Analys: Irvines spelidé syns allt tydligare
Åtta omgångar är spelade av årets Premier League och resultaten är hittills godkända. I och med att Alan Irvine var okänd för många för ett par månader senare, har hans spelidé inte varit omtalat eller berömd tidigare. Tendenserna av hans fotbollsfilosofi har dock börjat visa sig i vårt nya lagbygge.
Det var inte en eller två spelare som Irvine hämtade in i somras. Det var betydligt fler än så. Många talade ofta om att det inte var Pepe Mels West Bromwich som han tog över förra vintern, att det var en ihopplockad trupp som inte var hundra anpassad till den fotboll spanjoren ville spela. Så är knappast fallet med Irvine. Även om det i vårt fall med sportchefs-systemet inte alltid är huvudtränaren som väljer alla nyförvärv på egen hand - syns det ändå tydligt att flera spelare som köptes in är välanpasssade till Irvines fotboll.
De få ljuspunkter som fanns förra året var centrallinjen, som dock sällan var hel. Foster var bra i mål, McAuley och Olsson gjorde godkända säsonger och var bra när de väl kunde spela tillsammans. Den bästa av dem alla var enligt flera Mulumbu, som kunde bilda ett starkt mittfältslås med Yacob mot de bättre lagen. Om vi blickar mot årets säsong och tänker på dessa spelare, vad hittar vi för samband? Jo, alla utom Foster är utanför startelvan.
Att Mulumbu kommer att användas flitigt senare under säsongen är inget jag tvekar på. Enligt mig är han fortfarande en av våra tre-fyra bästa spelare. Det är dock anmärkningsvärt att vi inte gjorde något storköp på mittfältspositionerna, och ändå är Mulumbu utanför elvan. Spelartypen som istället valts att satsa på är tydlig. Gardner och Morrison är spelare som lika gärna kunde hört hemma på kantplatserna - där Brunt och Dorrans spelar - som lika gärna kunde spelat centralt. De är bollskickliga spelare, som har ett bra tillslag och som framför allt inte alltid söker den avgörande passen, trots att de inte är speciellt defensiva spelartyper.
Vi spelar en trevlig och relativt attraktiv fotboll med Irvine vid rodret. Vi är inget bolltrillande lag som Swansea varit de senate åren, där pressen startar högt. Vi är snarare ett lag som gärna ligger rätt i position, och spelar säkert med bollen under kontroll. För att leta negativa sidor av spelet så skulle det kunna bli en aning statiskt mot ett lågt sjunkande försvar. För mycket att söka närmaste spelare. Men vi har hittills tagit en poäng mot United, varit nära att ta poäng mot Liverpool och besegrat Tottenham. Mycket på grund av en stabil grund som gör sitt jobb.
Olsson och McAuley är inte speciellt spektakulära. Det är inte Dawson och Lescott heller. Valet av att plocka bort McAuley grundar sig förmodligen mycket på åldern. Visst, det finns mittbackar som varit väldigt bra tills de fyllt 38, men de bästa åren är förmodligen bakom honom. Lescott spelar för att han är bäst och vårt största namn. Dawson växer för varje dag, och är en spelare som vi kan bygga framtiden kring. Olssons fall blev årets säsongsinledning. Vad slutsatserna är efter mittbacksbytet, mer än att det hittills fungerat, är inte stora. Förutom att Irvine inte är rädd att flytta på tidigare tunga pjäser.
Roy Hodgson nämnde i ett gammalt Offside-reportage att bara tre-fyra lag kan vinna ligan. Drygt halva serien kan dock åka ur. Det ligger absolut en sanning i det. Visst har lag som stuckit ut från mängden med deras fotboll funnits de senaste åren, typ Swansea och Wigan. Men hur spelar egentligen alla de andra lagen? Den klassiska tjongfotbollen är nästan utrotad i Premier League och visst kan lag sätta olika hög press - beroende på kvaliteten som truppen besitter. Men lagen som lyckats stabilisera sig de senaste åren ser ofta ut ungefär som oss. En stabil fyrbackslinje - utan lyxytterbackar - men ändå spelare som fungerar i båda riktningarna. Försvarare som är duktiga i postitionsspelet, stabila bollskickliga mittfältare, och på topp 1-2 anfallare som ska stå för stora delar av kreativiten.
I och med bristen på att slå sin gubbe bland de åtta första spelarna i vår elva, har Sessegnon fått en högre utgångsposition. Från en renodlad nummer tio - till en släpande anfallare. Bakom Berahino och Sessegnon, är det egentligen bara Dorrans som är bra i det spelet. En stor anledning till varför Berahino tidigt pekades ut som en stor nyckelspelare av Irvine är att han är otroligt rörlig. Trots att han sett lite oslipad ut ibland kan han oroa en baklinje på egen hand. Det spelet besitter inte Anichebe, dock Ideye som vi spenderade stora pengar på i somras.
Alan Irvines spelidé är allt annat än något revolutionärt. Ska man vara tråkig kan man kalla oss för nutidens mittenlag i Premier League. Ska man vara mer positiv (som vi fans bör vara just nu) så kan vi kalla det för ett stabilt och bra spel vi har resurser till. Jag tror vi slipper bottenstriden. Det gynnar oss att tiden går, så Irvines spel sätter sig ännu mer. Vi har i alla fall kommit en bit på vägen.
