. Vinner vi inte ligan gör vi det som de delar av laget som höll sig frisk, vinner vi däremot ska dessa hyllas extra mycket. Spelare som Evra, Valencia och Carrick förtjänar medalj för sitt slit vecka efter vecka och det hoppas jag att vi kommer ihåg. Om det nu blir så.
För Chelsea borta är självklart ingen lätt match på något sätt, hela Stamford kommer att vara emot såväl oss som Ferdinand personligen. Jag hoppas att vi drar nytta av Chelsea eventuella darrighet bakåt för framåt är de inget större hot just nu. Torres har blixtrat till ett par gånger i nån match för en vecka sen. Någonstans där slutar mitt intryck av Chelseas offensiv senaste tiden. Visst Sturridge finns där framme och är en erkänt duktig fotbollsspelare, Mata är lagets kreatör men det ska ändå inte räcka till mot ett tryggt försvar. Det är framåt för vår del som den här matchen kommer att avgöras och jag hoppas att vi sätter full fart från start och aldrig bromsar. In med Rafael och låt honom fortsätta bygga på sin kärleksrelation med lagets just nu bästa spelare Valencia. Apropå Valencia läste jag ett roligt rykte häromdagen.
Enligt rätt osäkra källor har han sagt att upp sitt avtal med sin agent. Det finns egentligen bara en anledning men i det här fallet är den så god som någon. Kom ihåg, det här är inte mina ord utan ett rakt citat.
"Jag vill inte flytta från Manchester. Jag är lycklig här och njuter av att vara här varje dag."
Antonio Valencia. Större än hela City. Vad den jämförelsen nu säger.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
